Embed from Getty Images
Manchester United, den modernare varianten, går ytterst sällan tre säsonger i rad utan att vinna en titel. Mot West Ham var det bara vinna eller försvinna som gällde för att vi skulle tvingas uppleva någonting vi är så oändligt ovana vid.
Det slapp vi.
Och äntligen – ÄNTLIGEN – kom ett litet glädjeämne under ytterligare en tung säsong. Ett magiskt Rashfordmål och ett nästan lika fenomenalt från Fellaini tog Manchester United till Wembley. Där har vi inte varit sedan en viss David Moyes dagar.
Måtte det bli två besök.
Enastående:
- Han är helt fenomenal, grabben, i en-mot-en i de lägena. Jag har redan börjat fÃ¥ känslan av att “den här sätter han” när Marcus Rashford fÃ¥r bollen rättvänd strax innanför straffomrÃ¥det, centralt. Helt sagolikt vackert skött frÃ¥n början till slut av tonÃ¥ringen som inte kan sluta imponera. Trots att han fick utstÃ¥ skammen att bytas av i paus senast.
- David De Geas räddning innan West Hams reducering var helt sanslös. Sen räddade han gång på gång i slutet också. Helt otrolig målvakt. Kanske den mest otroliga av dom alla just nu.
Efterlängtat!
- Andra halvlek! Länge sedan jag – och ni – såg ett så effektivt United som verkligen byggde vidare på det flow man skapat en bit in första akten. VIsst, West Ham skapade en del i slutet, men matchen var Uniteds. Det gästande Uniteds alltså.
Jorå, det var inte fy skam:
- United växte in i första halvlek ju längre minuterna tickade fram och spelet i offensiv tredjedel var så där direkt som det kan vara med någon månads mellanrum. Både Fellaini, och framförallt Lingard, fick riktigt fina lägen att spräcka nollan. 4-3-3-uppställningen kan ha gjort sitt för att bidra.
- Timothy Fosu-Mensah. Strålande talang visade strålande talang igen. Snabb, hård och beslutsam.
- Anthony Martial drog in två assist, så där lite i periferin.
- Ander Herrera må vara begränsad som spelare, men hans energi och spelglädje smittar av sig.
- Omställningen innan 1-0-målet när man snabbt utnyttjade Antonios galna passning (som fick Bilic att äcklad vända sig bort från planen). Sekunder senare hade Martial – som hamnat centralt – hittat Rashford. Pangpang.
Icke okej, alternativt undermåligt:
- Apropå nollor. Det här med United och mål och förstahalvlekar är ju galet. 11 av 22 matcher under 2016 har saknat en målskytt när vi kommit halvvägs in i matcherna. Galet.
- Daley Blind är ingen mittback. Ju förr United inser det desto bättre. Därmed inte sagt att han kan göra ett jobb där, men när hans speed är ultrarapid brister mycket.
- Michael Carrick sköt visserligen mot West Hams mål, men än en gång var han alltför ofta steget efter. Främst i första halvlek .
- Alltså, visst har den här säsongen sett Unitedspelare dra på sig fler frisparkar än vanligt? Eller är det jag som fått för mig det?
- Marcos Rojo drog på sig frisparkar, hade en usel förstatouch, missriktade crossar och hamnade fel i positionsspelet gång på gång. Obegripligt att han får förtroende gång på gång.
- Vem hade egentligen Andy Carroll pÃ¥ hörnan vid reduceringen? Ingen?Â
Sist:
- Wayne Rooney gjorde comeback efter ett dussin matchers frånvaro. Och även om kaptenen inte satt den här säsongen (heller) i brand med sitt spel så är det klart att det är bättre med så många tillgängliga spelare som möjligt. Och kaptenens inflytande i omklädningsrummet ska inte underskattas.
- Även om United faktiskt skulle gå hela vägen i FA-cupen blir det svårt att beskriva den som lyckad.