Embed from Getty Images
Louis van Gaal har en av fotbollselitens längsta riders. Och då snackar vi inte backar med Heineken, tillgång till prostituerade dygnet runt och vigvatten på kontoret. Det här är betydligt mer komplicerat än så. Och han avviker inte från sin kravlista om inte liv står på spel, och knappt ens då. Han är van att få det han vill ha, han anser sig ha förtjänat den rätten, och i Manchester har han nu precis det han velat ha: Sina spelare, nya rutiner före och efter matcher, ett egendesignat turnéupplägg, nya träningsplaner och journalisterna i sin hand. Är man inte med honom är man emot honom och då är man inte kvar i Manchester United. Den som inte läser hans filosofi läser någon annans och då får man göra det någon annanstans än på Carrington.
Enkelt och inget utrymme för missförstånd.
Men det finns några han inte kan rå på, hur han än skulle försöka. För oss fans kan han inte ställa krav på. Det är ett privilegium som bara är enkelriktat – mot honom. Allt han gör ska han göra för vår skull. Utan fans – inget Manchester United. Jag är ett fan, och därför kommer här en kravlista, signerat yours truly. En ganska rimlig sådan, om jag får skriva det själv.
BLOGGENS RIDER
1) Spela bättre fotboll!
United hade en fas under våren där man kunde tro att det var ett lag för titeln. Det var till och med så pass bra att det teoretiskt faktiskt fanns en chans till just det och det viskades till och med högt om serieseger. Men så la sig verklighetens gråa papper över oss och United avslutade som de började,med att förlora och kryssa mot lag som WBA och Hull. Försäsongen har inte vittnat om att det är någon revolutionerande uppryckning jämfört med majoriteten av matcherna i fjol – det är mycket passa, vända hem, passa, vända hem, dribbla inte” – men sitter det á la city, Spurs och Liverpool finns det till och med utrymme för champagnefotboll. Men det är champagnefotboll signerat Louis, inte Manchester United. Och det får väl duga, då det är han och ingen annan som är manager. Men det ska fan vara bra, även om det inte är vackert.
2) Sluta högre upp än fyra!
Det blir en större utmaning för Van Gaal än att förbättra Moyes katastrofsäsong, speciellt med tanke på vilka lag som slutade framför oss i våras. Men det är ingen social verksamhet, ingen fritidssyssla eller ett Playstationspel som man kan starta om när det går dåligt, att leda världens största idrottsvarumärke.
3) Ta fram mästare!
Och då menar jag inte att Ashley Young och Marouane Fellaini. Jag menar killar som Januzaj, McNair, Wilson och Pereira. Louis van Gaal är inte sen att lyfta fram killar som Schweinsteiger, Puyol och Xavi som “egna” mästardrag och lämnar han Manchester utan att ha förvandlat ett löfte till en dominant blir det en tomrad på cv:t som lär gräma honom ända till the Grim Reaper gör sitt första och enda besök hemma hos Truus och honom.
4) Byt Årets spelare!
“Hur bra DDG än är ska han aldrig mer få den utmärkelsen” skrev jag i fjolårets rider. Det hjälpte inte. Det enda som verkar hjälpa är att sälja karl’n. Men vem ska då ta över manteln? Hur glad jag än är över Youngs och Fellainis spel senast är det, och det vi allihopa, inte särskilt stor chans att United vinner en liga med de två som toppspelare. Nej, här gäller att Louis får ut max av spelare som har den högsta maxkapaciteten, som Schweinsteiger, Rooney, Carrick och Herrera, eller de med högst potential, som Shaw och Depay.
5) Sluta tramsa!
5-3-2, Phil Jones som hörnläggare, Fellaini från start, kravet att det ska vara vänster-höger överallt … Nu får han minsann sätta ett lag, en taktik och rimliga arbetsuppgifter till rimliga spelare. You’ve made your point.
6) Ta alla chanser till titlar!
Han underskattade ligacupen så till den milda grad att insatsen mot MK Dons var den sämsta jag sett United göra i en tävlingsmatch – någonsin. Det tyckte han själv också då snart endast DDG är kvar från den startelvan. Han säger själv att han har två bra spelare på varje position. Då ska det också vara möjligt att besegra MK Dons this time around.
7) Ta sex poäng mot Swansea!
Skammen i att förlora båda mötena med Swansea ska inte underskattas. På gränsen till oförlåtligt om man inte samtidigt vinner titeln ändå. Att inte vinna på ens tre försök i rad mot walesarna vore lika bisarrt som att köpa tillbaka Bébé och låta honom ta alla fasta situationer och dessutom bli ny inläggscoach i klubben.
8) Vinn fler än tre av de första åtta!
Under Fergies sista säsong tog United tre poäng i sju av säsongens åtta första ligamatcher. Under Moyes och Van Gaal har det blivit tre trepoängare på motsvarande spann. Det hände EN ENDA GÅNG under Fergies 26-åriga sejour, och det var samma säsong han tog Uniteds första ligatitel på nära 30 år.
9) Gör fler mål!
Osannolikt nog gjorde United färre mål under Van Gaal än man mäktade med under “The Chosen One”. Enligt uppgift var det under förra säsongen bara Ángel Di Maria som hade tillstånd från högsta ort att dribbla. Det låter sjukt, men låter också samtidigt helt logiskt med tanke på hur filosofin sett ut hittills.
Med kraven ur vägen byter vi motorväg mot 70-sträcka och går på det jag inte kräver, men förväntar mig. Det är tämligen likt en rider, men innehåller en gradskillnad. Lite som skillnaden mellan att kräva att blåbär från norra Pajala ska ligga i logen och att nöja sig med bär från södra delen.
Så det här kräver jag inte av Manchester United – det här förväntar jag bara mig:
FÖRVÄNTNINGAR
1) Topp 2
Förra året var målet topp 4. Det måste givetvis snäppas upp ett, eh, snäpp för att utvecklingen ska gå vidare. Och ett snäpp är inte bara en placering, utan gärna två. Chelsea blir säkert lika starka som senast, Arsenal sannolikt starkare och city har ju ligans bästa anfallare, vilket gör det till en hyfsad utmaning.
2) En striker som gör minst 20.
Wayne Rooney vann den interna skyttligan på 14 mål förra säsongen. Senast en Unitedspelare gjorde färre och toppade den listan var 1981-82 då Frank Stapleton hängde 13. Kaptenen har själv lovat göra minst 20 och då får vi ta honom på orden. Med premiären fem dagar bort ser det också ut att bli upp till honom.
3) En titel!
Nu har vi två säsonger utan titlar, vilket inte hänt sedan de magra förstaåren under Fergie 1986-1989. En tredje skulle inte vara förödande med tanke på de monsterpengar United drar in år ut och år in ändå, men det är ytterst oönskat och skulle nog få det att grymtas en del i styrelserummen. Detta även om risken finns att Glazyrerna är nöjda med att bara nå CL varje år. Frågan är vad Adidaskontraktet säger om titellösa säsonger, kan det vara avhängigt på något sätt?
Krav och förväntningar i all ära, det är förhoppningar som ger oss fotbollsfans syre. Vi kan inte hjälpa vilka lag vi tar in i våra hjärtan. Oavsett om det är Sunderland, Wycombe eller Manchester United som greppat våra sinnen så finns förväntningarna, åh, dessa förväntningar, alltid en armlängd bort och får oss att drömma om cupguld, ligatitlar eller avancemang i ligasystemen. Utan drömmar, med bara cynisk eftertänksamhet och stringens, skulle fotbollssupporterns liv bli lika givande som arbetsmyrans.
FÖRHOPPNINGAR
1) GUUUUUUUULD!
Det är ytterst tveksamt om det här laget är tillräckligt bra för att kunna utmana Chelsea över 38 omgångar, men minns Fergies sista ligavinnande trupp. Där hittade vi Anderson istället för Schweinsteiger, Cleverley istället för Schneiderlin, Nani i stället för Depay och så vidare. Louis van Gaal skulle kunna sätta allt direkt och får han ihop det från starten den här gången när varje Unitedfan, åtminstone inombords, en liten förhoppning om att det skuuuuuulle kunna gå hela vägen. Skulle är nyckelordet.
2) Indragna stämpelkort på rehab!
Det måste få ett slut. Förbjud spelarna att betta på hur många veckor United kan toppa physioroom.com, till att börja med. Sen: Träna dom ordentligt. Inte för hårt – ordentligt.
3) Januzaj går all in!
Addie J hade en liknande debutsäsong som Ronaldo: Det var i ett United i rekonstruktion som kunde ge en 18-åring det förtroendet. Ronnie ökade från 23 startade till 44 sitt andraår. Han gick från 6 till 11 mål och från 4 till 6 assist. Det gjorde inte Adnan. Han gick en helt annan väg. Men han fick knappast #11 för att bänkas ena säsongen och sedan säljas. Få, om ens något, gläder en gammal supporter som att se en spelare från de egna leden utvecklas till en superstjärna. Van Nistelrooy, Ronaldo och Cantona i all ära – det finns en särskilt anledning till att vi har tagit spelare som Nicky Butt och Gary Neville till våra hjärtan. Ska fajten mot den moderna fotbollen inte dö helt får vi till och med nöja oss med att plocka fram spelare som inte är födda och uppväxta i Manchester, men som fostrats i ungdomsleden och förvandla dem till world beaters. Adnan
4) Fuck the records!
Låt mig slippa tänka på hur länge sedan det var WBA vann två matcher i rad på Old Trafford. Jag vill inte påminnas mer än en gång om att Bournemouth inte vunnit mot United sedan 1984. Det är inte så att jag trånar efter att kolla om United ställer upp med över 30 olika backlinjer den här säsongen också. Inte en enda minut vill jag överväga om jag ska titta efter hur många inlägg från Antonio Valencia som träffat ingen annan än möjligen motståndarnas vänsterback. Efter två säsonger med brutna sviter, oönskade rekord och diverse jävla elände kan vi väl få en mer normal säsong i det avseendet? Det är väl inte för mycket begärt?