Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

När vänner blir till fiender

 

Embed from Getty Images

Jag tar på mig jackan och ger mig iväg norrut över stan. Det är söndag och det är stormöte. Manchester United möter Liverpool på bortaplan. Ett lätt duggregn har tagit greppet om Malmö och, som alltid, är det blåsigt. Jag drar upp kragen och går med blicken sänkt, tittandes ner i marken. Tagen av stundens allvar försöker jag att samla mig inför vad som komma skall. Anspänningen som Unitedsupporter är aldrig större än när vi möter Liverpool. Det är så mycket som står på spel. Man känner glädje inför matchen samtidigt som man känner oror över dess utgång.

När jag kliver in hemma hos min kompis är de andra redan på plats. Stämningen är god och än så länge är vi bara ett gäng kompisar som samlats för att ha en trevlig eftermiddag tillsammans. Chips och öl står framdukat och vi skrattar gott åt Cleverley-tröjan som en av killarna bär. Vi pratar förväntningar inför dagens matcher och alla känner en gemenskap kring den fotboll som vi kommit att älska.

Studiosnacket tuggar igång. Arsenal ska inleda söndag med en match på bortaplan, de flesta av oss ser det som en uppvärmning inför matchen som verkligen betyder något. När Arsenalmatchen går igång kan jag lugnt luta mig tillbaka och utan känslostorm titta på spelet. Mitt lugn och min inre harmoni störs emellanåt då sällskapets enda Arsenalsupporter ger uttryck för sitt missnöje under högljudda protester. Efter nittio minuter är vi en man kort. Arsenalsupporten har lämnat, inte bara rummet utan lägenheten i besvikelse efter förlusten. Han säger att han behöver komma ut och ta lite luft. Kompisgänget som tidigare minglat runt chipsskålarna har nu börjat naggas i kanten.

Uppladdningen fortsätter trots visst manfall. Nu sänker sig sakta en spänd tystnad i rummet. Det blir allt mindre småprat och ett allt större fokus riktas mot tv-skärmen. Det är nu vi träder in i våra respektive roller. Unitedsupporter mot Liverpoolsupporter. Pulsen går upp. Vi vet alla att vi har två nervpressade halvlekar framför oss. Nu finns inget kompisgäng mer, nu finns bara rivaliteten kvar.

När slutsignalen till sist ljuder andas jag ut. Det känns som att jag hållit andan i nittio minuter plus tilläggstid. Anspänningen släpper. Min kompis, tillika Liverpoolsupporter slår näven i bordet av besvikelse och spänner krampaktigt ihop käkarna. Jag vill säga något dräpande men jag ser samtidigt den strid som pågår inom honom. Jag tittar nöjt på. Än så länge håller jag fast vid min roll. Rollen som rivaliserande supporter. Rollen som hans fiende. Efter några minuters tystnad börjar vi så sakteliga utbyta kommentarer kring matchen. Den nästintill elektriska stämningen som legat över rummet börjar släppa. Vi träder långsamt ur våra respektive roller och vi återgår till att bli vänner. Kompisgänget blir tillslut intakt igen när Arsenalsupportern återvänder. Nu är vi tillbaka där vi började, ett kompisgäng som har en trevlig eftermiddag tillsammans.