US 4 2009 / 2010

[Rösten från Sverige är det ständigt återkommande bidraget från MUSS i Skandinaviens Unitedmagasin – United-Supporteren (US). Den här artikeln skrevs i november och publicerades i säsongens fjärde US. Om du är medlem i den officiella skandinaviska supporterklubben MUSCSB – och därmed per automatik också i MUSS – får du automatiskt hem varje nytt nummer av US, som innehåller reportage, exklusiva intervjuar och annat spännande. Är du inte medlem i supporterklubben så kan du bli det genom att anmäla dig här – som medlem blir du automatiskt en lite bättre människa. /MUSS]

Theatre of Dreams

Det var bättre förr, är ju något äldre (de som varit med länge) alltid säger, men var det verkligen det? Om man ser till helheten… Eller vad tycker du?

K Stand
Sedan Premier League grundades år 1992 har den vuxit till den största ligan i världen, främst beroende på att de numera är världsberömda klubbar med spännande fotboll som i sin tur lockar de stora stjärnspelarna och tränarna. Allt detta glitter har naturligtvis negativa sidor och inbegriper bl.a giriga, pengadrivna människor, tråkig atmosfär på arenorna och brist på investeringar i brittiska spelare.

Manchester United, som vi alla känner till, fick en utländsk ägare år 2005. Det väckte enormt starka känslor bland fansen men trots ihärdiga demonstrationer ignorerades vi. Nu befinner vi oss i en negativ finansiell position utan dess like och försäljningen av Ronaldo har troligen räddat oss från att följa i Leeds Uniteds fotspår. Vi var inte den första Premier League-klubben att förlora sitt engelska ägande, det var Chelsea år 2003. Det var Roman Abramovich med sin ”kärlek för fotboll” och kontroversiella förmögenhet som lade grunden till dagens förruttnelse i ligan (Al-Fayed hade förstås köpt upp Fulham innan men faktum är att han redan då bott i England i 30 års tid och hade en bra förståelse för livet i Storbritannien ). Vad som gör det än värre är att de styrande organen, FA och brittiska regeringen bara stod i bakgrunden och lät det hända. Sedan dess är det solklart att ryssens smutsiga pengar var början till det vi bevittnar idag. Hälften av Premier League-klubbarna är nuförtiden ägda av utländska bolag (United, Man City, Liverpool, Chelsea, Aston Villa, Birmingham City, Fulham, Sunderland, Portsmouth and West Ham – och det är bara en tidsfråga innan Arsenal också blir det). Premier League-fotboll är inte längre spelat för engelska fans, utan för en miljard fåtöljsupportrar framför tv:n världen över. Finansiellt är det stora vinster för aktieägare och spelarna själva, men fördelarna för fansen och landslaget måste verkligen ifrågasättas.

Sakta men säkert har fansen ersatts eller trängts ut av ”executives” eller ”kunder”. Det är allt mer vanligt att många företag i England använder sig av den glamorösa omgivningen som Premier League erbjuder för att smickra potentiella kunder och det är absolut ingen slump att stämningen (med några få undantag) försämras så radikalt att det för det mesta bara är fansen som brukar gå på borta-matcherna = (hardcore fans) som kan höras på läktarna. Unga fans måste förlita sig på sina föräldrar för att kunna boka och betala matchbiljetter sex veckor innan matchdagen. De kan inte längre bara dyka upp med sina polare och sitta tillsammans. Numera är man omgiven av olika ansikten varje vecka och Gud förbjude om du passionerat råkar stå upp och skrika fula ord på domaren för då kan du bli utslängd av ordningsvakterna! Stretford End förr om åren hade en decibelnivå starkare än ett jumbojet som lyfter. Jag tycker det är sällan, för att inte säga aldrig, dagens matcher kommer upp i samma ljudnivåer. Lönerna är inget annat än löjliga nu. År 1992 var den genomsnittliga lönen £75 000 om året, den siffran räcker inte ens för den genomsnittliga veckolönen idag. När jag började titta på fotboll hade spelarna en normal lön och på något vis kunde man identifiera sig mer med dem då, nu är de mer som filmstjärnor.

United har Ferguson och hans ”old school” tankesätt att tacka för den mängd brittiska spelare vi har i dagens trupp (Scholes, Giggs, Neville, Rooney, Ferdinand, Fletcher, Carrick, Hargreaves, Foster, Evans och Brown, sedan finns det irländska grabbar – O’Shea och Gibson). Jag tror att han verkligen förstår hur viktigt det är att bibehålla arvet av Manchester United, synd att inte fler tränare har hans värderingar. Även nästa års nya truppregler om spelare kommer inte att hjälpa. Den nya definitionen av en lokal spelare är att , om han har fått utbildning av en engelsk eller walesisk klubb i 3 års tid innan han fyller 18. Så att ta in spelarna när de är väldigt unga, vilket är vad United har gjort i många år, kommer att kringgå de nya reglerna. EU:s lagar om fri rörlighet innebär att Premier League egentligen inte får införa några andra begränsningar. Jag vill påpeka att jag inte är emot utländska spelare, bara orolig över arvet från både United och vår nationella spel.

/Jamie – LUHG

Stretford End
Jag fortsätter denna spalt i samma spår med mina egna reflektioner kring engelska fotbollens rent hysteriska status. Som redan nämnts kan det vara väldigt svårt för oss vanliga dödliga att identifiera oss med klubbar, spelare, andra fans mm nuförtiden. Tidigare var det på många sätt enklare när de flesta brottades med samma vardagliga dilemman som en själv, exempelvis saker som att betala räkningar, försörja sin familj mm. Man kunde även springa på någon i laget ute på puben eller stan och prata fotboll lite grann om man hade tur.

Lagen har endast ett existensberättigande genom oss supportrar och förr om åren var man generellt mycket väl medvetna om detta och vi behandlades med stor respekt och man brydde sig faktiskt om vad vi tyckte och tänkte. Mer och mer har vi genom åren marginaliserats och istället betraktas vi som kunder, som om vi hade samma inställning till shopping på NK när vi går på match! Biljetterna blir dyrare och dyrare, allt mer kretsar kring reklam, krimskrams från klubbshoppen och nuförtiden kan inte föräldrarna bara ta med sig ungarna på match hur som helst för att föra traditionerna vidare.

För att dra en parallell till Allsvenskan kan man väl säga att liknande tendenser redan är fast förankrade, med vip-boxar mm, men det är på något sätt fortfarande lite på vår nivå och våra villkor. Göteborgare som jag är kunde man ju inte låta bli att gå och se IFK – AIK på (nya) Gamla Ullevi och skam att säga var det bättre stämning på den matchen än när jag senast såg ett Manchester-derby. Förvisso en serie-final mellan de största rivalerna i Allsvenskan, men man tycker ändå att ett fullsatt Old Trafford på derby-dagen borde kunna smälla lilla Ullevi på fingrarna rätt rejält ändå.

Så vad är så de största skillnaderna? Att det finns en ståplats-läktare där de mest hängivna supportrarna kan egga igång varandra i sång och stök till en fantastisk ljudnivå är en stor orsak tror jag. Med sin energi drar de även igång övriga läktare med normalt sett lite mer ”sansade” supportrar. Inträdet kostade 140 riksdaler vilket är kanske en fjärdedel av biljettpriserna i Premier League, vilket gör att inte bara ”fina folket” har råd att gå med alla sina kompisar och familjer. Spelarna har förvisso betydligt mer betalt än vad de flesta av oss har, men det är inte på något sätt den astronomiska skillnaden som det är i Premier League. De är mer på ”vår” nivå i nästan alla hänseenden och tar oss inte för givet på samma sätt. Jag har tyvärr ingen konstruktiv idé om hur man bör hantera detta i Premier League men jag gillar verkligen inte vart vi är på väg.

Det känns lite som om grundvärderingarna med fotboll glömts bort de sista 10-20 åren med alla andra distraktioner vad gäller nöjen, intressen och tidsfördriv som blivit mer lättillgängligt för gemene man. Man har liksom glömt bort lite poängen med det hela – passion, debatt, känslan av att vara delaktig i något större än en själv. Jag saknar det och vill inte att när jag tar med mina barn på match för att föra traditionen vidare så kommer de att få sitta och titta på 22 spelare som jagar en boll medan publiken sitter tysta med sina mobilkameror och skickar sms och tar bilder istället för att sjunga halsen ur sig.

En kanske långsökt parallell till detta kan dras till Sir Alex kommentarer om inkompetenta domare denna höst. Det är givetvis en baktanke från hans sida att få spelarna att känna att alla är emot dem, för att få fram en ”siege-mentality”, men likaväl har debatterna om massa extra kameror, extra domare, möjlighet att i efterhand korrigera beslut mm dragit igång igen. Min åsikt om det hela knyter an till det jag nyss nämnt. För mig handlar inte fotbollen om rättvisa eller korrekta beslut utan kort och gott om passion med allt vad det innebär vad gäller känslor, debatter, åsikter och mycket annat. En fotboll där man blåser av matcherna för att kolla repriser, målkameror etc kommer bara leda till ryckigare tempo och mindre utrymme för debatt och åsikter. Jag tycker redan idag det är på tok för mycket besatthet i att visa varenda mål, tackling och andra situationer i slow-motion från hundra olika vinklar, tom ofta så att matchen faktiskt fortfarande pågår medan man sitter och tittar på vad som hände för någon minut sedan. För mig är det en del av tjusningen med fotboll, att den inte är perfekt utan fortfarande mänsklig i den bemärkelsen att misstag sker. Om ett mål egentligen skulle godkänts, en tackling faktiskt var korrekt eller om en spelare egentligen filmade känns lite som en bisak till vad som egentligen räknas – passionen för laget, spelarna, sporten. Tappa inte bort det.

/Marcus


MANCHESTERGUIDE

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se