Det är med lite blandade känslor man sätter sig vid datorn och käraste MUSS-bloggen en sådan här kväll.  Situationen är bekant, men ändå så annorlunda. Bekant för att vi är vana att jaga viktiga poäng och spela måstematcher i slutet av säsongen. Annorlunda då vi kanske inte riktigt har någon klubbkulturell tradition att befinna oss i det här skedet av Europa League. Vi har, om än inte i teorin så definitivt i praktiken, kastat bort vår chans till fjärdeplatsen. Så uselt, så ovärdigt. Men inte oväntat. Mourinho har varit tydlig med att prio ligger på Europa League, och vi får snart veta huruvida detta var rätt väg att gå eller inte. Min känsla är att det går hela vägen. Jag tror vi vinner Europa League. Samtidigt finns det en liten del av mig som aldrig, aldrig, kommer acceptera att det är såhär. Att jag, hur goda skälen än är, lever i en tid där United inte når topp fyra, där Premier League prioriteras bort för bigger and better things och the greater good.
Vi kallas ibland bortskämda. Ibland naiva. Men vi är inte dumma. Vi vet läget. We know the score. Vi vet vad som stÃ¥r pÃ¥ spel och vi vet vad vi förlorar om vi förlorar. Men fan, det har varit sÃ¥ fantastiskt smäktande underbart att fÃ¥ gÃ¥ för en ligatitel igen. Är det sÃ¥ konstigt att vi längtar? Well, jag antar att i tider som dessa, när chanserna är smÃ¥ och valmöjligheterna ännu mindre blir man pÃ¥mind om hur det har varit, och kanske hur det kunde varit. Men det lönar sig inte att älta. Vi är där vi är, och vi är det av en anledning. Imorgon är det torsdag, och det är pÃ¥ torsdagar vi spelar nu mera. Fact. Eller “facht” som Rafa BenÃtez hade sagt.
Det råder alltså ingen större tveksamhet om hur viktig morgondagen är, i synnerhet nu när ligan med all säkerhet inte längre är ett alternativ genom vilket vi kan nå Champions League-spel. För det första skulle ett bra resultat imorgon ta oss vidare till vad som mycket möjligt blir en ny titel, och andra troliga fördelar så som en förmodat mer intressant och framgångsrik sommar på transfermarknaden, och kanske (med lite tur) också ett tryck på John Guidettis mute-knapp. Denna eviga landsplåga.
Blir inte riktigt klok på skadeläget, men enligt bossarnas boss kan Blind, Pogba, Bailly och Valencia vara tillbaka i dugligt skick. Övriga frånvarande förblir frånvarande, så att säga. Varken orkar eller vill sätta mig in i Celtas matchförberedelser. Knappt våra egna heller, vi bara ska komma ur detta och vara i final. Lite diskussioner föregick bortamötet mot Celta Vigo gällande målvaktsfrågan, men vi kan nog räkna med att få se Romero från start. Cupen har ju varit hans, och jag måste säga att han skött sig bra. Jag utesluter dock inte att De Gea hade kunnat ställas mellan stolparna vid en eventuell final, men det är en annan dags sorg.
Tror vi nöjer oss där och börjar ladda för morgondagen. Som skåning är det inte ofta jag längtar till Stockholm, men det finns tydligen en tid för allt. Det är inte utan att man får ett litet sting av sorg i hjärtat vid tanken på att vår stolthet från Rosengård inte får chansen att vara med till slutet, men vill det sig väl kommer han alltid vara en av de som bidrog absolut mest till att även denna resa fick ett lyckligt slut. Och det värmer ett Malmöhjärta ;)
Nu. Kör. Vi.
