What? F*****G What?

Slaget om England, ack så uttjatat men i sammanhanget helt korrekt. De senaste årens giganter i England och Europa gick lös på varandra i det första av två minikrig.

Wayne Rooney var ett totalt monster igÃ¥r. En fullständig urladdning som kanske kom indirekt pÃ¥ grund utav de tvÃ¥ avstängda matcher som väntar. Hur som haver sÃ¥ var det en fröjd att se den vita Pelé frustande över i stort sett hela banan, ett Ã¥nglok i 290 som vägrade Ã¥ka hem med en förlust. Den där känslan lÃ¥g som en dimma över hela laget igÃ¥r; “vi Ã¥ker inte hem utan poäng” och sÃ¥ blev det. Kollektivet manchester United vann igÃ¥r där varje lagdel drog sitt strÃ¥ till stacken. NÃ¥gra spelare är dock förtjänta av en extra klapp pÃ¥ axeln.

Michael Carrick
Makalös i 90 minuter. Var ständigt en nagel i ögat på under Chelseas uppspelsfas. Brutna passningar, förstabollar, andrabollar, you name it och äntligen fick vi även se honom glänsa offensivt. Smekningen till Giggs vid 0-1 var pure class.

Ji-Sung Park
En märklig fotbollsspelare detta. Oavsett hur länge han bänkas eller är skadad så kan man räkna med att han spelar fruktansvärt bra när det är väl hans tur. Speciellt i sådana här matcher mot topplag där han kan ta udden av motståndarnas offensiv med sina aldrig sinande chopsticks. Park är en mardröm att möta.

Rio Ferdinand
Så var han tillbaka och som vi har längtat. Det finns få spelare med sådan pondus och auktoritet. Den lilla hönsgård man stundtals har kunnat skåda medan Rio har varit borta var som bortblåst. Det där är hans backlinje, där tillåts inga misstag eller koncentrationstapp.

Wayne Rooney
What!? Fucking What!?

SÃ¥ lite om matchen i sin helhet.

Chelsea grämer sig idag över att man inte kunde kryssa eller kanske tom vinna igår. Chanserna fanns där om man säger så. När de väl lyckades ta sig förbi Carrick och Park så stod antingen Evra på mållinjen eller så fick Torres felträff. Drogba fick en bra chans men vår flygande holländare kunde tippa ut den till hörna. Chelsea försökte bibehålla trycket men mitt i allting, i 24e minuten serverar Carrick en till vänster framrusande Giggs en boll. En boll som Ryan tar med sig i farten enkelt förbi sin försvarare, skickar den vidare snett in förbi Hernandez och rakt på Rooney som vinklar bollen via stolpens insida in i mål. 0-1. Kirurgiskt genomfört. Chelsea försöker resten av halvleken men är något för uddlösa.

Andra halvlek bjuder på mer action. Chelsea trummar på med framförallt Ramires och Drogba som vaskar fram chanser men det vill sig inte. Under den här halvleken får vi vara med om något märkligt; Rafael försöker stå i vägen för en tjurrusande Drogba, inte så smart. Han tvingas linka av en stund för att sedan försöka igen, det går inte och han lämnar planen på bår. Då, då händer det. Någon måste givetvis in istället för Rafael, vem skulle det bli? Evans eller Smalling? Ingen utav dem skulle det visa sig. Istället fick vi se Nani komma in och Valencia beordrades ned som högerback. Jag kan inte komma på någon annan tränare som skulle mäkta med det bytet, borta mot Chelsea, i en kvartsfinal i Champions league.
Fortsättningen erbjuder inget speciellt upphetsande alls. Chelsea försöker mala på men det är tandlöst och helt ärligt lite för dåligt för att man ska oroa sig. Så i slutet sker då det som givetvis kommer att bli den stora snackisen AKA den stora brasklappen. Evra kliver in mot Ramires och reprisen visar att det är straff. Någon signal kommer inte och istället för att fundera över sitt spel så kan nu Chelsea och deras anhängare dra på sig den där trygga känslan om att ha blivit rånade.
De får se på det hur de vill i det lägret. Här hos oss är stämningen desto bättre. Första vinsten på Stamford Bridge hade inte kunnat komma lägligare, formen är alltjämt i topp. Chelsea spelade inte tillräckligt bra i 90 minuter och vi gör en bra match både spelmässigt och taktiskt. Nu gäller det att vidarebehålla känslan som finns, då finns det goda chanser att vi flyger in i en semifinal nästa tisdag.

// Daniel Woxlin