Ni som har läst mina artiklar och krönikor tidigare vet att jag länge spytt galla över dessa tröstlösa landslagssamlingar mitt under pågående säsong. De resulterar bara i massa problem. Spelare som är tvungna att resa runt halva jordklotet för att spela en träningslandskamp som de själva inte är speciellt intresserade av. Vidare har vi förbannelsen som vilar över vårt kära Man Utd de senaste säsongerna – där alla vältränade atleter plötsligt blivit fragila och skadebenägna – vilket medför mer direkta problem i form av långa rehabiliteringstider.
Tidigare har jag trott att det är detta som är grundbulten i min irritation gentemot landslagsfotbollen men nu har jag börjat nysta i detta och uppmärksammar att det egentligen är någonting större som ligger bakom.
Det jag vill komma till är att jag inte känner någon direkt glädje över att se mitt land spela fotboll (eller annan idrott). Det bottnar säkerligen i att jag saknar patriotism och stolthet mot mitt land på det idrottsliga planet. Men däremot kan jag känna stor glädje över att bo i Sverige i andra sammanhang. Jag förstår samtidigt att det måste vara en stor ära att få dra på sig landslagströjan och representera världsnationer såsom England, Tyskland, Spanien osv. Men jag får inte samma gåshudskänslor av att höra ”Du gamla, du fria” på Swedbank Arena som ”God Save The Queen” på Wembley Stadium.
Mitt resonemang må vara lite löst sammansatt men jag tycker att fotbollsspelare (och andra lagidrottare) bör koncentrera sig på det de har kontrakt att göra. Det är inte samma sak för ensamma utövare inom tennis, golf eller exempelvis skidor där det spelar mindre roll vad man har för tröja (eller kroppsstrumpa) på sig, det är ändå samma uppgift som skall utföras. För att spä på ännu mer om min ambivalenta inställning till landslagsidrott och nationalism så plockar jag mer än gärna fram mitt norska pass när det vankas exempelvis längdskidor.
Nu när jag tänker efter bottnar kanske denna irritation i att det gör ont i hjärtat av att se Gerrard, Lampard och Cleverley starta tillsammans på samma planhalva. I min idealvärld vill jag att dessa tre skall hata varandra – likt många (inte alla) supportrar gör. Sanningen är helt tvärtom och många spelare umgås över klubbgränserna.
Jag må vara i minoritet, i den stora världen, rörande mina tankar och idéer angående detta men efter en snabb gallup bland mina fotbollsvänner så tror jag att det är fler som hoppar på samma tåg som jag. Och i ärlighetens namn hur roligt är det att bevittna ett trött gäng svenskar spela mot Kazakstan en regnig Malmö-kväll?
Avslutningsvis verkar det te sig så att min patriotism gentemot Manchester United är större än någonsin. Vilket jag reflekterat över innan när jag beskrivit min anglofilism och mitt ointresse av övriga fotbollsligor. Nä, jag vill att Carrick och grabbarna skall förbereda sig inför mötet mot Wigan på lördag istället för att lalla runt och kramas med fienden. Det skall jag göra!