US 5 – 2007 / 2008

Under Duncan Edwards sista timmar, efter flygkraschen den 6 februari 1958, satt den assisterande tränaren Jimmy Murphy och vaktade vid hans sida. Dialogen innan Edwards slöt ögonen för sista gången gick enligt följande:
-När är det avspark mot Wolves på lördag?
-Två och tretti som vanligt, Duncan.
-Ge allt grabbar…

Under Duncan Edwards sista timmar, efter flygkraschen den 6 februari 1958, satt den assisterande tränaren Jimmy Murphy och vaktade vid hans sida. Dialogen innan Edwards slöt ögonen för sista gången gick enligt följande:
-När är det avspark mot Wolves på lördag?
-Två och tretti som vanligt, Duncan.
-Ge allt grabbar…

Historien är inte bara en nostalgisk och tårfylld anekdot från en annan tid, utan ett statuerande exempel för de spelare som skall representera Manchester United. Det är spelare som Duncan Edwards de skall se upp till och minnas då de springer in på Old Trafford. Det är inte bara det att de skall göra det för sakens skull utan för att de där skall kunna identifiera sin egen lidelse och mening som representant för United. Att förlora är inget alternativ.

Många är de som talar om Edwards. Få har sett honom spela, ännu färre har spelat i samma lag som honom. Riktigt hur stor han var som fotbollsspelare kan undertecknad nog aldrig förstå, men Sir Bobby Charlton lär ha sagt: ”If I had to play for my life and could take one man with me, it would be Duncan Edwards.” Charlton vann, bland annat, VM-guld med England 1966 och Europacupen med United 1968. Han brukar beskrivas som analyserande, ödmjuk och diplomatisk. Citat ovan säger en del mot denna bakgrund.
För mig har aldrig den tragiska flygkraschen handlat om att andra skall tycka synd om United. Istället har den fungerat som ett historiskt fundament. Därför drar undertecknad sig ibland till minnes dialoger som den i inledningstexten. Förutom att orden representerar en inställning som är värd att dö för representerar Edwards mycket av det undertecknad älskar United för. Edwards var sprungen ur den egna ungdomsverksamheten och var en världsstjärna. Det är alltid lika fascinerande när en ung spelare från de egna leden slår igenom. Sir Matt Busby byggde sitt legendariska lag, ”The Busby Babes” utifrån denna referensram.

50 år senare bygger Sir Alex Ferguson sitt United utifrån ungefär samma ram, ehuru världen har förändrats. Det är numera en global- istället för en lokal marknad som många människor agerar i. Samma villkor gäller för fotbollsspelare. Vad som definierar en spelare från de egna leden är numera svårt att precisera. I en global värld är det centralt att ha en tydlig strategi. Sir Alex bygger sitt lag från grunden, det vill säga med unga spelare. Det kan ta tid att spela dem samman, men slutresultatet blir gott. Detta är en strategi han tillämpat i United, precis som sin motsvarighet för 50 år sedan.
Därför var det inte så konstigt att supportrarna för Manchester United kände sig extra stolta när United krossade Roma med 7-1 förra våren. Laget bestod av fyra egna produkter och toppades med de unga världsartisterna Ronaldo och Rooney. Inte heller är det konstigt att United beskrivs som en klubb med tradition och att flygkraschen nämns i många sammanhang. Ideologiskt har klubben samma referensram som för 50 år sedan. Situationen är unik och framförallt finns ett varumärke och en idé att förvalta.

Ingen annan än Sir Matt Busby definierar Uniteds vinnarmentalitet bättre. I boken Father of Football – The Story of Sir Matt Busby (Pavilion Books Limited, 1994, s. 19) av David Miller skrives följande följande gällande flygkraschen: ”Some years ago Busby said: ´It is the object of life to build. When I knew the worst at Munich I understood at last that to pray for death as I had done was wrong and cowardly. I knew somehow I must succeed again for the sake of those who died. Otherwise my life would have no meaning.´” Även om vinsten i Europacupen 1968 måste ha påmint honom om de som föll ur tiden i kraschen torde den ha givit honom tillfredsställelse då ännu en ung spelare dominerade världsscenen – George Best. Skotten hade knutit näven i fickan och sett framåt, inte bakåt. Förvaltandet av klubbens grundfundament hade givit resultat ytterligare en gång.
Den 10 februari 2008 möter United, ironiskt nog, konkurrenten Manchester City på Old Trafford. United skall i denna match spela i specialdesignade matchtröjor, med nummer 1-11, för att hedra offren från flygkraschen.

Situationen i början av februari 2008 kommer att vara annorlunda än den som City upplevde i augusti 2007, då de mycket turligt vann på hemmaplan. De nya, unga, spelarna Tevez, Nani och Anderson har nu spelat in sig väl och främst den senare har överraskat många. Dessutom har Hargreaves visat prov på de kvaliteter han besitter. I tillägg kan Scholes och Neville vara tillbaka till denna match. Undertecknad hoppas innerligt att de två sistnämnda deltar i matchen på något vis. Förvisso är de inte längre unga, men de representerar i egenskap av trotjänare från den egna verksamheten att klubbens inneboende kapital förvaltats väl. Det står utom tvivel att Sir Matt hade älskat en spelare som Neville. En kapten som kan dö för sin klubb. Ge allt grabbar…

/ Jesper

Snart är det dags igen……derbyt!….
United-City 1986
Mitt första derby live på Old Trafford var 22 mars -86, då jag och min bror tog tåget upp till Manchester från London och vandrade ut mot Old Trafford. På vägen ut mötte vi kommentatorn Kaj Sundström, för Tipsextra där matchen skulle sändas. Han var en trevlig bekantskap och också United fan fast West Ham United. Vi pratade en lång stund med honom och undrade innan vi skildes åt om han inte kunde hälsa hem från bröderna Yxell till alla Unitedfans mitt i livesändningen. Han sa dock att det inte var tillåtet, men på något sätt skulle han nämna att han träffat två svenska Unitedfans utanför OT. Spelade dock inte in matchen, så vet ej om han gjorde det!

Vi var för första gången och tog en öl på kultstället Dog & Partridge och stod på Stretford Paddock, och där var vi inne på OT i god tid för att uppleva sångerna…Gräsmattan var i dåligt skick…såg mest ut som grus..i straffområdena! United tog ledningen genom en Colin Gibson strut , men City kom tillbaks och trots även ett Strrrrrachan-mål på straff så slutade matchen 2-2. En enorm stämning och upplevelse, men vi ( ca 51 274 ) lämnade ändå matchen besvikna…och hela färden tillbaks diskuterade vi och läste om matchen i MEN Pink Final ( ja den trycktes direkt efter match o luktade trycksvärta och färgade av sig)…väl tillbaks såg vi att City skulle spela dagen efter på Wembley i en av de stora cuperna (Full Members Cup) för ”massive clubs” mot Chelsea. Det var inga problem att få tag i biljetter då City inte har några supporters utanför Moss Side och Chelsea hade lika få inbitna som nu…..Chelsea vann med 5-4 ….och ”Shitty” har fortfarande inte vunnit något på 32 år…mao snart dags att de tar Manchester Senior Cup på allvar!

/Kent


MANCHESTERGUIDE

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se