“The boy has an incredible talent for winning matches. He’s one of the best match-winners in the game, and I include the whole of Europe in that.”
Embed from Getty Images
Det var Carlos Queiroz, mannen som övertygade Alex Ferguson (citerad ovan) om att Bébé var en potentiell superstar, som reste över till Portugal för att fixa en deal med Anderson och Nani. Duon skrev på i början av juli 2007 efter att ha lämnat Porto och Sporting Club för i runda slängar 300 miljoner balubas.
Andersons karriär blev som den blev, möjligen till viss del beroende på Fergusons idé om att göra om honom från attackerande mittfältare till en mer defensiv sådan.
Nani fick dock fortsätta på den inslagna vägen, som ytterforwardwinger. Hans tid i United kan sammanfattas så här:
1 litet steg framåt.
3 steg bakåt.
1 jättesteg framåt.
1 långpromenad bakåt.
Han var en lynnig jävel. Man visste aldrig var man hade honom när han var bra. Och man visste aldrig var man hade honom när han var usel. För bottenlöst usel var ett tillstånd portugisen sällan var långt ifrån. Han är en av få spelare jag kan minnas som, skamlöst, blivit utbuad av hemmapubliken på Old Trafford.
Jag minns att det var en trasig spelare i mötet med Stoke och att det bara blev värre och värre i takt med att buropen eskalerade och han misslyckades med allt mer. Trots att han bara några veckor tidigare fått ett nytt, obegripligt, osannolikt och omotiverat långt kontrakt vilket borde ha betytt 1) att han skulle ha fått en skjuts med självförtroende igen och 2) att han varit så pass bra på träningarna att det motiverade förlängningen.
David Moyes (remember him?) påstod sig var “pleased” över att få Nanis signatur på en förlängning:
“I’ve been impressed with his approach to training and look forward to working with him in the coming seasons.”
Det gick ju som det gick. För båda två.
Rio Ferdinand skrev häromdagen om Nani och poängterade just det vi fans med ögon sett i alla år. Han hade talangen, men han visste inte – eller kunde inte – använda den vecka ut och vecka in.
“Of all the players I’ve played with during my career, if I wanted someone to beat someone 1 vs 1 & it was do or die he would have been one of my first picks for sure. A key attribute for any world class player is decision making, when to dribble, when to shoot and when to pass.”
Nani hade stora problem med just detta. Känslan är att han var en av dessa spelare som kunde vara magisk på träning en hel vecka, men sedan – till medspelares och managers stora förvåning – komma ut till match i en helt annan roll.
Hans beslutsfattning när han förstör ett drömmål för sin aningen mer effektiva landsman illustrerar lite av hur hans beslutsfattande kunde röra till det i skallen ibland.
Vi får åka tillbaka till februari 2013 för att hitta hans sista ligamål för klubben.
Inte det vackraste direkt. Men han stod förstås för en del briljanta fullträffar också, sådan var han.
Nani spelade totalt 230 matcher på sju säsonger (bara tre i nuvarande trupp har fler PL-matcher) och det är i snitt 33 matcher per spelår, vilket kanske är 15 för många när man tittar i backspegeln. Men även om man sa avsevärt fler “vad fan, Nani?!” än “wow, Nani!” under hans tid i klubben så vore det direkt felaktigt att kalla hans tid i klubben ett fiasko. Han var trots allt en del av en av klubbens allra största framångsepoker, och han gjorde inte bort sig. Mellan 2010 och 2012 var han ofta en av ligans – och därmed också världens – allra bästa yttrar. Å andra sidan lyfte han inte heller till de höjder han hade potentialen att nå. Men han nådde tillräckligt högt för att kunna skryta om sin karriär som elitfotbollsspelare utan att skämmas för sig.
Han var som gjord för Manchester United. Det är inte alla som är det.
* Avresa till USA på måndag, första träningsmatchen om tio dagar och så drar ligan igång om en månad. Ed Woodward, som förra säsongen både gjorde affärer tidigt (Shaw, Herrera) och jävligt sent (resten av nyförvärven) verkar vilja behålla stämpeln som inkompetent fördröjare av övergångar.
Klart är i alla fall att vi kommer att sakna både Rojo och Di Maria i premiären mot Spurs. De lär få några veckors (tre?) vila efter Copan och dessutom är ju Fideo skadad igen. Klart är också att det blir tajt att få med några nyförvärv på USA-touren, vilket i sin tur innebär att vi riskerar att hamna efter i förberedelserna.
På plussidan hittar vi de nya gubbar som kom in i fjol: Blind, Shaw och Herrera. Dessa herrar har nu en säsong i United bakom sig och med tanke på omsättningen är de snart de mest rutinerade i laget. Shaw slapp också U21 och har inga som helst ursäkter för att göra en lika beskedlig stop-start-säsong igen. Herrera lär bli snäppet vassar, medan jag är mer osäker på om Blind har så många fler procent att ta av.
* Nani väck, Will Keane utlånad, Janko till Celtic, Robin van Persie bara en tweet från Fener, etc, etc. Edward verkar inte ha några som helst problem åt att skicka killar ut genom fönstret. Kanske skulle behöva en sidekick som berättar att det behövs ersättare. Som det ser ut nu åker United på turné med bara två renodlade anfallare.
Förhoppningsvis jämnar man ut det lite med att inte starta flyget med Antonio Valencia som förstavalet som högerback.
Matteo Darmian-sagan kanske till och med avslutas i morgon.
* Tyvärr är det en viss match, en viss turk, ett visst domslut som hjärnan först associerar med Nani. Det plågar mig än, jag skulle till och med vara beredd att sova i en hög med bomullstussar om jag fick chansen att åka tillbaka i tiden och viska i Cüneyts öra att “det kanske är gult, max”.
