Det har som så ofta varit händelserika dagar kring Manchester United efter derbytorsken. Tumultet efteråt, i omklädningsrummet, har upptagit en hel del rubriker och José fortsatte med sin härskarteknik – som kan vara skön, speciellt när city är offret – på presskonferensen i dag.
Daily Mail är i vanliga fall en skvallertidning av guds nåde och ytterst sällan värd att ta på allvar när det handlar om just allvarligare saker. Men när det blir snaskigheter som detta passar det dom som handen i handsken. Grafiken på vad som egentligen hände i katakomberna på Old Trafford är magisk.
Nu kan man ju tycka vad man vill åt olika håll, men har man spelat fotboll vet man att det är så här det går till. När man vunnit över en rival sjunger man extra högt i omklädningsrummet av just den anledningen, att motståndarna ska bli förbannade. Sen är det förstås härligt att Unitedspelarna – med den för kvällen ytterst usle Lukaku och en barbröstad (!) Marcos Rojo i spetsen – tänder till. Det visar på jävlaranamma och att de brinner både för klubben och att de är besvikna på vad de åstadkom på planen.
Och när de spelat som de gjorde större delen av matchen måste de nog tänka både en och två gånger på vad de vill mot Bournemouth i morgon och, om de går för det på ett annat sätt, fundera på varför de inte gjorde det mer än under fem minuter i derbyt.
Än en gång kommer United till spel utan sin bäste spelare, men det ska inte påverka ett mer offensivt upplägg i samma grad som det tydligen var tvunget att göra i söndags. Mer intressant är det att se hur Mourinho tänker hantera Henrikh Mkhitaryan den närmaste tiden. Armeniern inledde som bekant säsongen strålande, men fick precis som under 2016 en backlash och syns väl knappast till i utkanterna av Old Trafford när det är dags för match. Frågan är om hans chansspelande verkligen passar en sån som Mourinho och i så fall varför han överhuvudtaget införskaffades? Med mängder av matcher runt hörnet gissar jag att han får chansen, kanske till och med i morgon, för att än en gång visa sina kvalitéer. Men det som ligger honom i fatet är just att han har en så oerhört låg lägstanivå.
Eric Bailly är också ett märkligt kapitel. Ivorianen blir i princip aldrig skadad på match, även om han verkar bli det konstant, utan försvinner bara då och då iväg in i rehabrummet under långa perioder. Nu har han inte spelat på över en månad och är inte aktuell heller. Eftersom Phil Jones passat på att vara skadad samtidigt kan vi inte beskylla honom för någonting heller. Eller? Kan Philip vara så lömsk att han gör något i rehabrummet eller poolen?
Oavsett vad nu knäckt vår bäste mittback så har vi fortfarande helt okej backup på den positionen. Lindelöf har som väntat hittat fötterna på ett annat sätt och det lär inte dröja länge innan han går före Smalling i hierarkin, och knappast inte heller innan han är förbi Jones också (britten har förstås handikappet att han är just handikappad alltför ofta). Bailly-Lindelöf, tror jag, kommer att vara förstavalet inom kort.
Viktigast av allt, kanske: Det är dags att bänka Romelu Lukaku. Det finns tre alternativ nu i Rashford, Martial och Ibra (som rimligen borde vara redo att starta nu) och därmed inga ursäkter att inte sätta honom i frysboxen snarare än i den egna eller motståndarnas, där han är helt off just nu. Belgaren har ett enormt förtroendekapital hos Mourinho, vilket är förståeligt med tanke på summan och så vidare, men han måste inse att Lukaku behöver vilas/petas.
Fan, annars.
Så till CL-lottningen som egentligen inte kunde ha blivit mycket bättre. United har aldrig mött Sevilla i en tävlingsmatch och kunde ha haft oturen att ställas mot en betydligt bättre upplaga än denna när det väl blivit dags. Spanjorernas två senaste matcher innefattar ett mjäkigt kryss mot Maribor – som fick stryk av Liverpool med 7-0 hemma – och en slakt i Madrid. Ronaldo & co. gjorde till och med fem i första halvlek i helgen innan man slog av på takten.
Det är således inget snack om vilka som är favoriter när våren närmar sig 2018, så även om United inte spelat CL-slutspel sedan detta hände är det en besvikelse om det inte blir minst kvartsfinal.
Alltså, jag går fortfarande igång på den strimma av hopp allas vår Pat gav oss där och då. Oklart varför, men antagligen med tanke på allt mörker (ja, allting är relativt, men ändå) vi upplevt dittills.
Men så till det allra viktigaste jag funderar på den här veckan: Hur går det egentligen för Adnan Januzaj nuförtiden?
Svaret är: Inte så bra.