Shit happens – for real | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Embed from Getty Images
United reste till London som serieledare – och åkte därifrån med ett självförtroende skjutet i sank.
Första 20 minuterna var bland de bedrövligare vi skådat under Louis van Gaal, som har enorma problem att hitta rätt på resande fot. Dags för filosofin att agera mer resolut i bortamatcherna också.
Ändå var det inte helt oväntat. United was due (kommer inte på någon svensk översättning, så anglifierad är jag just nu) en förlust på Emirates.
Shit happens. I dag fick vi en hel flod över oss. Tack och lov blev det inte en hel insjö.
Kan resa hem med huvudet högt:

Anthony Martial. Inte en av hans bättre insatser, men vad ska han göra? Mottagningen och skottet – efter att ha skakat Mertesacker av sig – var som att se Ruud van Nistelrooy igen. Synd att Cech hade två ben, bara.
Det känns lite som en tillfällig (?) återgång till tiden under Moyes att lyfta fram det självklara i ljuset. Men i brist på annat och med ett behov av att hitta några ljusglimtar får bortaföljet en slev med beundran. Som alltid.

Ok:

Andra halvlek, delvis. Visst hade Arsenal både slagit av på takten och chanser att utöka ledningen, men United hade trots allt några fina anfall. En reducering hade inte glatt oss mer, men hade i alla fall sett till att siffrorna inte gjort att förlusten var den största sen Fredrik Ljungbergs tid i London. 4-3-3 såg bättre ut.

Bedrövligt/synnerliga skäl för oro:

Efter paus var det tydligen meningen att Fellaini skulle ha så mycket boll som möjligt i speluppbyggnaden.
Försvaret. Varenda själ i den här delen av universum visste hur matchen skulle starta. Ändå kunde inte United göra någonting åt Arsenals offensiv. Och det ska villigt erkännas: Inte många lag kunde ha gjort särskilt mycket för att stoppa Arsenal i full flow i kväll. Men det fanns lägen där man kunde ha agerat med mera pondus. Som strax innan 1-0 när Carrick (?) i stället för att rensa försökte spela United ur pressen och Arsenal tog tillbaka bollen och snurrade igång igen. Eller vid 3-0 där både Darmian och Blind var alldeles för veka mot Sanchez. Och bolltittandet verkar ha spridit sig som ett virus bland Unitedspelarna – det såg ut som John O’Shea och kompani förra helgen. Trots att man var överlägset i manskap i eget straffområde var det Arsenalspelare som fick bollarna.
Slow-motion-attackerna upprepades gång på gång på gång. United hade ett bra angrepp, med uppbyggnad, i första halvlek.
Louis van Gaal har vunnit 9 av 26 bortamatcher. Jag sticker ut hakan och påstår att det inte är riktigt det filosofin kräver. Hur kan han misslyckas så kapitalt? Dags att återvända till filmanalyserna med Albert och Ryan och hitta nya lösningar på taktiktavlan.
Matteo Darmian. Medan Martial inte hamnat i någon svacka (än) har italienaren efter en fantastisk smekmånad nu varit fullständigt under isen och på allvar konkurrerat med Branislav Ivanovic om sämst form av ytterbackarna i de rikaste lagen i England. Han hade en medioker dag mot Tadic och rök i halvtid och mot Arsenal skulle han utan demonstrationer som urartade mycket väl ha plockats av efter 20 minuters spel.

Louis van Gaal:

Schweinsteiger/Carrick kändes på förhand som ett märkligt val i den här sortens match. Och efter 20 minuter hade Arsenalspelarna sprungit åttor kring båda två, då ytorna mellan dem och försvarslinjen var alldeles för stora och svåra att motstå för ettriga hemmalirare. Märkligt att en kille som Schneiderlin inte fick inleda då det här verkligen är en typ av match han skulle kunna trivas i.
Egentligen var det bara att välja och vraka i paus bland vilka spelare man skulle plocka ut. Men att stoppa in Valencia och Fellaini är inte direkt något recept för att ens försöka ta igen ett 0-3-underläge. Bara att kasta in Wilson för vem som helst och go for it i stället för att be Fellaini agera spelfördelare.
Han vill ha det så här, det vet vi, och då spelar två yttrar ytterbackar medan det finns en enda utpräglad försvarsspelare i laget i andra halvlek. Dessutom får en spelare som Memphis chansen gång på gång på gång utan att egentligen visa någonting av värde. Ska inte en sådan kille slussas in i en ny kultur, ny liga och ett nytt lag? Tydligen inte.
Problemet Wayne Rooney – för det är ett monumentalt sådant nu. Vad innebär det egentligen att “vara viktig för laget”? Är det att vara kapabel att slå ut bollar till Antonio Valencia (som antingen vänder hemåt eller träffar första försvarare med inspel) på högerkanten? Han är för dålig (även om han inte var sämst i laget i kväll) för att spela 90 minuter varje gång, ändå får han göra det. Och han vet om det.
Hur löser han vänsterbacksbekymret? Ända sedan Shaws säsong i princip tog slut har backlinjen kastats om och det är ingen uppställning som känns riktigt pålitlig. Action i januari? Och vem finns redo?

Finally:

13 dagar tills nästa match känns alltid 13 gånger värre efter en förlust. När man dessutom förlorat mot en rival, och till råga på allt blivit utklassad, är det nästan 26 resor vidrigare.
Medan de största rubrikerna mycket väl skulle kunna ha handlat om United i morgon – och kanske kommer att göra ändå – så är Rodgers-sparken en läglig distraktion för Van Gaal. Själv blev jag förbannad då jag gärna hade sett Brendan köra vidare.
Vad har hänt med Michael Carrick på sistone? Har hans självförtroende fått sig en törn av att inte vara given 90 minuter varje gång han är hel eller är det helt enkelt så att de 34 åren tar ut sin rätt?
Egentligen kan man inte förvänta sig vare sig mål eller poäng när man spelar med shorts som ser ut så där.
Fördelen med fotbollssupporterskap är att det alltid kommer en ny match att antingen hata, älska eller inte känna någonting efter. Alltid.