I mars 1991 debuterade Ryan Giggs för Manchester United, tre år senare, i september 1994 för att vara exakt, debuterade Paul Scholes för samma klubb. När kalendern nu visar att det är år 2012 spelar Giggs och Scholes fortfarande för Manchester United. Giggs och Scholes spelar alltid för Manchester United.
Giggs och Scholes är något så sällsynt som ett par spelare som har vigt sin karriär åt en enda klubb. Deras prestation är enastående. De tillhör en exklusiv skara som kan kallas legender – inte bara i United utan inom fotbollen i stort – utan att en enda protest ens viskas.
Vi är priviligierade som har fått följa Giggs och Scholes karriärer. Giggs är förstås överlägsen etta på listan över de som har spelat flest matcher för United och Scholes kvalar in på en imponerande tredjeplats. Är man i min ålder, eller yngre, har man inga minnen av ett United utan Ryan Giggs, inga minnen av ett United utan Paul Scholes. (Ett United utan Scholes och Giggs är förvisso inte otänkbart på samma sätt som ett United utan Sir Alex Ferguson är, men det är en helt annan krönika.)
Det är inte konstigt att vi blir nostalgiska när vi diskuterar Scholes och Giggs. Vi minns Giggs som den där unga, fräcka yttern som dundrade fram längs vänsterkanten och alltid lurade sin back. Vi minns hur Scholes alltid stormade in i boxen och gjorde det avgörande målet. Vi minns hur vi skakade på huvudet och hur vårt självförtroende sjönk de få gånger vi såg att Giggs eller Scholes sakandes i laguppställningen.
Men tiderna förändras. Vi har nu kommit till ett läge där majoriteten av Uniteds supportrar istället skakar på huvudet när Scholes eller Giggs tar plats i Uniteds startelva.
Våra minnen gör att vår bedömning av Scholes och Giggs skapas av våra minnen och hur vi reagerar på dessa. I ena hörnet har vi gruppen som bara ser det positiva, förblindad av nostalgiska glasögon. I andra hörnet sitter gruppen som har kastat de nostalgiska glasögonen på marken och stampat på dessa och därmed bara ser det negativa. Jag tror inte att det finns någon medelväg i det här fallet – vår bedömning kommer att påverkas åt det ena eller åt det andra hållet oavsett hur objektiva vi försöker vara. Vi är inte mer än människor.
Den senaste tiden har emellertid den negativa gruppen växt sig större och större, och det dessutom i en ständigt ökande takt. Och tyvärr tror jag att den negativa gruppen har rätt – det bästa för Manchester United vore och Giggs tog Scholes i handen och vandrade in på Fergusons kontor och kastade in handduken.
I lördags gjorde United inledningsvis en strålande match mot Sunderland. Våra hjältar stormade fram mot en storseger, en seger som inte bara gav tre poäng utan dessutom en massa välbehövliga mål i pluskolumnen. Sen kom Scholes och Giggs in och United blev mycket sämre.
Nu är det förstås en enastående grov förenkling att säga att United blev sämre för att Scholes och Giggs kom in. Vi vet att United av idag har en förmåga att låta de givna segrarna spelas ut med minimal ansträngning istället för att jaga större segrar.
Men det finns poänger i den förenklade analysen. Cleverley och Carrick ger oss ett rörligt mittfält, med Giggs och Scholes på mitten blir vi stillastående.
Det är många som inte uppskattar Tom Cleverley. Det är nog inte så konstigt – det är inte alltid uppenbart vad han tillför. Jag tror att hans största bidrag är just rörligheten. Han får bollen, spelar den vidare och söker omedelbart en ny position. Det som händer då är att hans lagkamrater också tvingas röra på sig.
Nu vet jag inte om Tom Cleverley är lösningen på våra problem. Men jag vill åtminstone att han ska få en ordentlig chans. Jag upplever att han ofta blir stressad idag, ibland söker han närmast omöjliga lösningar och andra gånger söker han det absolut enklaste alternativet. Det skulle kunna bero på att han känner att han måste prestera på topp för att få nya chanser samtidigt som att han är rädd för att misslyckas. Stämmer den teorin tror jag att han relativt snart kommer att fatta betydligt bättre beslut om han bara får Fergusons förtroende.
Den tuffaste utmaningen för Cleverley blir ändå att kunna diktera tempot i matcher. Idag gör han nästan inget annat än att dra upp tempot. En ledande mittfältare i United måste också kunna sänka tempot när det behövs. Där tror jag i och för sig att Carrick kan hjälpa Cleverley och omvänt tror jag att Cleverley kan hjälpa Carrick att bli en rörligare och mer initiativtagande mittfältare.
Men det var en parentes. Den här krönikan handlar om Scholes och Giggs. Tittar vi individuellt på de båda så är Scholes den bättre spelaren idag. Det går rätt långsamt för båda men Scholes kan alltid falla tillbaka på ett sällan skådat passningsspel. Scholes kan också falla tillbaka på en hel karriärs erfarenhet på det centrala mittfältet, vilket gör att han bättre än Giggs kan kompensera för bristen på tempo.
Giggs har idag inte ens en naturlig roll i laget. Han är ingen central mittfältare och han är för långsam för att kunna användas som ytter. Statistiken är tydlig, Giggs har endast startat sju matcher den här säsongen och av dessa har United förlorat fyra. Det är ingen slump. Giggs startade den där hemska matchen på valborg och han startade mot Wigan i våras.
Det är möjligt att Giggs fortfarande skulle kunna fylla en roll som en matchavgörande inhoppare – att han skulle kunna komma in och förändra en match. Den rollen tycks dock inte vara reserverad för Giggs i år.
Scholes är bättre. Hans inhopp mot Southampton och Liverpool var en stor anledning till att vi vann dessa matcher. Men Scholes har problem med tempot och han slår bort fler passningar än vi är vana med. Det stora problemet för Scholes är emellertid när han ska reparera sina misstag. Han har ju aldrig varit bra på att tackla men genom att normalt sett vara steget före har han kunnat undvika att tackla. Nu är han istället ett halvt steg efter, han tvingas tackla och resultatet blir en herrans massa gula kort.
Om vi återvänder till matchen mot Sunderland så ser jag ytterligare ett problem med att vi använder Giggs och Scholes där. I ett läge där vi fullständigt kontrollerar matchen är det läge att ge en kille som Nick Powell välbehövlig speltid. Varje minut i Premier League är oerhört värdefull för en kille som Powell. För Ryan Giggs är 17 minuter i en redan avgjord match inte värd någonting, det långsiktiga värdet på att byta in Giggs är icke-existerande.
Vad gör då Sir Alex Ferguson? Tja, i lördags kallade han Giggs och Scholes fantastiska spelare. Är det här det slutgiltiga beviset på att Ferguson faktiskt har mjuknat? Att göra sig av med spelare i tid, att inte vara sentimental, har trots allt alltid varit en av Fergusons styrkor.
Det är en intressant frågeställning. Men Ferguson har aldrig varit i den här situationen förut. Att göra sig av med en Pallister, en McClair, en Keane eller en Van Nistelrooy är en helt annan sak än att göra sig av med en Scholes eller en Giggs.
Ryan Giggs har i princip (en FA-cup och en cupvinnarcup får ursäkta) varit med under hela Fergusons framgångsera. Ferguson har mer eller mindre dagligen umgåtts med Giggs i mer än 20 år. Det är klart att Ferguson tittar på Giggs med andra glasögon än han använde för att titta på Keane. Och Scholes här är i princip på samma nivå som Giggs.
Egentligen finns det bara ett enda tidigare exempel. Jag tänker förstås på Gary Neville. Den avslutningen var trist att se. Neville fortsatte, tilläts fortsätta, tills den dagen då han själv upptäckte att han inte hade en chans att hänga med. Jag tycker inte att vi kan klandra Ferguson för det – han är trots allt en människa med ett hjärta precis som alla andra. Det är klart att även Ferguson ibland ser världen med glasögon som påverkas av hans känslor.
Har vi då rätt att begära att Giggs och Scholes ska göra som Neville? Tja, Scholes har ju redan gjort det en gång. Han upptäckte att livet var trist utan boll och kom tillbaka.
Ett vanligt argument är att man ska sluta när man är på topp. Jag tycker att det är galet. I min värld är det bättre att sluta för sent än att sluta för tidigt. Man gör sitt bästa så länge man kan och när man inte längre räcker till så vet man att man har uppnått allt man hade förmågan att uppnå. Tänk vad mycket Giggs och Scholes hade missat om de hade slutat när de var på topp. Vad hade Eric Cantona kunnat uppnå om han hade fortsatt några år till?
Argumentet blir att spelarna förstör sitt arv om de fortsätter för länge. Att de sista åren på något märkligt sätt skulle bli de som dominerar våra minnen. Knappast.
När det kommer till spelare som Scholes och Giggs blir den långa karriären förvisso en viktig del av prestationen – att spela för United i 20 år är en enorm prestation i sig. Men när vi om tio år minns Giggs karriär kommer våra minnen alltid att börja med det där målet mot Arsenal. När vi tänker på Scholes kommer vi att se ett fantastiskt mål mot Barcelona.
Paul Scholes och Ryan Giggs har gett oss mycket mer än vi någonsin kunde begära. Mer än vi någonsin vågade hoppas. Ja, de har nog till och med gett oss mer än vi drömde om. Men tiden kommer ikapp även de bästa och tiden har tyvärr kommit ikapp Ryan Giggs och Paul Scholes.