“Schneiderlin, not being disrespectful to Southampton here, I think he could play at any of the top clubs in the league. I’m talking about Chelsea, Manchester City, Arsenal, United, Liverpool, Tottenham. He’s that good. Over a two-to-three-year period now he’s shown himself to be the real thing.”
Gary Neville skrädde inte orden under förra säsongen. Och Louis van Gaal lyssnade, gjorde det enda rätta och nöjde sig inte med Bastian. Två mittfältare med 30+ i passet och Manchester United som arbetsgivare är att spela ett alldeles för högt spel, med tanke på att det faktiskt finns en chans att spela i Europa i höst.
Morgan Schneiderlin har tillhört Southampton i sju år. Det innebär i princip hela A-lagskarriären och också att han lirat under radarn ett bra tag. Det kan förklaras med att han till och med varit nere i League One och vänt och således fått slita ont för att ta sig till den här positionen – den där han faktiskt når den för så många ouppnåeliga drömmen och sajnar för Manchester United.
Efter säsongen 2013-14 blev Southampton som bekant sönderköpt. Shaw, Lambert, Lallana, Lovren och Chambers stack till både bättre och sämre lag och det vore en underdrift att påstå att Schneiderlin blev förbannad. Men efter ett litet twitterutbrott (‘Six years of an amazing journey DESTROYED in one hour!’) förra sommaren bet han – efter att ha övervägt bojkott – ihop (“jag förstod att de var tvungna att behålla mig”) och var en av ligans bästa på sin position senaste vändan.
Hans tidigare manager Mauricio Pochettino påstår att Morgan har “the potential to become one of the Premier League’s most complete midfielders” och efter att ha sett fransosen under två säsonger är det svårt att argumentera emot. Schneiderlin är en av de moderna innermittfältarna i dagens Premier League, i ungefär samma stil som Nemanja Matic. En bjässe i defensiven, men samtidigt med kvalitén att oroa i offensiven. En jämförelse med exempelvis Michael Carrick ser att Carrick är mer en spelfördelare, som kan läsa spelet och gå in i tacklingar vid behov, medan Schneiderlin är en defensiv mittfältare som också kan fördela bollar.
Det är fascinerande att en spelare som hängde i den engelska tredjeligan, och hade problem där, för några år sedan har utvecklats till ett 300-miljonersköp. Men det är inte så att han bara vaknade en morgon och upptäckte “vad fan, jag är ju bättre än så här”. Nej, han gjorde precis tvärtemot det Anderson gjorde:
“Fitness is something I have worked on a lot. When I was in League One I could not finish a game without blowing or after 60 minutes feeling tired on the pitch, so I’ve tried to make sure I eat the right things and look after my body better. When I was 18 I thought if I ate a pizza and a lot of takeaways at nights it wouldn’t affect you but it did. Now I eat only healthy French food. It has helped me score goals – before, I couldn’t make those forward runs because I wasn’t fit enough to get back in position”.
Morgan har 260 matchers erfarenhet av spel i England, på tre olika nivåer. Han är alltså som gjord för spel i liga och cuper och det som fattas i Europaerfarenhet står en viss annan nykomling i United för. Jag är nyfiken på hur Van Gaal ser honom i United; Som en box-till-box-spelare eller en mer utpräglad defensiv presence som han var på St Mary’s.
För er som vill se Morgan värma upp och klacka en boll utanför (i repris helt omotiverat många gånger) och skicka upp Yaya i omloppsbana kring Pluto:
Med både Schweini och Schneidi i truppen har ett av Europatoppens största renoveringsobjekt fått en välbehövlig uppfräschning. Borta är de dagar då vi ska behöva skaka av fruktan inför möten med Newcastles och Evertons mittfält. Och värvningarna borde innebära att det märkliga – och icke-fungerande – 3-5-2-systemet helt skrotas. Det som återstår är i princip antingen 4-2-3-1 eller ett rakt 4-3-3. Carrick är kanske fortfarande Van Gaals förstaval, men Geordiens ålder gör sig alltmer påmind och jag tror att han kommer att stå längst ned i raden av spelade matcher när trions säsong summeras.
Jag ser följande elva framför mig i åtminstone en av matcherna på försäsongen.
Man kan säga mycket om själ, lokalproducerat och den moderna fotbollens förbannelse, men vi ska ge Louis van Gaal en saftig skopa beröm för att han gjort det som varken Moyes eller (i viss mån) Fergie struntade i. Holländaren har skickat iväg spelare som inte håller måttet och ersatt dem med både stjärnor, gedigen arbetskraft och killar med superpotential. Jämför det med Fergies “no value”-svammel och Moyes “jag-tar-in-Fellaini-för-överpris-i-sista-stund”-beslut. Visst, den då gröngölige Ed Woodward är högst delaktig i fiaskot, men det går att föreställa sig hur Louis skepnad skrämmer Ed till handling mer än Moyes gjorde.
