Ja, först och främst undrar vi nog alla vad Mourinho rökte under landslagsuppehållet? Vad händer, är vi offensiva nu? Tydligen. Kanske främst tack vare #Pogback (sorry guys, kunde inte motstå) och hela hans briljanta närvaro. Sättet han länkar ihop Matic med våra anfallsspelare och är så fantastiskt kreativ. Gåshud mer än en gång.
Självklart ska vi inte glömma bort övrigas insatser, vilket kanske händer lätt när spelare som Pogba och Zlatan gör comeback i en och samma match. Trion bakom Lukaku, och givetvis den gode Romelu själv, blev faktiskt också bättre och bättre ju längre in i matchen vi kom.
Det blev en märklig första halvlek. Tempo och intensitet saknades inte, men ett ganska friskt och glatt anfallsspel varvades med ett ganska mediokert försvarsspel. Okej, det var inte Stevie Lindelöfs fel att han halkade, men han och Smalling är verkligen bedrövliga tillsammans ibland.
Andra halvlek startade betydligt piggare och det tog inte så värst lång tid innan matchen var mer eller mindre avgjord. José passade på att lufta lite folk och Pogba, Martial och Mata (obligatoriskt) fick lämna plats för Fellaini, Hererra och *drumroll* Zlatan (herregud, äntligen?!) Bara för att detta var en comebackernas och glädjens dag blir det inga kategorier i detta inlägg utan helt enkelt en gedigen lista på varför gårdagen var så fantastisk, och vad vi har att längta efter.
Varför gårdagen var så fantastisk, och vad vi har att längta efter:
- Zlatans comeback. Anledningen till att jag någonstans på ett känslomässigt plan värdesätter Lejon-Zlatans återkomst mer än Pogbas är såklart att han är härifrån. Mitt land Sverige och min stad Malmö. Jag vet inte hur lätt det är för Sveriges övriga invånare att relatera men här nere är Zlatan störst. Av allt och alla.
- Pogbas comeback. Är nästan sjukligt att det inte märktes ALLS att han hade både skada, rehab och uppehåll bakom sig. Herregud. Sådan professionalitet på alla sätt. Igår var han bäst på plan, och som Mourinho sa efter matchen, han håller en helt annan klass. Tror de flesta av oss är villiga att instämma där.
- Lukakus lilla måltorka är slut. Skönt. Vi behöver forwards som levererar och oavsett vem som är tillbaka är Lukaku just nu första alternativet på sin position, och bör vara det ett tag framöver.
- Rojos (typ) comeback. Inte för att jag hyser några varmare känslor för just Rojo, men med tanke på kommande spelschema kommer vi behöva vår bredd, i synnerhet bland försvarsspelarna.
- Två svenskar på plan samtidigt för United. Vem trodde det? Ingen hemlighet att jag har ytterst lite till övers för Lindelöf, men till och med jag medger att det kändes stort.
- Jodå, det är fortfarande lika gött att ge Benitez på flabben nu som när han tränade Liverpool, och det kändes precis lika tillfredsställande att tvåla till honom som det gjorde med Alan Pardew. Och alla andra självgoda managers som tränat dem. Wee club.
- MÃ¥ste säga att jag (som inte är nÃ¥gon extremt lojal supporter till vÃ¥rt kära landslag) tycker hela diskussionen om Zlatans vara eller icke vara i kommande VM är otroligt underhÃ¥llande. “Zlatan är Sveriges bästa spelare, klart han ska med” vs den aaaaningen lättprovocerade skaran “Zlatan ska fan inte spela VM, han har inte varit med och kämpat för det här” är ju rena komedin. Let me get some popcorn.
- De Gea. Stående punkt. Bäst. Alltid.
- Kan inte låta bli att spekulera.. Zlatan och CL.. you know. Det råder väl hyfsat konsensus kring att United blir Zlatans sista storklubb, eller åtminstone i någon mening Zlatans sista chans till att spela (och då vinna) Champions League. Säger därmed inte att våra chanser är särskilt stora eller att det på något sätt är en realistisk tanke. Jag menar bara.. tänk om..
- Basel! Vi har Basel att se fram emot! (Och vi ska platta till dem som om de vore Arsenal 2011! DET är något att se fram emot!)