US 4 – 2007 / 2008

Matchen med stort M, rivalitet när den är som störst och bäst… nu är det snart dags för säsongens första möte.

If you really hate them clap your hands…. Sjunger Unitedfansen och …

…Om det är något lag jag ”hatar” så är det Liverpool… varför… vet inte…det bara är så! Kanske beror det på att jag följt United sen sent 60-tal och var med om när Liverpool dominerade på 70-80-talet… och man varje säsong verkligen hoppades att nu skulle vi/United ta ligan… men alltid fick nöja sig med FA-cupen. Där förlorade man många vadslagningar. Matcherna mot The Scousers betydde alltid extra mycket, speciellt som United oftast gick segrande ur bataljen, trots att Liverpool var det bättre laget på den tiden. De vann ju många titlar som vi/Unitedfansen tyckte tillhörde oss. Hur många gånger retade man sig på att i en jävligt tråkig Liverpoolmatch så avgjorde Ian Rush eller hans dubbelgångare John Aldridge på en felstuds en halvmeter från mållinjen… helst på en stolpe in trots att motståndarna förtjänade bättre. De spelade inte speciellt publikfriande precis. Men… Det finnes många sköna United-matchminnen från den tiden; tex Jimmy Greenhoffs segermål på nick i FA-semin omspel 1979 (finalen glömmer vi…) eller – Wembleyfinalen -77 (…Pool slapp vinna trippeln). Mitt största segerminne i början av UNITED-tiden (det var ju mest hedrande andraplaster från -69 o framåt).

Första gången jag beställde souvenirer från England… i början av 70-talet… när Football Monthly & Shoot var tidningarna man skaffade sig och lusläste, så döm till min förvåning och fasa när jag öppnade paketet så låg där ett Liverpool-täcke… mitt bland mina övriga United-prylar. Det var droppen… sen den dagen har jag aldrig gillat Mersyside!…
Eller beror det på att man vuxit upp med United och lärt sig vad United står för och på samma sätt kommit in i mentaliteten när det gäller hur man ser på andra lag… Shitty… Feederklubben Leeds och inte minst Liverpoolscum… mellan dessa tre är det stor skillnad … och inget går upp mot rivaliteten mellan United och Liverpool. En rivalitet som sträcker sig in på historiska saker också… två stora industristäder osv med olika syn på många saker allt från jobb och slaveri mm… det är inte bara inom fotbollen alltså… utan det har en historisk bakgrund också.

Det är kanske här det började trappas upp på 60-talet– den sociala och ekonomiska nedgången på Mersey, samtidigt som £ flödade i Salfords kanaler med omnejd. Numera har det kanske mest med fotboll att göra! men… rivalitet bottnar oftast i historiska perspektiv. Det är också en social skillnad mellan dessa 30 miles… de pratar annorlunda…klär sig annorlunda… beter sig annorlunda och är allmänt bittra… vilket de var även under sin storhetstid… för att United trots färre titlar alltid varit störst och haft största publiken osv… de har ett mindrevärdeskomplex mot United som är svårt att förklara… och så har de inga jobb (det sista var ett skämt) sign on!

Har du hört talas om ABU = Anything but United? Skulle inte förvåna om det har sin upprinnelse på Merseyside… de är ju helt paralyserade av United… och det finnes ett antal websidor på nätet som handlar om detta… helt sjukt att man kan hata nå´n mer än man älskar sitt eget lag!… Heinze däremot var en som aldrig förstod ett skvatt… hur kunde han ens tänka tanken på att spela för ‘pool? Gary Nevilles uttalande känner vi till och här är ett från den andra sidan;

From Steven Gerrard’s new book:
”I have never known hatred like Manchester United’s and the poison dripping from their fans never ceases to shock me. Growing up in Huyton, I was taught to loathe United, their fans, players, manager, kit-man, mascot — everyone associated with Old Trafford.”
…och vår egen managers uttalande (vilket jag fullständigt håller med om!);
”My greatest challenge is not what’s happening at the moment, my greatest challenge was knocking Liverpool right off their fucking perch. And you can print that” – Sir Alex Ferguson, quoted in an interview with the Guardian in 2002.

… och det sammanfattar nog de flestas förhållande till Scousers, som de ju kallas !! Har du gått genom Liverpool från hamnen upp till stationen Lime Street och sett o pratat med folket… så förstår du än mer deras mentalitet… och vill du läsa lite mer om United-Liverpool – rivaliteten så läs gärna Mikael Honken Holmkvists bok (han bor i Manchester sen en tid tillbaks) –
http://www.litenupplaga.se/152 eller läs hans blogg på
http://blogg.expressen.se/honkensblogg
Och inte nog med det… deras sång You never walk alone (or get a job som Unitedfansen ironsikt sjunger)… är inte deras egen om man frågar en från Sunderland!

/ Kent

Här nedan kommer några fler ”poolminnen”…

Magin sitter i nerven, inte i spelet
Det är sällan jag sett en match mellan United – Liverpool och konstaterat att det varit en stor match spelmässigt. Ofta kan mötena beskrivas som oerhört tillknäppta tillställningar med få målchanser och att ingen av spelarna utmärker sig. Trots detta har jag alltid varit väldigt fascinerad av mötena. Magin sitter i nerven, inte i spelet. Sällan är en så nervös som när detta giganternas möte äger rum. Har främst tre ögonblick, där spelet i matcherna inte varit bra, men där avgörandena kommit sent:

1.) FA-Cup-finalen 1996. En mycket tråkig match där bland andra Roy Keane gjorde ett stort arbete i det defensiva. Med fyra minuter kvar kom den bästa av säsongsavslutningar jag upplevt. Eric Cantona avgjorde finalen med matchens enda mål. En mästares uppvisning i teknik och precision. Bollen hade nästan passerat honom när han sköt det avgörande skottet. Det är ingen tvekan om att han i detta ögonblick befäste sin legendstatus.

2.) Liverpool – United 1998/99. Undertecknad trodde att ligatiteln försvann då Paul Ince i slutminuterna kvitterade till 2-2 på Anfield. United hade tappat en 2-0 ledning och fått Denis Irwin olyckligt utvisad. Så typiskt att just den excentriske Ince skulle få göra mål mot sin gamla klubb. Lyckligtvis kunde United så småningom säkra ligatiteln, men det är ett av de mörkare ögonblicken för mig.

3.) Liverpool – United 2006/07. United hade såg ut att tappa ligatiteln då Paul Scholes blev utvisad efter gruff. Liverpools Peter Crouch var ytterst nära att ge hemmapubliken vad den ville, men Edwin van der Sar gjorde en förträfflig räddning. Väl på stopptid rådde eminensen Giggs den yngre Ronaldo att skjuta frisparken, precis utanför straffområdet, lågt. Portugisen drog öronen till sig och på returen kunde hjälten John O´Shea stöta in 1-0 i nättaket. Eufori är bara förnamnet på den känsla som överföll mig. Visst var det tur, men desto skönare.

/ Jesper Persson

Vinnaren av bästa Liverpoolminne
Som de flesta andra hatar jag LFC mer än allt så därför är det otroligt svårt att plocka ut en match ( 77 Wembley, 85 Maine Road, 89 Old Trafford, 96 Wembley osv osv). Hur som helst så har jag valt FA-Cupmatchen på Old Trafford 99 (antagligen för att jag såg den tillsammans med två som håller på skiten).

Jag hade precis jobbat helg (nattskift) och var ledig i sju dagar. Hade bestämt med en kompis (United-fan) att vi skulle se matchen hos honom. Han ringde mig vid 12-tiden och sa att två till av våra ”kompisar”(Scousers) skulle komma. Fan, tänkte jag, men kunde ju inte göra något åt det eftersom jag inte hade NRK2. Matchen började och som vanligt bultade hjärtat 120 ggr i minuten. Owen gjorde mål och jag fick hålla mig för att inte be mina ”kompisar” hålla käften. United tog över men kunde inte få in bollen. Halvtid kom och de två idioterna kunde inte dölja sin (skade)glädje. Andra halvlek började och ju mer tiden gick desto mer pressade United med Keane´s stolpskott som kulmen. Jag våndades allt mer och började förbereda mig på det värsta och inte skämma ut mig och bli ovän på riktigt med de två tjattrande Liverpool-dårarna som satt bakom mig (vi var trots allt kompisar). Så blev Johnsen fälld. Beck´s tog frisparken,Cole nickade inåt och där dök Yorke upp. MÅÅÅÅÅÅÅÅÅL. Jag har fan aldrig hoppat högre.

Omspel i alla fall och jag skulle kunna njuta av min lediga vecka. Tjattret bakom mig upphörde för en sekund innan det tog fart igen….: Det var väl fan ingen frispark bla bla bla. Jag njöt för fulla muggar. Ett par minuter senare händer något jag aldrig kommer att glömma. Lång boll från Stam, Scholes försöker ta sig igenom, bollen hamnar, efter motlägg, hos Solskjaer som skjuter den i mål. Jag flyger upp och skriker samtidigt som jag kramar min United-kompis (på ett mer kärvänligt sätt än jag nånsin kramat min flickvän). Vi skriker/sjunger tillsammans medan vi i bakgrunden hör: Fan vilken jävla tur ni har,fan,fan,fan….. Både han och jag är euforiska och det blir ännu bättre av att ha två griniga Scousers i rummet.

När jag väl kom hem satte jag på videon (som min kompis spelat in) och tittade om och om igen på de sista fem minuterna. Jag har aldrig festat som jag gjorde under den lediga veckan (I Sverige bör väl tilläggas). Fy fan vilken känsla och jag ryser än idag när jag ser videon.

/ Magnus Strömblad


MANCHESTERGUIDE

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se