Krönika: Reflektioner på El Plastico

Nu blir det återigen mycket snack och skriverier om våra rivaler för säsongen. Men det går inte att undgå. Det är ingen idé att förneka att lillebror-City är en värdig motståndare i år.

Jag, precis som många andra röda supportrar, hade satt ett litet hopp till att det ryska ”hitte-på-laget” från västra London skulle ge oss lite hjälp på traven mot vår 20:e ligatitel ikväll och trycka dit det arabiska ”hitte-på-laget”. Det blev dock ej besvarat utan istället avslutades El Plastico med ett hoppande och sjungande blått hav. För inte så länge sedan småflinade vi åt Arsenals supportrar som firade som att de vunnit Champions League (som om det skulle hända). Det var då, nu är nu. Hade City all rätt att go-banans och celebrera som tokar? Tja, varför inte? De har nu återigen ligan i sin egen hand. Men å andra sidan det har vi också.

Vad tar vi med oss från det här spektaklet då? Vi kan välja att gå den pessimistiska vägen och inse att City faktiskt har mästartakter som klarar av att vända ett 0-1-underläge till vinst i ett såhär kritiskt skede av säsongen. Men jag väljer att se det såhär: vi visste det på förhand men fick det bekräftat i dag, det är inte omöjligt att göra mål på Etihad Stadium. Jag är bombsäker på att vi inte kommer att gå mållösa när vi drabbas samman i slutet på april. Frågan är snarare om vi gör fler mål än vi släpper in?

En annan, helt ovidkommande, kort reflektion och fundering från matchen; var Chelsea-klacken sådär förbaskat liten som den såg ut att vara på tv? För City är knappast kända för att tillhandahålla något stort antal platser till bortafans, så det kan knappast vara en synvilla.

Vidare så går det inte att diskutera onsdagens matchprogram utan att ta upp Carlos Alberto Tévez. Han gjorde någon form av comeback i dag. Det var jag inte speciellt chockad över. Inte heller att han faktiskt såg riktigt fräsch ut, för att ha varit utan toppfotboll så länge. Utan det mest häpnadsväckande är att han inte togs emot av burop. Det är för mig helt osannolikt. Jag vet inte om bildproducenten gjorde ett selektivt urval eller ej men det fans s.k. City-fans som på fullaste allvar hade banderoller som signalerade att de saknat honom och att han var välkommen tillbaka. Hur resonerar en sådan individ?

Det är lätt att dra paralleller till vår egen Rooney men jag vill ändå påstå att det Tevéz gjorde var bra mycket värre. Och även om det finns folk som fortfarande höjer honom åt skyarna så kommer han aldrig bli en legendar på Old Trafford, enligt mig. Men hos Tevéz verkar allting glömt och förlåtet. Jag hade velat se Ferguson ta tillbaka en spelare han totalt dömt ut offentligt.

Efter vår överkörning av Wolves i helgen så har vi långledigt och spelar först på måndag. Det är Fulham som gästar Old Trafford. De kommer med två raka förluster, senast med 0-3 mot Swansea. Även om det är ett kompetent gäng så tror jag att det är tre säkra pinnar för oss.


MANCHESTERGUIDE
  • Janne Ekholm

    Jag kan beundra fans som är säkra på sitt lag och redan sitter och mer eller mindre räknar in ännu en titel. Jag tillhör tyvärr inte den skaran och lever med tvivel varje sekund under varje säsong.
    City-Chelsea var enligt mig en match där vi behövde få hjälp även om jag faktiskt har hoppats mer på att Stoke ska hjälpa oss än att Chelsea skulle lyckas med det. Jag förstår inte att man bänkar en Drogba i form och hur det kunde stå 0-0 i halvtid kan man undra över då City hade fina chanser.
    Chelseas turmål kanske gav en del hopp men jag kunde se framför mig det som sedan hände. Den obligatoriska straffen som bjuder in topplaget i matchen igen och så ett segermål där Tevez så klart är inblandad. Såna här matcher är som en öppen bok och man har sett det miljoner gånger förut.
    När vi möter Fulham på Måndag talar allt för att vi åter igen befinner oss 2 poäng bakom City vilket vi varit vana vid och allt hänger på vad vi gör i vår match som vi har tillgodo.
    City har en enda svår natch kvar efter Stoke och det är Arsenal borta för jag tror man lätt slår Newcastle borta och de andra bör man vinna med ett par måls marginal och därmed kommer City sluta säsongen med den bästa målskillnaden.
    För United tror jag att Blackburn borta som vanligt blir en oviss affär och jag tror att vi åter en gång misslyckas med att vinna där och kanske får nöja oss med oavgjort.
    Jag tror att det svängde igen och att det nu faktiskt är fördel City trots att United leder ligan med en poäng. Citys spel mot Chelsea var imponerande på så många sätt med en bredd och ett djup i anfallen som man sällan skådat. Att ha 4 målgörare på plan samtidigt visade att man verkligen vill vinna ligan och man fick helt rättvist utdelning då offensiv vilja alltid ska belönas.
    Jag kommer aldrig förstå hur Di Matteo valde den där elvan från start för även om Torres slet och gjorde det bra så uppstod chanser där Drogba aldrig hade tvekat. Jag kände under matchen en stor tvekan när det gäller köpet av målgöraren Cahill och med Luiz i laget kommer de aldrig bli stabila i grunden. Tänk er Drogba och Sturridge från start då den senare hade kunnat göra ett bättre jobb än Ramires som var minst sagt bedrövlig.
    2 tappade poäng för United blev utgången av City-Chelsea eftersom Chelsea inte gav allt men också var uppenbart dränerat på kraft efter explosionen i CL mot Napoli. När hjälpte Chelsea senast United med att göra en bra bortamatch mot våra rivaler om guldet?

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se