Ryan Giggs’ Red and White Army

Positiva vindar blåser över Old Trafford igen. Ryan Giggs sa alla de orden vi ville höra när han på fredagen för första gången pratade med media som Unitedmanager.

Det är vackert när Giggs skämtar om att han har gett sig själv ett femårskontrakt. Det är ännu vackrare när Giggs berättar att om sin fotbollsfilosofi, som han menar är identisk med Manchester Uniteds fotbollsfilosofi. Fart och passion, mod och vilja. En offensiv och underhållande fotboll. Det är vackert, det är romantiskt.

”Jag förväntar mig en seger mot Norwich,” sa Giggs. Det lät självsäkert när han sa det, däremot lät det inte arrogant. Manchester United ska alltid förvänta sig en seger mot Norwich. I en match på Old Trafford ska Manchester United alltid förvänta sig en seger – oavsett motståndare. Det var en markant skillnad mot David Moyes återkommande tankar på att ”vi ska försöka”. Det var precis vad vi behövde höra.

De kommande matcherna handlar om att självförtroendet ska hitta tillbaka till Old Trafford. Ryan Giggs är sannerligen lämpad för att göra just det. Nu är inte tiden för en taktisk revolution. Det finns utrymme för en omedelbar förändring men inte mycket mer än så. Giggs har fyra matcher på sig, under ungefär tre veckors tid (tiden fram till dagens match inkluderad). Det är inte alls mycket. Det han kan göra, om han vill förändra – vilket är uppenbart att han vill, är att falla tillbaka till grunderna. De grunder som alla spelare på den här nivån har i sig sedan barnsben.

Men Ryan Giggs främsta uppgift nu är att vara positiv. Han ska få spelarna att känna glädje igen. Det är mycket möjligt – kanske även troligt – att vi får en omedelbar effekt. Det är fullt möjligt att United ikväll går ut och fullständigt kör över Norwich. Det är också möjligt att det ser ut precis som det har gjort under hela säsongen (vilket förvisso även det borde innebära fyra raka segrar).

Oavsett vad som händer under de fyra avslutande matcherna kommer vi emellertid inte att få ett svar på om Ryan Giggs är en bra manager. Vi kan få en indikation åt endera hållet, men mer än så är det inte.

Tanken på att Ryan Giggs ska förvandla sin temporära position till en permanent och sedan vara chef på Old Trafford lika länge som Fergie var chef är romantisk. Det är emellertid inte en realistisk tanke. Det förefaller vara uteslutet att Giggs ska få chansen i höst och det är så det måste vara.

Vi vill att Manchester Uniteds spelare ska ha föräldrar som träffades på Old Traffords läktare. Allra helst vill vi att grabben ska ha tillverkats vid den ena straffpunkten (den vid Stretford End). Vi vill ha spelare som är uppväxta i Manchester och har klubben i blodet. Vi vill åtminstone att de ska ha fått sin viktigaste fotbollsutbildning i Uniteds akademi. Om det inte fungerar så vill vi åtminstone att de som kommer utifrån ska vara adopterade Unitedspelare, som Eric Cantona. De ska förstå, de ska, som Juan Mata, omedelbart sätta sig in i klubbens historia.

Men stänger man de romantiska ögonen så inser man att det vore en gigantisk chansning att ge Ryan Giggs chansen som manager i United på permanent basis. Det är fullt möjligt att vi i framtiden kommer att prata om Giggs som en av tidernas bästa managers, han har onekligen en gedigen fotbollsutbildning. Han är en vinnarskalle, illustrerat av att han har haft en a-lagskarriär i Manchester United som spänner sig över 23 år (förhoppningsvis, men antagligen inte, fortsätter den över nästa säsong). Han har varit uträknad åtskilliga gånger men han har alltid kommit tillbaka.

Det är emellertid också möjligt att framtiden visar att Ryan Giggs inte alls var en bra manager. Jag vill påstå att det faktiskt är det mest sannolika utfallet, även om vi självklart hoppas på något annat. Det är inte alltid de självklara namnen som blir de bästa tränarna.

Man kan peka på Pep Guardiola och fråga sig varför Giggs inte skulle kunna göra samma resa. Men Guardiola hade för det första ett års erfarenhet som tränare för Barcelonas b-lag. Guardiola hade också erfarenheten av spel i fem olika klubbar (sex om vi räknar Barcelona B som en egen klubb) i fyra olika länder. Därmed hade han möjligheten att lära sig av ett antal olika tränare. Han kunde analysera vad de gjorde bra och dåligt och kunde därefter använda sig av de positiva egenskaper som passade honom. Ryan Giggs har förvisso lärt sig under den allra bästa managern men det är faktiskt möjligt att de metoder som fungerade för Sir Alex Ferguson inte fungerar för Giggs. Vi ska också komma ihåg att Barcelona har en organisation som tillåter frekventa byten på tränarposten. Hade experimentet med Guardiola hade Barcelona helt enkelt gått vidare till nästa gubbe. United har inte en sådan organisation, vilket till stor del är orsaken till förra sommarens bedrövliga resultat på transfermarknaden. United har inte, åtminstone inte 2014, råd med experiment på managerposten.

Jag tycker också att om det verkligen var en bra skola för framtida managers att arbeta tillsammans med Ferguson så borde den skolan ha producerat någon riktigt framgångsrik manager. Många trodde att Roy Keane skulle bli en utmärkt manager, det blev han inte. Steve Bruce och Mark Hughes har konsekvent gjort medelmåttiga resultat. Bryan Robson lyckades inte. Ole Gunnar Solskjaer gjorde bra resultat i Norge men har haft det svårt i Cardiff. Inte ens de tränare som arbetade under Fergie har lyckats leverera resultat som inte kan ifrågasättas. Brian Kidd försökte och misslyckades. Steve McClarens resultat har varit blandade. Rene Meulensteen har hunnit avverka två jobb sedan han valde att inte assistera David Moyes. Carlos Queiroz har förvisso lett Iran till VM men han misslyckades i Real Madrid (förvisso kan även en fantastisk manager misslyckas i Real) och hans resultat med Sydafrika och Portugal kan i bästa fall beskrivas som mediokra.

Men Ferguson tror ju på Giggs! Ja, men Ferguson trodde också på David Moyes. På samma sätt som det inte är självklart att en bra spelare blir en bra tränare är det heller inte självklart att en bra manager är bra på att bedöma vem som blir en bra manager.

Om det visar sig att Ryan Giggs är en bra manager – han kommer givetvis att få chansen, men i en klubb som har mindre att riskera än United – så dröjer det inte länge innan han får chansen i United. När United (förmodligen) väljer en erfaren och relativt kortsiktig ersättare till David Moyes så gör man det alldeles säkert med en förhoppning om att Ryan Giggs ska ersätta den managern om några år.

Framtiden hör dock framtiden till. Nu står vi inför fyra matcher med Ryan Giggs som manager för United. Det blir onekligen väldigt spännande. Det blir spännande att se vilka spelare han satsar på. Det blir spännande att se vilken typ av fotboll hans lag spelar. Vi hoppas på fyra segrar, men framför allt hoppas vi nog på attraktiv fotboll. Viktigast av allt är dock att Giggs ger sig själv så mycket speltid att han får göra det där målet. Hans karriär behöver inte det där målet, men hans karriär förtjänar det.


MANCHESTERGUIDE
  • Cantona

    Accepterar ditt svar från igår, kvällens match är helt klart,den mest spännande den här säsongen, ang.akademin fattar jag inte riktigt vad du menar, tycker du att det optimala är att helst ska spelare komma via akademin+vara födda i Manchester? Akademin verkar vara någon form av att utbildning för spelare, som fortsättningsvis figurerar i ganska mediokra klubbar och har ju i princip inte levererat någonting sedan class-92, Wehlbeck,T.C.har väl varit en besvikelse,A.J. kommer från AK. och verkar vara en spelare som det finns mycket potential i men han är ju inte född i Manchester, kommer säkert bli mycket bra, vissa jämför honom med en tidig Ronaldoden vägen och,vi får väl se man kan hoppas.

    • Ja, jag menar att det optimala är att varenda spelare är född i Manchester och fostrad i klubbens akademi. Det är ju den romantiska bilden som jag sedan argumenterar mot.

      Dock tycker jag att din kritik mot akademin är överdriven. Phil Neville, Wes Brown, John O’Shea och Darren Fletcher är ju exempel på spelare efter ’92 som har gjort fler än 300 matcher för United. Jonny Evans och Danny Welbeck kommer antagligen sålla sig till den kategorin om några år, kanske även Tom Cleverley. Senast har vi Adnan Januzaj som kan nå extrema höjder om han bara har viljan, om han har lite ”tur” och om han undviker allvarliga skador. James Wilson har goda möjligheter att bli nästa spelare som slår sig in från akademin.

      Vi har förvisso tappat Morrison och Pogba av olika anledningar, men de två visar ju ändå att akademin fortfarande kan producera extrema talanger.

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se