Kommentar: Korrekt att Moyes får gå

Långsiktighet och kontinuitet var vad Manchester United satsade på när man utsåg David Moyes till Sir Alex Fergusons efterträdare. Moyes skrev på för sex år. Därmed kan vi konstatera att det är ett stort misslyckande då United tvingas göra sig av med David Moyes redan efter en säsong.

När jag skriver det här har det precis blivit officiellt att David Moyes har fått sparken. Och det känns som en befrielse.

Det finns många ord att skriva om David Moyes tid som manager för Manchester United. Det här blir emellertid en relativt kortfattad text, mest en reaktion på nyheten som säger att Manchester United efter att ha haft samma manager i 26 år nu kommer att ha bytt manager två gånger på ett år. Den längre analysen kommer, men den får vänta några veckor.

Egentligen är det ganska enkelt. David Moyes var inte rätt man för Manchester United. Han var fel man, på fel plats, vid fel tidpunkt. Under andra omständigheter hade han kanske kunnat lyckas i United men det får vi aldrig veta. Du får bara en chans som manager för United och Moyes tog inte sin chans. Sådan är den hårda verkligheten.

Det är lätt att känna sympati för Moyes. För ett knappt år sedan gick hans dröm i uppfyllelse. Äntligen skulle han få träna världens största klubb, äntligen skulle han få chansen att leda en klubb med enorma resurser och en klubb som kämpar om varenda titel som finns. Ett knappt år senare är hans dröm krossad. Han har misslyckats och han får ingen andra chans. Definitivt inte i United, förmodligen inte i någon annan toppklubb heller.

Om det är lätt att känna sympati för Moyes så är det emellertid väldigt svårt att argumentera för att det är fel att ge honom sparken. Den senaste tiden har argumenten för att behålla Moyes i stort sett handlat om att man måste ge honom tid. Men tid är ju ingen garanti för framgång. Man kan peka på att Alex Ferguson fick tid på sig, men dagens Manchester United kan inte jämföras med dåtidens United. Ferguson tog över en klubb som inte hade vunnit ligan på 19 år. Moyes tog över en klubb som precis hade vunnit ligan med elva poäng, en klubb som hade fem ligatitlar de senaste sju åren, en klubb som hade tre tredjeplaceringar som sämsta resultat de senaste 22 åren.

Uppgiften var förstås obeskrivligt svår men den borde ha setts som extremt inspirerande. Här fanns faktiskt en möjlighet att förädla Fergusons arv. Min känsla är att Moyes fokuserade på svårigheterna. Han kände att det var svårt att ta över efter Ferguson. Under sommaren var det svårt att värva eftersom så många klubbar hade bytt tränare, i januari var det svårt att värva för att det var kallt ute, den här sommaren är det svårt att värva för att det är VM. När säsongen drog igång var det svårt eftersom United tvingades möta Chelsea, Liverpool och Manchester city. En tid senare var oavgjort mot Cardiff ett acceptabelt resultat på förhand.

Efter nyår blev det sämre. Sunderland blev för svåra i ligacupen och Swansea (på Old Trafford) var för svåra i FA-cupen. United gjorde det bra i hemmamatchen mot Olympiacos och under 22 grandiosa sekunder såg det faktiskt ut som att United skulle ha en chans mot Bayern München.

Man kan peka på att United är ett av de starkaste lagen på bortaplan. Granskar man resultaten upptäcker man emellertid att nio av Uniteds tio bortasegrar har kommit mot lag på den nedre halvan i tabellen. Den tionde segern kom mot Newcastle, som 2014 är ett uselt fotbollslag.

Mot topplagen har United generellt sett varit chanslösa. Det är inte bara resultaten som svider, den håglösa inställningen svider lika mycket.

Spelarna har förstås ett stort ansvar. Men när majoriteten av spelarna underpresterar måste fingrar pekas på managern. Man kan tycka att professionella fotbollsspelare ska kunna hitta sin egen motivation men samtidigt är det en av managerns absolut viktigaste uppgifter att motivera sina spelare.

Det största problemet för David Moyes är dock att fotbollen hans lag spelar inte är underhållande. Det är långsamt, enkelriktat och förutsägbart. Det är Evertonfotboll, eller rättare sagt är det i stort sett den fotboll som Moyes Everton spelade. När det har gått nästan ett år och det inte finns några egentliga tecken på förändring är det naivt att tro att den förändringen ska komma om Moyes bara får lite mer tid.

Dödsstöten för Moyes var förmodligen den håglösa fotboll som United spelade mot Liverpool, mot Manchester city och mot Everton. När det dessutom blir allt tydligare att även spelarna har tappat tron – om de nu någonsin trodde på honom – på Moyes så finns det inte så mycket annat att göra. En förändring behövs och det är helt enkelt inte ett alternativ att byta ut hela spelartruppen.

Nu står Manchester United där igen och ska hitta en ny manager. Första försöket misslyckades, men till skillnad från Moyes så får United en andra chans.

Den här gången måste United välja en manager som står för fart och flärd. Man måste välja en manager som har erfarenhet av att vinna. Helst ska han – tyvärr finns det ingen kvinna som är aktuell – ha vunnit i flera klubbar och helst ska han ha erfarenhet av engelsk fotboll. Det är givetvis en stor fördel om han är en manager som tenderar att stanna länge i en och samma klubb. United måste välja en manager som kan kliva in i Uniteds omklädningsrum utan att skrämmas av Ryan Giggs meritlista. Manchester United måste välja en manager som vet – inte tror – att han är världens bästa manager.

Egentligen är det samma kravlista som man borde ha använt förra året. Förmodligen fanns det ingen som uppfyllde alla kraven. Uniteds misstag var att man förstorade kravet på långsiktighet och lojalitet. Den här gången tittar man förhoppningsvis mer på meritlistan.

Ett stort problem när United ska välja en ny manager är att de som ska fatta beslutet faktiskt har en tämligen begränsad fotbollskompetens. Sir Alex Ferguson borde aldrig ha varit i en position där han faktiskt utsåg sin egen efterträdare – hans framgångar byggde på att han kunde hantera fotbollsspelare. Hans spelare har sällan blivit framgångsrika managers och inte heller de som har varit en del av Fergusons tränarstab har lyckats speciellt bra. Sir Bobby Charlton finns ju också på en högt uppsatt position men jag skulle gissa att han inte spenderar sina dagar med att granska fotbollstränare.

Att sparka en manager behöver inte betyda att en klubb är misskött. Ofta kan det vara ett korrekt beslut att ge en manager sparken – men som regel vill jag påstå att det i så fall beror på att man gjorde ett dåligt arbete då man rekryterade managern. David Moyes är inte en dålig manager, men han har varit en dålig manager för Manchester United.

Från mitt perspektiv ser det ut som att Jurgen Klopp är det bästa alternativet för Manchester United. (Ja, egentligen skulle jag nog rösta på Pep Guardiola men det antar jag är uteslutet.) (Jose Mourinho tror jag är fel man för Manchester United.) Men det är lätt att sitta här och vara expert och det verkar ju tyvärr som att han inte tänker lämna Dortmund.

Det är lätt att lockas av en ledarstab som består av Ryan Giggs, Gary Neville och Paul Scholes men en sådan lösning tror jag inte att United vågar sig på. Det allra bästa vore förstås om Eric Cantona tog över.


MANCHESTERGUIDE
  • Cantona

    SAF har misslyckats med ganska många värvningar, Moyes är tyvärr en av dom sämsta, det skrev jag redan i somras, håller med om att Eric the King vore kanon/Cantona.

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se