Han har varit manager för världens största fotbollsklubb i 25 år. Han har vunnit allt. Flera gånger om. I sitt bagage av titlar har han osannolika 12 Premier League framgångar, 5 FA-cup vinster, 2 Champions League triumfer… och mycket mer. Det finns inga ställen i Europa som är värda att spela fotboll på som han inte besökt. Genom åren har han hunnit med nära 1500 matcher som tränare för United. I dessa har hans lag gjort över 2500 mål. Det är givetvis ofattbart. Ett helt osannolikt facit. Han är Sir Alex Ferguson. Han är Manchester United.
Det är ingen idé att försöka skriva en krönika som är värdig nog för Sir Alex. Alla ord i världen hade inte räckt för att beskriva den genialitet som mannen från Govan, Skottland, besitter.
Även om jag började mitt supportande av Man United i tidiga år så har jag missat många stora Ferguson-ögonblick. Fan, jag var inte ens född när han tog över kontoret på Old Trafford.
Det är naturligtvis omöjligt att inte sålla sig till den massan av folk som strött hyllningar över jubilaren den senaste veckan. Det måste vara någon form av rekord i antalet spaltmeter som Ferguson fått skrivit om sig. Igår hörde jag dock två medelålders män som inte kunde förstå alla glädjerop kring skotten då han ”fått allting gratis; pengar, spelarmaterial, fans etc.”. Jag log för mig själv. För så är det så klart inte. Jag tror inte det finns någon manager som kan mäta sig med Sir Alex i form av engagemang, hängivenhet eller vinnarskalle. Han kom till en klubb som inte vunnit ligan sedan 1967 och efter ett par tunga säsonger så hade format ett vinnarlag. Sitt första vinnarlag av många som skulle följa därefter.
Det går inte att säga vilken av Fergusons alla triumfer som betytt mest. Det finns en hel uppsjö klassiska matcher och segrar. För mig personligen så är vinsten i Moskva den största. Jag bodde i London den våren och att få slå Chelsea på fingrarna på det sättet var magiskt. Men målet dryga tre veckor innan finalen som Paul Scholes gör på Barcelona på Old Trafford är sanslöst. Hur nere, ledsen, förtvivlad jag än är så kan jag alltid tänka på den där sekunden när man hinner tänka ”oj, oj”, och sedan bara smäller det, och så blir jag varm inombords.
Hur länge får vi behålla vår Gud då? När är det dags att kasta in handduken (tuggummit?)? Jag vet precis när. Den 26:e maj 2013. Dagen efter Champions League-finalen nästa säsong. SAF fyller 70 år på nyårsafton och även om hans vinnarinstinkt och entusiasm finns kvar så måste vi tyvärr inse att han inte kommer att förbli på posten för alltid. Varför just efter nästa säsong? Enkelt. UEFA Champions League-finalen, den finaste turneringen i klubblags-sammanhang, spelas återigen på mäktiga Wembley.
Jag kan fortfarande vakna kallsvettig om nätterna och känna ilska och ledsamhet över att vi inte vann mot Barcelona i den senaste finalen. Allting var ordnat så perfekt. Vi skulle återigen visa att vi var bäst och vi skulle få göra det på hemmaplan. Den förlusten kommer att förfölja mig länge. Det spelar ingen roll hur duktiga våra motståndare än var. Den matchen, den dagen, på den platsen skulle vi vunnit! Och jag vet att Ferguson känner likadant.
Även om man inte kan kräva mer utav vår älskade Sir Alexander Chapman Ferguson, han har liksom gjort mer än nog, så önskar jag inget hellre än att vi skall få triumfera på Wembley den 25 maj 2013. Jag vill se den röda djävulen vandra de långa 107 trappstegen upp till The Royal Box för att lyfta Champions League-bucklan!