Vi kommer aldrig att få veta hur det blivit med David Moyes som manager. Vi kan bara gissa och misstänka och dra våra slutsatser med tanke på hans tio månader långa sejour säsongen dessförinnan. Vi vet dock hur det såg ut under Louis van Gaal. Hur Manchester Uniteds baksmälla efter den längsta av Cristalfyllor fortsatte i ett myller av skitmatcher, bedrövligt och sterilt anfallsspel och galna försvarsinsatser från spelare som inte fått i sig tillräckligt med treo och alvedon trots att det gått så lång tid sedan Den Gamle pensionerat sig själv.
Säsongen 2014-15 blir aningen mer minnesvärd än den föregående, men vi snackar inte milsvid skillnad. En “normal” säsong hade United inte nu heller lyckats nå Champions League – det absoluta minimikravet för en fotbollsbusiness som värderas till hisnande 7 miljarder riksdaler – men med tanke på att även andra klubbar av diverse anledningar har problem att få hjulen att snurra så gick det vägen. Men när vi för andra året i rad “tvingas” utse vår målvakt till överlägsen vinnare av Årets spelare så har vi lokaliserat ett av många symptom på en klubb mitt i en återhämtningsfas. En målvakt ska aldrig kunna vara en mästarklubbs bästa spelare – så enkelt är det.
I stället för en genomgång i kronologisk ordning över Uniteds insats 14-15, vilket ni garanterat läst till leda om, kör jag en Årets-lista med kommentarer. Det har ni också sett några av, men ni har inte sett denna.
Årets prestation: Wayne Rooney. Uniteds “talisman” närmar sig 30-strecket med stormsteg, men har inte gjort en kanonsäsong på fyra långa år. Ändå är han den ende i laget som vår nye tränare vägrar peta, vilket är en svårslagen prestation. Är han “slut”? Ja, på den högsta världsnivån misstänker jag det. Däremot inte sagt att han kan bidra på hög nivå i Premier League, men det är åt helvete för långt mellan toppinsatserna för att han ska vara opetbar.
Årets mål: Juan Mata på Anfield. Jag rörde inte en min när The Perfect Man cyklade in 2-0 på den värsta av fiendemarker eftersom jag i den neutrales ögon var en del av denna fiendemark. Ett minne för livet på så många sätt.
Årets spelare: David De Gea. Tyvärr.
Årets uppryckning: Bortser man från den miserabla första månaden är United inte många mil från topp tre. Trots allt. Men då ska det värvas tidigt och laget sättas långt innan 8 augusti den här gången.
Årets make-over: Manchester United. 300 spelare ut, 150 spelare in. Welbeck väck – Falcao förvärvad. Transferfönstret 2015 såg United förvandlas från en klubb som in i det sista försökte vinna allt på sitt eget sätt, med någon enstaka oslipad diamant att förädla, till en klubb som inte såg någon annan utväg än att göra som jättarna i Europa och plocka åt sig superstjärnor och andra utsocknes spelare, en masse, för att hänga med i toppen. Varenda por i min känslomässiga del av hjärtat hatar det, varenda neuron i min någorlunda intelligenta del av hjärnan förstår exakt varför det sker.
Årets FUBAR: MK Dons borta. Jag skrev efteråt att det var det sämsta jag sett från ett Manchester United-lag. Jag finner ingen anledning att revidera den åsikten. Fyfanförihelvete sicken dynga det var. Och det är inte bara spelarnas fel – Louis van Gaal insåg nog efter den slakten vilket jobb han hade framför sig. Därav citatet: “We are in a process and that process shall take more than one year. It shall take three years”
Årets narr: Philip Jones. Den gamle Blackburnliraren är enligt Paul Scholes ingen mittback utan bättre lämpad till höger i försvaret. Frågan är om han verkligen är lämpad för någon plats än. Men jag ger inte upp 23-åringen än och kan han bara kalibrera sina tacklingar och sitt positionsspel ytterligare är han en Unitedspelare för ett decennium framöver. Frågan är om det finns utrymme för den finjusteringen i honom. Oavsett om han lyckas eller inte lär hans rensning framför fötterna på grodätar-Giroud sent glömmas. Och det är upp till honom om han vill bli ihågkommen för sina miner eller sina insatser när han klistrat in sin sista bild från Old Trafford-karriären i iPhoto.
Årets bakåtsträvare: Adnan Januzaj. I princip den ende som vägrade låta sig utvecklas trots Den Gamles avgång. Men med en ny diktator från ett ställe längre söderut i Europa blev vår nye #11 en av få som tog kliv bakåt i utvecklingen i stället. Tveksam, utan självförtroende.
Årets största fiasko: Radamel Falcao. Jag trodde att det bara var Chelsea förunnat att låta tidigare anfallsmonster förvandlas till tandlösa nobodies (Weah, Sheva, Torres, med flera), men nu visade United att man också minsann kan. Men Chelsea låter givetvis inte United hållas utan tar i höst över för att slå in den sista spiken i Falcaokistan.
Årets WTF: Ashley Young. Precis som i fallet David De Gea är det ett gigantiskt underbetyg till Manchester United att vi ska sitta en dryg timme innan match och hoppas att Young är med i startelvan. Det fråntar inte honom hans insatser, men han ska inte vara topp 10 ens i ett lag som ska vinna Premier League. Inte som 30-årig ytter.
Årets nye favorit: Ander Herrera. Inledde karriären i United imponerande redan på sommarturnén, vilket i och för sig inte säger mycket med tanke på att Tom Cleverley var kapten och även Fletcher var bra, men fick finna sig i att hänga på bänken i mitten av säsongen för att till fullo ta till sig den mytomspunna filosofin.
Årets men-för-fan: David De Geas outtalade superflirt med Real Madrid. Get a fucking rooooom någon gång!
Årets jävla finger i ansiktet: Marouane Fellaini. Ytterligare ett bevis på att Uniteds säsong inte var någonting att ens försöka sätta ihop en dvd av. När afrotanken förvandlades från Plan B till både Plan A och Plan B så är det ytterligare bevis på hur svårt Louis van Gaal hade att få ihop ett lag – och det visade kanske också att han underskattat utmaningen.
Årets pension: Robin van Persie. Jag var inte ensam om att bli kär i holländaren under titelsäsongen 2012-13. Jag var sannolikt inte heller ensam om att hoppas att hans 2013-14 bara var en tillfällighet. Det visade sig dock bara vara ett litet smakprov på i vilken fart Van Persies karriär är i utförsbacke. Den här säsongen fick vi se exakt hur kall han blivit. Och då var ändå inte lagets sämste anfallare.
Årets WTF? James Wilson. Med tanke på hur erbarmlig Uniteds frontline var är det ett stort mysterium varför en spelare med den farten, den målnäsan, inte fick fler minuter än han fick.
Årets värvning: Ander Herrera. Sitter gjuten i PFA Team of the Year våren 2016 om den här utvecklingen fortsätter.
Årets Büttner: Tyler Blackett. Vad Louis van Gaal ser i honom vet bara Louis van Gaal.
Årets karriärbreaker 1: Jonny Evans. Här snackas det inte nytt kontrakt under sommaren, direkt.
Årets karriärbreaker 2: Rafael. Se ovan.
Årets sociala medier-fiasko: @manutd. Vedervärdigt. Sist på banan. Sämst på banan.
Årets wow! Ángelitos mål på The Arena Formerly Known as Filbert Street. Med mer än ett års längtan efter wow-moves var argentinarens – efter ett mönsteranfall – mål en lisa för själen.
Årets jaha: Antonio Valencia. Han symboliserar egentligen hela det “nya” United med filosofin redo, intatuerad på underarmen om han skulle behöva påminna sig själv om var på planen han ska befinna sig. Jag börjar bli orolig för att hans sätt att ta till sig en ny position – han var sällan helt värdelös, bara jämn–”jaha”-ig – gör att LvG inte satsar seriöst på att för första gången under Premier League-eran värva en färdig högerback till Manchester United. Finge jag vara in charge för en dag skulle jag sälja honom till Bournemouth för 25 miljoner kronor och fira med att svepa hela Orange is the New Black, säsong 3, på Netflix.
Årets highs: Det fanns en månad under våren där det till och med började nosas på silvret. Och med tanke på spelet var det lätt att förstå varför. Det var som att se det gamla United igen, det slutet-av-90-taliga, målsprutande, magnifika och ostoppbara.
Årets knubbis: Luke Shaw. Kommer han otränad efter semestern ännu en gång är det bara att skeppa iväg honom till Stamford Bridge i januari. Men så dum kan kan väl inte vara?
Årets lilla “jaså?!”: Jesse Lingard fick spelminuter i Premier League, för Manchester United. Gissningsvis hans första och enda. Men ändå.
Årets educator: Louis van Gaals presskonferens i fejset på Big Sam. En fröjd för ögat och örat.
Årets ögonblick, alla kategorier:
