US 1 – 2008 / 2009

En förlust mot Manchester City betyder ingenting…

Undertecknad vaknade den 10 februari 2008 med en svår huvudvärk i en stenhård säng. I sedvanligt manér hade det engelska hotellrummet inte gjort det lättare för kroppen att återhämta sig. Det var ett kylslaget rum som välkomnat en dagen innan, efter incheckning, på Sachas Hotel vid Piccadilly i Manchester. Inte gjorde en avskyvärd förkylning starten på dagen något bättre. Den engelska frukosten skulle inte heller hjälpa tillståndet i fråga. Maten överhuvudtaget i England hjälper humöret bara i undantagsfall. Läget var nödtorftigt, halvvägs in i en kraftig förkylning, ett frukostkaffe som får Löfbergs Lila att framstå som Guds gåva till mänskligheten och ett stundande derby mot Manchester City. 

Så slöt vännerna upp kring en, vilket alltid underlättar. Målet var enkelt för det brokiga sällskapet. Just i den stunden fanns bara United, allt annat var tämligen sekundärt. City skulle snart omintetgöras. Trots att himmelen var ljusblå i det Manchester som vanligtvis dränks i regn skulle United hedra Sir Matt Busbys mannar, vilka 50 år tidigare så tragiskt störtat i München. 

Väl inne på arenan och minuter kvar till avspark var anspänningen stor. Emellertid var det en vacker bild som mötte ögat, faktiskt bländande vacker. Hur stort det var gick inte att uppfatta vid det tillfället, reflektion krävdes. Över 70 000 United-supportrar sjöng ”We´ll never die” om och om igen samtidigt som röd-vita halsdukar (utlagda på varje sittplats som minne) hölls upp runt arenan. 

Med tre minuter kvar av matchen tycktes Manchester City ha fullbordat sin säsong. De ledde med 2-0 över hemmalaget och hade gjort minnesstunden för The Busby Babes till en ond dröm. Var det så här Sir Matts pojkar skulle hedras? Uniteds insats hade varit erbarmlig. Undertecknad satt och tryckte anletet mot den röd-vita halsduken. Om sången innan matchen varit en upplevelse var det som hände i den nära framtiden något som aldrig skall lämna minnet. Sången ”We´ll never die” ekar runt arenan, det är återigen öronbedövande. Citys fans hade inte chans i denna match, de förnedrades fullkomligt. Inte ens Sven-Göran Eriksson tillfälliga fernissa av bortalaget kunde överskugga den kraft sången gav vid detta tillfälle. Det fanns hopp, United hade varit med om värre saker och rest sig förr. Faktum är att United alltid kommer att klara alla prövningar. Det värsta hade hänt 50 år tidigare.

Så här i efterhand går det bara att konstatera att det var ment att United skulle förlora matchen mot City. Det viktiga hände tre minuter före slutet. Det är undertecknads bild av Manchester United – Att aldrig ge sig. Trots att känslan ofta är att en vill tusen dagar ifrån vissa stunder finns det alltid en tjusning i våndan. För att uppleva euforin måste en genomgå lidandet, det är ständigt en slags golgata-vandring. 

Efter matchen sades det att United var förlorare, ligan var förlorad och att de skulle vara aspiranter att vinna Champions League var en utopi. 

Något senare, i april 2008, var det så dags för den femte matchen från slutet på säsongen 2007/08 – Chelsea på Stamford Bridge. Undertecknad satt hemma hos en god vän, denne delar den ständiga smärtan i bröstet under matcherna, liksom de vilda gesterna när det går bra. Med fyra minuter kvar och straffspark till Chelsea visste undertecknad att det var slut. Michael Ballack är ofantligt säker i de lägena, ehuru pressen vid tillfället var enorm. 

Minuterna senare, när vandringen hemåt sker kan fansens sång ”We´ll never die” anas i huvudet. Om och om igen. Stegen är snabba, bestämda och likt en demon glider undertecknad fram genom gatorna. Vid ett gathörn möts en man som skrattar hånfullt, han ser troligen Keane-halsduken kring halsen. Hans hånfulla anlete ger undertecknad en plötslig övertygelse att United kommer att vinna de fyra resterande matcherna… I begränsningen visar sig mästaren eller mästarna. 

Så kom då den 21 maj 2008. Efter en mycket jämn match, där Chelsea hade skott i både stolpen och ribban, blev det dags att slå straffsparkar. Hela säsongens utgång balanserade på en vass egg. En förlust hade fördunklat segern i PL, vem minns inte när Chelsea vann i FA-Cupen 2007?

Ronaldo mäktade inte med trycket och slog en ominös straff. Hela kroppsspråket då han stegade fram till straffpunkten skvallrade om att han skull missa, men vem kan klandra portugisen efter en makalös säsong? Chelsea såg orubbliga ut. Owen Hargreaves gav undertecknad en strimma ljus i det kompakta mörkret, det famlades efter en väns hand och den hårdföre engelsmannen sträckte ut den i de döende sekunderna. Hans glädjeuttryck var furiöst. Mannen verkar ha en vinnarmentalitet utöver det vanliga. Kanske gav hans attityd den unge Nani modet och behärskningen i den efterföljande straffrundan? Det var inte över ännu…

När regnet slog som mest mot gräsmattan på Luzhniki Stadion och uppgivenheten genomsyrade varenda kapillär i kroppen stegade Chelseas lagkapten John Terry fram emot straffpunkten. Han visste att han bara var sekunder från att bli odödlig. Det skulle bli Chelseas första Champions League-triumf någonsin och den så hyllade mittbacken höll i denna stund ett hårt järngrepp kring min torra strupe. Att andas kändes avlägset, sällskapet vid TV-soffan symboliserade modlöshet och tillhörigheterna var färdigpackade. Vad som återstod av kvällen var att på några sekunder snöra på skorna och försvinna. 

Emellertid föll Terry också för trycket. Bollen snuddade van der Sars vänstra stolpe och greppet kring strupen lättade. Vännen bredvid undertecknad miste nog innanmätet i kroppen på grund av den hårda kram som utväxlades. Balansen var återupprättad. Så var det Giggs tur, walesaren som alltid varit en pålitlig trotjänare slog iskallt in bollen i fel hörn för Peter Cech. Bördan på Nicholas Anelkas axlar var nu outhärdlig. Fransmannen, som hade spenderat större delen av våren på en avbytarbänk i London hade alla karakteristika för en straffmissare. Blicken var frånvarande…

Minuterna senare när Sir Bobby Charlton involveras i prisutdelningen (Platini ville till och med ge honom en vinnarmedalj!) förstår undertecknad meningen med förlusten mot Manchester City. Historien förtäljer att det aldrig är över, vad det handlar om är att finna lösningar på nya problem. Det finns ingen ände på den kärlekshistoria som finns mellan United och dess supportrar. Den rika historia, med många svåra stunder, som klubben besitter gör vinsterna betydligt angenämare att uppleva. 

När natten var som mörkast, tystnaden som djupast och själen som rikast på glädje skänkte undertecknad nära och kära i himmelen en tanke. De måste tycka att det är ett galet skådespel som föregår på jordytan. Fast egentligen symboliserar det hela bara ett grundfundament: Tror Du inte på något är Du inget. 

Vilken vilja han visade, Sir Matt Busby, då han lämnade sjukhuset Rechts der Isar i München fast besluten om att bygga upp Manchester United igen. För undertecknad är kvällen den 21 maj 2008 en hyllning till honom. En förlust mot Manchester City betyder ingenting…

/Jesper Persson

Apropå hur mycket United engagerar media och alla andra …

Ingen är större än klubben och det tar tid att bli en legend…
Jag har varit runt i världen.och det är ingen tvekan vilken klubb som är världens största, när det gäller popularitet – Manchester United. Varför kan man skriva många rader om.. Har suttit på en öde strand i Thailand eller New Zealand och plötsligt kommer det någon uppdykandes och om de har en fotbollströja på sig så…är det UNITEDs. På vandring ute i ödemarker möter man några andra vandrare och det är inte konstigt om en av dom har en Unitedtröja på sig. Har köat i Sydney för att komma in på puben mitt i natten för att se en United- match på TV. Ja, det är fantastiskt vad fotboll och speciellt Manchester United kan fasinera människor överallt runt jordens hörn och dessa exemplen kan göras oändliga i en mängd bisarra och underliga situationer. Nu senast i somras var jag och vandrade i Slovenska Bled – en alpby med en sjö som har en ö mitt, där en kyrka står. Alla ror ut dit och i andra änden av sjön ligger en borg på toppen av berget…och nedanför den ligger en pub som heter……George Best Pub and Backpack. Det tar lång tid att nå så långt att man får en Pub uppkallad efter sig…och oavsett vad som sker i sommar i United efter alla uttalande från Blatter, Pelé och alla därimellan utom påven…..så är klubben större än spelaren och det krävs mycket för att bli en legend…….

/Kent


MANCHESTERGUIDE

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.

Senaste artiklarna

Muss.se