Embed from Getty Images
Tre år hade gått sedan senaste stora titeln.
Tolv år hade gått sedan senaste FA-cupvinsten.
Och så går en local boy in och avgör! På det sättet! I det läget! Med en man kort! I förlängningen!
Rysningarna, hjärtklappningen, glädjetårarna … det var känslofyllt att vara Manchester United-supporter när bollen lämnat Jesse Lingards vrist i förlängningen. Och äntligen – ÄNTLIGEN – är det av rätt anledning vi sitter och hämtar andan efter säsongens sista berg- och dalbaneresa. Vi är FA-cupmästare igen, trots allt vi genomlidit de tre senaste åren.
Tack, Jesse!
Och nu firar vi lite, va?
Helt ljuvligt:
- 2-1-målet! Känslorna när den pärlan hittade nätet är inte långt ifrån den ultimata euforin. I alla fall inte för mig. I dag kan jag inte beskriva den närmare än så. Och hur mådde då Jesse Lingard? Jag tror helt ärligt inte att han minns sekunderna efter skottet. Kanske om han går i terapi och blir hypnotiserad.
- Marcus Rashford. Har inte samma självklara pondus som en 18-årig tjurnackig Wayne Rooney hade, men han har ett enormt spel i sig. Första halvleks klart mest lysande stjärna på Wembley – och så inledde han med att med en patenterad klack ge Fellaini matchens bästa chans i inledningen av andra. Och det här är en grabb som av en slump halkade in i A-laget för ynka tre månader sen. Roy vore knäpp om han inte plockade med den här lirare till Frankrike i sommar. Tyvärr linkade han av efter Cabayes fula stämpling på låret och mycket av Uniteds anfallsspel stannade upp.
- Rooney rullade helt, som en blixt från klar himmel, plötsligt tillbaka åren (som britterna säger) och gav sig ut på en dribblingraid á la EM 2004. En raid som slutade med en bröstassist från allas vår favoritbröstare fram till den centrale mittfältaren som spelade till höger men som nu befann sig till vänster – för att kvittera. Kaptenstakter!
Well, well:
- David De Gea. Spanjoren har fått lida genom sjukt mycket eländig fotboll under de senaste säsongerna – dessutom från första bästa parkett. I kväll fick han äntligen vinna en titel som inte handlade om någon individuell prestation. Han, om någon, förtjänar den här bucklan mest av alla. Och nu snackar jag sett till insatserna sedan Fergies pensionsbesked.
Dessa förbannade marginaler:
- Först lyckades Fellaini av alla människor komma i fritt skottläge – tack vare Rashfords speluppfattning – och lyckas drämma ett oväntat bra avslut i kryssribban…
- … och sen var det dags för Martial, som dittills varit alltför anonym, att hitta virket bakom Hennessey. Han har en jäkla skjuts i sina nickar, fransosen.
- Med någon av dessa några centimeter åt rätt håll hade vi fått en helt annan matchbild. Tyvärr hade den sannolikt också lett till 1-1 och förlängning med tanke på hur lågt United sjunkit i planen …
Louis van Gaal:
- Den Envise Dödgrävaren fortsatte med sina tokerier in i det sista. När matchentusiasmen dog en stor smula då Rashford lunkade av valde holländaren att slänga in Ashley Young. Och då behålla en striker på kanten, en annan på mittfältet och köra den från yttermittfältare till ytterback omskolade Young som anfallare. You could not make it up. Först fyra minuter in i förlängningen fick han ge sig, Louis, då pojkarna bytte till rimliga positioner. Och så avslutade Young matchen helt logiskt som vänsterback …
- Det ryktades innan avspark att Mourinho skulle ersätta honom oavsett resultat – och hade vi inte känt Van Gaal bättre hade vi trott att det var därför han bara fortsatte med sina stolligheter. Mata, nyss målskytt, mot Lingard var (fram till 20:e minuten i förlängningen) befängt.
- Jag skrev pÃ¥ min blogg inför finalen att en eventuell Unitedvinst i kväll skulle vara trots Van Gaal snarare än tack vare Det stÃ¥r jag fast vid. För trots att vi äntligen vann en titel var det mer en “puh”-känsla än en “JAAAAAA”-sÃ¥dan när Clattenburg hittade pipan för sista gÃ¥ngen.
Nja eller usch – eller både och:
- Wayne Rooney till Antonio Valencia var på förhand den mest gissade crosspassningen på förhand. Britten svek inte sina följare utan matade på tre stycken redan under första kvarten – varav endast en lyckades. Sen såg vi inte så mycket mer av dessa försök från kaptenen, mer än några bakåt i planen.
- Det var galet många hörnor för United. Galet. Och inte en enda ledde till avslut på mål. Undrar om man sätter var 50:e? 75:e?
- Cabayes dobbar i låret på Rashford var lika medvetna som de här raderna.
- Det är häpnadsväckande att se hur enkelt Palace kunde kontra pÃ¥ United. Även om det var väntat sÃ¥ var det nedlyftande hur ofta “hemmaspelarna” kom en mot en mot Blind & co.
- Mark Clattenburg hade dock en ytterst blek afton. Det började direkt när han bommade att lämna fördel åt Wickham i situationen med Smalling och sen kom situationerna med felbeslut slag i slag. Och bara om några dagar är det dags för en ännu större scen för Mark.
- Matteo Darmian har inte blivit bättre på att slå inlägg. Inte ett dugg.
- Mike Smalling har en enastående förmåga att helt i onödan vara både hängig och flängig och klängig. Två gånger om, vid båda korten, var han alldeles för tätt inpå sin motståndare. Och mot Bolasie fanns det definitivt ingen anledning att vara det.
… and so the season ends:
- För tredje gången i rad gick en cupfinal med United som ena parten till minst förlängning. Nästa gång vill jag se Millwall på andra sidan planen igen.
- Alan Pardews dans efter 1-0-målet lär bli en klassiker efter detta.
- Det har varit en skitsäsong. Om det borde inte de lärda tvista ens under pistolhot. Men vi fick se Antonio Valencia skjuta ett skott med sin vänsterfot och Michael Carrick gå i djupled igen i afton. Då är tamejfan allting möjligt inför nästa säsong.