En man i ständig konflikt med omvärlden

Romelu Lukaku gjorde kanske inte en av sina bättre matcher mot Tottenham Hotspur den 28 oktober 2017. Belgaren hade överlag en medioker dag, men fick bortalagets backlinje att arbeta hårt med sin kraftiga fysik. I tillägg var han en stolpe bortom att avgöra mötet när han nickade Lingards inlägg med mindre än en kvart kvar. Efter matchen och i eftersvallet av den tycks tränaren Mourinho ha en egen vendetta mot hemmapubliken och de som (i vart fall portugisen påstår) kritiserar Lukaku. Det är snudd på ett bisarrt påhopp på en publik som aldrig (eller i vart fall sällan) gör annat än stöttar sina egna spelare. I tillägg har Mourinho talat varmt om Paris Saint Germain. Frågan är: Håller Mourinho på att än en gång visa att han aldrig är mer än en tillfällig lösning och en kortsiktig tränare?

Mourinhos ovilja till att ta risker…

Embed from Getty Images

United startade som bekant säsongen på ett strålande sätt. Under de första matcherna spelade laget en rak, snabb och attraktiv fotboll. Lukaku tycktes utan problem acklimatisera sig till sin nya omgivning och gjorde många mål. Saknaden efter Zlatan fanns inte. Bakom Lukaku briljerade Pogba och nyförvärvet Matic tycktes ge den förre den bas han behövde för att få utlopp för kreativiteten.

Den 12 september 2017 skadades Pogba i hemmamötet mot Basel i Champions League. United tycktes till en början hantera fransmannens skada på ett bra vis, men det skall bäras i minnet att det inte var något större motstånd de mötte i form av Everton, Burton Albion, Leicester City och CSKA Moskva. Detta alltså innan matchen mot Liverpool

Efter mötet mot Liverpool den 14 oktober 2017 fick United massiv kritik av media för den försiktiga inställning laget visade upp. Chanserna i matchen var limiterade, men de Gea gjorde en fenomenal räddning och räddade en poäng åt United. En poäng på Anfield är knappast en katastrof, men samtidigt måste det kommas ihåg att hemmalaget, ledda av den ofta icke kritiserade Jürgen Klopp, knappast var i toppslag. Det borde gå att attackera en oerhört svag backlinje mer. Bojan Djordjic hade en poäng när han i Viasat-studion menade att det borde sätta sig i spelarnas huvud att veckan innan match träna med en så försiktig inställning till matchplan. Visst, det kan argumenteras för att United saknade Bailly, den formstarke Fellaini och (inte minst) lagets viktigaste spelare, Pogba. Samtidigt indikerade spelplanen Mourinhos verkliga svaghet; att inte ta risker.

Mourinhos facit mot topplagen (särskilt på bortaplan) under hans andra sejour i England (alltså både i stadsdelen chelsea och i United) är knappast smickrande siffror. I bästa fall kan hans lag göra första målet och vinna en match med 1-0 eller uddamålet, men ofta genererar spelplanerna oavgjorda resultat eller förluster. Sedan januari 2015 har den defensiva taktiken, mot topp-sex-klubbar på bortaplan, genererat skrala fem oavgjorda resultat och fem förluster. Alltså ingen vinst.

I Zlatan Ibrahimovic´ och David Lagercrantz bok Jag är Zlatan Ibrahimovic´(Albert Bonniers förlag, 2013, s. 341) beskrivs Inters bortamöte mot just Manchester United i Champions League säsongen 2008/2009: ”Jag var allt för ensam på topp och jag var hårt bevakad. Mycket hängde på mig. Så hade det varit hela säsongen, och Mourinho spelade också fyra-fem-ett med mig på topp, och jag kände trycket att göra mål, och absolut, jag gillade det. Jag ville ha ansvar.” Citatet kunde lika gärna appliceras på Lukakus situation på Anfield den 14 oktober 2017 eller i någon annan toppmatch där United sett handfallna ut. På bortaplan tenderar en taktik bestående av fem spelare i backlinjen och den famösa bussen inte att generera de resultat man kan förvänta av en trupp med fina offensiva kvaliteter.

I dagens fotboll krävs det troligen mer för att vinna PL eller CL. Cupvinster i FA-Cupen eller Ligacupen är något annat. Att vinna United-fansen tillit är också något helt annat. Det är långa skuggor Sir Matt Busby och Sir Alex Ferguson kastar över The Special One.

…leder trots allt till titlar?

Embed from Getty Images

Samtidigt går det inte att blunda för det faktum att Mourinho är en tränare som vinner titlar. Oavsett liga och land. Både liga- och cuptitlar. Han är en fenomenal tränare i fråga om att genom man management (många är de spelare som vittnar om att de kände/känner sig oövervinnerliga i hans närvaro) och en solid defensiv bas nå framgång. I tillägg är han något av en expert på att få andra tränare och spelar ur balans genom sin hantering av media. De många titlarna gör att han lättare borde undvika kritik och fler (media och fans) borde ha överseende med hans alltför defensiva taktik.

Trots detta ser verkligheten inte ut på det sättet. Något i Mourinhos kontroversiella person gör att han ofta bedöms annorlunda och kanske hårdare (minns vattenflaskan hösten 2016) än andra managers. Liverpools Klopp har ett sämre facit än Brendan Rodgers efter cirka 75 matcher, men ändock kommer tysken undan kritik lättare och i analyserna efter matchen lagen emellan handlar allt om Mourinhos taktik, snarare än Flopps oförmåga att instruera sitt lag till en första vinst på många matcher.

En kulturkrock?

Embed from Getty Images

Förra säsongen gjorde Mourinho, med hans mått mätt, ett relativt harmoniskt intryck. Han betonade att han var i världens största klubb och att han såg sig själv som manager i United under många år. Samtidigt framkom ett missnöje med tillvaron i Manchester utanför planen, långt ifrån familjen i London.  Den 15 oktober 2017 rapporterade Mark Dobson i The Guardian (José Mourinho heaps praise on the ‘special’ ones at Paris Saint-Germain) om Mourinhos varma ord för den Qatar-stödda klubben Paris Saint Germain. Mourinho återgav att United inte var den sista klubben för honom och att sonen valde Paris istället för Manchester då det kom till att se fotboll. Uttalandena var inte de mest intelligenta sett i ljuset av Uniteds mindre goda spel och kritiken i eftersvallet av matchen mot Liverpool.

Egentligen är ovanstående inget nytt (både taktik och Mourinhos vibrerande personlighet och attityd), men vad det signalerar är att Mourinho aldrig kommer att bli en legend i Manchester United. Hans perspektiv både på och utanför plan är alldeles för kortsiktigt och riskminimerande. Förvisso har Mourinho gett debuter till superlöftet Gomes och förtroende till spelare som Rashford och Lingard (i motsats till vad många trodde), men det skulle förvåna om han i någon större omfattning lyckas slussa upp United ungdomar till A-laget eller för den delen ändrar sin attityd i de större matcherna. Hanteringen av spelare som Tuanzebe och Fosu-Mensah väcker även frågetecken i relation till inköpet av Nilsson Lindelöf.

Kanske är det faktum att det inte verkar så harmoniskt kring Mourinho bara ett försök att gagna ett bättre kontrakt, att visa missnöje efter uteblivna värvningar den gångna sommaren eller ett försök att avleda kritiken efter matcherna mot just Liverpool, Tottenham eller de större lagen?

I vilket fall sänder det inga positiva signaler till de fans som följer United. Det kan i längden ge en bitter eftersmak, såvida inte Mourinho vinner fler titlar. Trots allt har laget bara förlorat två matcher i PL under säsongen och tagit 12 poäng av 12 möjliga i CL. I dagens fotboll är detta vad som räknas, tradition och kultur är en annan sak. Förr var de mer integrerade, i vart fall i Manchester United. Därför förblir Mourinho och Manchester United en kulturkrock.


MANCHESTERGUIDE

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se