Ander Herrera har blivit ett allt annat än ovanligt inslag i startelvan för United, och det är inget konstigt med det. Han har visat sig vara en viktig parhäst tillsammans med den erfarne Carrick på mittfältet, han som man kanske trott att Herrera en dag skulle komma att ersätta. Men vägen fram till den status han nu erhållit i klubben har varit lång. Hans verkliga genombrott kom först efter tre år i klubben, närmare bestämt i en match mot Chelsea. Efter söndagens match har Herrera på riktigt tagit den plats som han så länge slagits för. Han har oklanderligt hyllats för sin insatts. Det var han som bar laget på sina axlar, som visade hjärta och som använde hjärnan.
En värvning med god potential
2014 värvades den då 25 år unga Ander Herrera Agüera från Athletic Bilbao. Det hade varit en allt annat än enkel affär för United som försökt få honom till klubben redan 2013, men utan att lyckas. Framförallt var det hans spelförståelse, som visat sig redan i unga år, som lockade United. En skicklig spelfördelare framåt men också en defensiv trygghet.
Tillslut lyckades United med Louis van Gaal i spetsen få loss spanjoren från klubben som fostrat och format honom. Han hade spelat för klubben sedan 2011 men när erbjudandet på cirka 30 miljoner pund kunde den baskiska fotbollsklubben, med engelskt påbrå, inte säga nej. Då såg det ut som att Bilbao hade gjort en succéartad affär och vi hade gjort en värvning med, tja låt oss säga ”god potential”. Jag kände mig försiktigt positiv.
Tillfredsställelse från ett helt annat håll
Affären kanske inte var av den dignitet där man kan prata om hår som reste sig på armarna. Det kändes som en god förstärkning till truppen, men inte mer än så. Jag kan till och med erkänna att han inte ens fanns med på min mer finkalibrerade radar för transfercirkusen, och jag tror knappast att jag var ensam om det. Att intresset fanns det visste man men det var inte en affär som jag bet på naglarna över. Men å andra sidan, vem hade följt den då 22 årige ivorianen Bailly innan han anlände till klubben? Vem satte sina pengar på att De Gea var mannen som skulle bära oket efter van der Saar otroliga karriär?
Man tenderar istället att fästa ögonen på de riktigt stora pjäserna och glömma bort att se sig om efter annat. Istället för att titta närmare på en 182cm kort spanjor valde jag att fokusera på en gigant som var på väg från real Madrid. Men inte fick jag någon behållning av det. Angel Di Maria tillförde ingen euforisk känsla under sin korta och katastrofala tid i klubben. Istället skulle tillfredsställelsen komma långt senare och från ett helt annat håll.
En spelare som ingjuter hopp
Länge såg det ut som att värvningen av Herrera skulle förbli en dussinhistoria. Håret reste sig inte på armarna då och det var inget som såg ut att förändras. Trots att han gjorde åtta mål under sin första säsong, bland annat i FA Cupen, så trodde jag inte på honom fullt ut. Han var för liten, för långt ifrån att bli den frontfigur som man pratade om att han skulle bli. Men så hände något.
Ingen är gladare än jag när jag nu sansat kan konstatera att jag hade fel. All min skepsis har kastats om intet. Idag har Herrera vuxit till att bli en grundbult i laguppställningen, att fundament för dem andra att stå på. Trotts att han ibland kan vara hetsig i sitt spel, dra på sig onödiga kort och förhasta sig i situationerna så har han den viljan och powern som vi länge saknats, och som länge efterfrågats. Han ingjuter hopp i både spelare och supportrar. Han ger oss något att tro på efter att den 36-åriga Carricks tid i laget är över och han visar med både självförtroende och skicklighet att han är en man som kan göra jobbet.