I redaktionens ”dagen efter-summering” från mötet med Bournemouth kunde vi läsa att United gjort en uddlös match på hemmaplan. Luke Shaw var tillbaka i spel vilket förvisso var ett positivt inslag men i övrigt kan vi konstatera att det var en kollektiv underprestation. När vi nu fått ytterligare lite tid att begrunda vad som hände är slutsatsen fortfarande den samma. Om möjligt har snarare frågan ”Varför?!” ekat än högre än vad den gjorde strax efter matchslut.
En chans att skymta gryningsljus
Hemmamatch mot Bournemouth. Vad är problemet? På förhand finns egentligen inga problem. Visst, inget motstånd i Premier League ska förringas men Bournemouth har trotts allt ett allt annat än roligt facit med sig i bagaget. Möjligen att vi inför ändå kastade ut en brasklapp om ett lag som ändå spelat kryss mot Arsenal. Möjligen att vi höjde ett varningens finger angående norrmanen King som ändå gjort åtta mål hittills under säsongen. Men man kan ju inte påstå att några av dem eventuella svårigheter som vi stod inför kändes övermänskliga. Övermänskliga visade dem sig heller inte vara men de visade sig svåra nog att hantera för ett United som hade uppenbara problem att prestera på hemmaplan mot ett Bournemouth som inte vunnit sedan december, som bitit i gräset mot Millwall i FA cupen och som, inför helgens batalj, endast låg fyra poäng från nedflyttningsplats.
För Bournemouth var lördagens kryss en seger, för United var det en blytung förlust. Det fanns en chans för oss att knapra in viktiga poäng upp mot toppen och, inte minst, stärka våra positioner i jakten på en Champions Leagueplats. Mötet mellan Liverpool och Arsenal innebar att minst en, förhoppningsvis båda, av våra närmaste konkurrenter skulle tappa poäng. Vi hade därmed en chans att ta oss upp från den fördömda sjätteplatsen. Äntligen kunna få en skymt av gryningsljus när vi nu skulle ta ytterligare ett kliv upp i tabellen. Men nej. Vi vaggar oss fortsatt till ro. På sjätteplatsen. Utanför Champions League. Sämst av de sex bästa engelska fotbollslagen.
Som att spå i kaffesump
Om vi är nöjda med det eller inte är svårt att finna svar på. Ska vi lyssna till vad den store ledaren Mourinho har att säga så är det som att spå i kaffesump. I sedvanlig ordning höll han en presskonferens där han säger att vi borde vunnit men att det inte blev så. Jo tack! Att vi borde vunnit kan vi nog alla skriva under på. I synnerhet är vi nog en övervägande majoritet som tycker att vi borde vunnit en match där motståndarna spelade med en man mindre på plan i mer än en halvlek. Vi är nog också en övervägande majoritet som tycker att United borde vunnit på grund av att vi hade nästan 70 % av bollinnehavet, på grund av att vi hade 20 målchanser kontra motståndarnas 3. Så det är med andra ord anmärkningsvärt att vi inte vann. Det är anmärkningsvärt dåligt att vi inte vann!
Matchen mot Bournemouth är ytterligare en gång ett bevis på den hårda tillvaron som vi som supportrar lever. Aldrig kan man slå sig till ro. Aldrig får man känna sig riktigt trygg. En mästerlig seger kan snabbt förbytas mot en förnedrande förlust, eller ett kryss mot ett bottenlag som plockat två poäng på sina senaste sju matcher i ligan. Men det finns också alltid hopp och tro på bot och bättring. Det vill till att inte enbart se mörker i tider då resultaten går en emot. Istället måste man hitta go’bitarna, plocka russinen ur kakan. Synd bara att det inte fanns några russin i denna kaka. Från matchen mot Bournemouth finns ingenting positivt att plocka med sig till stundande bortamötet mot Chelsea. Ingenting. Det finns säkert de som hävdar annorlunda, som hävdar si och som hävdar så, men nej. Det är bäst om vi bara går vidare. Bäst att vi glömmer det som just hände.