Ashley Young blir 28 bast i sommar. Han tillhör samma årskull som bland andra Wayne Rooney, Antonio Valencia och Cristiano Ronaldo.

Han startade 23 matcher för Manchester United under 2012/2013 och jag kan utan att ljuga påstå att jag inte blev uppspelt en enda gång när jag såg hans namn i förstaelvan. Read the rest of this entry »

Testimonialmatcher kan man hantera olika. Man kan göra som Ryan Giggs och lägga alla stålar i egen ficka (£1 mille skattefritt), eller som Niall Quinn och skänka allting till välgörenhet.

Oavsett vad så har vi ett par pojkar som är up for one.

1) Rio Ferdinand kom 2002 och är nu uppe i elva år. Hans testimonial ska enligt uppgift spelas i början av nästa säsong. Oklart mot vilka.

2) Wayne Rooney är berättigad en nästa sommar – om han är kvar förstås. Kan han greja Everton som motståndare då?

Nästa som skulle kunna få en är Nemanja Vidic, Michael Carrick och Patrice Evra, men då snackar vi först 2016 och det är väl möjligen Carrick som fortfarande hänger kvar på Carrington då.

* I dag började den första dagen av resten av Unitedfansens liv.

David Moyes gjorde sitt första besök på Carrington som ny Unitedtränare fastän han formellt tillträder först första juli (är Fergie kvar formellt tills dess?). Sen skjutsade kitman-Albert iväg duon hem till sig för en redig groggkväll. Typ.

Just nu väntar jag mest på att transferfönstret öppnar – vilket alltså dröjer till 1 juli. Men det lär hända saker fram tills dess och bloggen är förstås alltid redo.

Det snackas ofta och gärna om hur han gett unga chansen och alltid sett till framtiden.

Vi var många som satt och hoppades att en 18-årig belgare skulle få några minuters spel som ett perfekt farväl av den gamle och en underbar nystart med sikte på nästa generations Unitedspelare.

Men då glömmer vi hans lojalitet mot de gamla.

Den sista aftonen, på riktigt, på allvar, väljer Alexander Ferguson att slänga in en 39-åring, en 38-åring och en 34-åring medan han gradvis tappar en 5-2-ledning till 5-5.

Men det krävs då att man under minst ett decennium, gärna två, visat att man håller på den här nivån och kan producera det som krävs för att få det förtroendet från världens största sports allra största manager.

Efter förra veckans riktiga avsked, på hemmaplan i hans andra hem, då bloggen valde att slänga alla rutiner och bara gråta kör vi nu vidare i gammal stil och kör en klassisk eftermatchbetygsrapport.

Out of this world:

• 1500 matcher. 1500 matcher med minst en spelare från egna leden. One man. One ruler.
• Ryan Giggs skickar iväg sin chef de senaste 22-åren för att tacka fansen. Då kom det trots allt en klump i halsen igen. Jag som trodde att tårarna torkat.

This is Manchester United: 

• Shinji Kagawa. Hade han varit kvar i 90 minuter hade vi vunnit. Men en dag som denna vann sentimentaliteten. Och må så vara.
• Michael Carrick. Captain.
• Jonathan Evans (första halvlek).
• Robin van Persies avslut. Tämligen iskall fram till det och efter det. Men den bollen visste var på RvP:s fot den skulle hamna.

Värdigt:

• Att The Hawthorns applåderade in Paul Scholes.
• Två ass från Valencia! Sant! Han svamlade någonting efter matchen på twitter om att han minsann reser sig upp oavsett om någon försöker trycka ned honom. Kanske behöver bli rejält nedtryckt för att komma upp. A make or break season för honom.

Ovärdigt:

• Trots allt att tappa både 3-0 och 5-2 i en sån här match. Hoppas innerligt att Alexander avslutade med en hårtork.

Noteringar Moyes gör när han ser matchen i efterhand i veckan:

• Anders Lindegaard står inte en match till i Manchester United. Tänk att det ens var debatt om vem som är bäste keeper i United för mindre än ett år sedan.
• Leighton Baines måste in. Alexander Büttner spelar inte en betydelsefull match till i Manchester United.
• Anderson avslutade med säsongens första 90-minutare i ligan och har spelat en hel del på slutet. Antagligen för att locka köpare, misstänker David. Bara att hoppas att de blundat varje gång han crossar en boll. Eller i alla fall nio gånger av tio. Sista 20 var han alltså på planen, enligt papprena.

Annars:

• Luís Carlos Almeida da Cunha sörjer knappast att den gamle tackar för sig. Det kan vara kanske den enda räddningen för hans framtid i United.
• Phil Jones var tämligen vilsen.
• Jag tycker att det är lika märkligt varje gång Lukaku börjar på bänken. Å andra sidan är han alltid bra när han kommer in. Endast tredje spelaren i PL-historien att göra hattrick på United efter David Bentley och Dirk Kuyt.
• United nöp två segrar på sex sista matcherna i jakten på Chelseas poängrekord.
• Fergie avslutade i alla fall med 3-2 och 2-3. Okej att det var i samma match, men ändå.
• Allt ovan är egentligen ingenting som går att dra några slutsatser ifrån. 5-5 är ju ett skämt.

När jag tog min första fylla som 14-åring hade Alex Ferguson tränat United i sex år. Det är som att förlora en lekledare i ett hobbyrum.

We’ll never see his like again.

Men nu börjar den nya tiden.

Bloggen i augusti 2012:

“Ni som följer bloggen vet att jag aldrig tippar oss som mästare även om jag tror det. Förra säsongen vill jag minnas att jag körde City som vinnare för att försöka jinxa mig ur att jag hade feeling för oss.

Jag har samma feeling igen och jag kör samma jinx-försök igen.

Vi har en bredd i offensiven som vi inte haft på många år och när/om våra försvarare blir hela igen är det bara en bollvinnare på mittfältet vi saknar. Och vi har vunnit ligan tidigare utan det.”

Så jag ger mig själv rätt för den här jinxen.

Så här tippade jag:

1) City FEL/RÄTT!

2) United  FEL/RÄTT!

3) Chelsea RÄTT!

4) Arsenal RÄTT!

5) Spurs RÄTT!

6) Newcastle (slutade 13 -7)

7) Everton (6 -1)

8) Liverpool (7 -1)

9) Stoke (13 -4)

10) Sunderland (17 – 7)

11) West Brom (8 -3)

12) QPR (20 -8)

13) Fulham (12 -1)

14) Aston Villa (15 -1)

15) West Ham (10 -5)

16) Swansea (9 – 7)

17) Norwich (11 -6)

_________________

18) Wigan RÄTT!

19) Southampton (14 -5)

20) Reading (19 -1)

Kommentar på det: Mycket nöjd.

Så då var det alltså dags.

Efter 26,5 år – en livstid och lite till för mig – ska vi nu för sista gången få uppleva det vi alltid tagit för givet.

Svårt att veta hur jag kommer att reagera på West Brom, men jag kan inte föreställa mig samma poolparty av tårar som förra helgen.

När Fergie vid gårdagens presskonferens avslöjade tre positioner som klara i startelvan slänger jag ut all erfarenhet och litar blint på karl’n. Men det gör det inte lätt att lista ut vad hans sista snurrande av tombolahjulet kan tänkas dra fram.

Inte alls. Read the rest of this entry »

David Beckham har alltid varit trendkänslig och han är det in i det sista som fotbollsspelare. När Alex Ferguson, Paul Scholes, Jamie Carragher och Michael Owen bestämt sig för att lägga ned karriären väljer fyrabarnspappan från Leytonstone att göra samma sak.

Han blev 38 bast häromveckan så det är minsann ingen chock.

Det som är aningen chockerande är att han lyckades så pass bra efter att han bokstavligen sparkats ut ur Manchester United. Och att det är tio år sedan.

TIO.

Det har gått ett decennium sedan läppläsare tydde Becks prat med Gary Neville på Old Trafford efter sista hemmamatchen med “they’re talking” vilket då syftade på United och Real Madrid.

TIO.

Crazy.

Han hann i alla fall med en hel del i sin favoritklubb:

6 PL-titlar.

2 FA-cuper.

1 Champions. 

394 matcher (en mer än Jompa och en 30:e-plats på all time-listan) – mer än hälften av hans totalsumma på 718 matcher i karriären.

85 mål (3 fler än Cantona och en 24:e-plats på all time-listan)

Han var en fantastisk spelare på många sätt även om han genom åren haft många kritiker som sagt att han varit alldeles för begränsad. Och det är klart att det finns en poäng i det, men samtidigt var han en av världsfotbollens allra främsta på det han var obegränsat duktig på: crossbollar och frisparkar.

Under några säsonger var känslan att det var 60-40 att det skulle bli mål när han la upp bollen i hans ultimata frisparksläge.

Och man röstas inte fram som världens näst bäste fotbollsspelare två gånger om man inte kan mer än att springa mycket och sparka bollen rätt några gånger per match. Att Chris Waddle säger att Beckham inte är bland Premier Leagues 1000 bästa genom tiderna säger en hel del om Chris Waddle och inte om David Beckham.

Mina favoritminnen (dragna ur skallen, jag har säkert missat något, men det är ju minnets fel) med den största fashionikonen utanför planen sedan Georgie Best – helt utan inbördes rangordning:  Read the rest of this entry »

I kväll får vi veta vem som framröstats som säsongens bäste spelare i United. Hade vi bott i Norge hade vi fått se den på Viasat, men nu får vi jaga stream i stället.

Men ärligt talat bor jag hellre i Sverige och letar stream än bor i Norge och får det serverat.

Som jag tidigare skrivit så är det fem lirare som sticker ut under 12/13:

1) Carrick.

Given. Hade en fantastiskt fin säsong även 2011/2012 men har lyckats toppa den. Alltid (!) topp 3 bland Uniteds spelare i varje match han spelar, som en maskin: Ta bollen, passa bollen till medspelare i offensivare läge, få bollen passa bollen till medspelare i offensivare läge. Enkelt, men svårt.

I alla fall i dagens trupp. Han lär faktiskt kunna få en fin löneförhöjning på fotbollsålderns höst när han kritar på en förlängning i sommar.

Och nu har han dessutom letat sig in på twitter.

2) Van Persie.

Så klart. Om Carrick toppade sin fjolårssäsong så gjorde väl inte RvP det. Men det är sällan jag sett en Unitedspelare vara så komplett som han är. Oerhört spänd på om han kan toppa den här säsongen nästa och inte gå igenom en så långt måltorka igen.

3) Rio.

En av hans allra främsta säsonger i Unitedtröjan – dock inte den främsta, som Vida påpekade häromdagen – blir än mer imponerande när vi dels tänker på att han blir 35 och dels tar med hans återkommande skadeproblem i beräkningen.

Hoppas verkligen att han skriver på för ett år till, vi vill inte förlora 400+-matcher on top of Scholes och Fergie.

Han bekräftade i alla fall i dag, i och med sitt avhopp från landslaget, att han fortsätter spela.

4) De Gea.

Utdömd i princip från dag 1 av värdelösa vindflöjeljournalister i England. Stöttad från dag 1 av Unitedfans. Och så vips så är han ligans bästa enligt medspelarna.

5) Rafael.

Utvecklats till en av ligans bästa på sin position och är given när det vankas stormatcher. Ytterst märkligt att Brasilien nobbar honom inför sommarens Confederations Cup. Det kan knappast vara av hänsyn till att han lirade OS förra året. Han är ju bara 23 bast. Vi får hoppas att han är given till nästa sommars VM.

… och de här måste upp ett snäpp till i höst:

1) Ashley Young.

2) Antonio Valencia.

3) Tom Cleverley.

David Moyes får mycket beröm för att ha lyckats göra Everton till ett topp 5-7-lag med små medel. Framförallt mycket tack vare smarta affärer.

En titt på alla hans köp i Everton visar att det minsann är ytterst rättfärdigade ryggdunkningar i de allra flesta fall.

Shrewd business.

Check it out. Read the rest of this entry »

Egentligen ända sedan i onsdags har det varit ovärdigt att vidröra Rooney-ämnet alltför mycket med tanke på den gamles avsked.

Alex Ferguson var först tvungen ett få sitt farväl.

Nu är det dock ett bättre läge att ta tag i den där Scousern och hans märkliga utspel version 2.0.

Ni som hängt med här ett tag vet att jag aldrig förlåtit Wayne Rooney hans utspel 2010 som till stor del handlade om att hans lagkamrater inte var tillräckligt bra för honom.

Jag har jublat när han gjort mål, men jag har aldrig sjungit hans namn igen på Old Trafford. Dömer man ut klubben och medspelarna på det sättet är man ingen som förtjänar de hyllningarna.

De flesta, har jag förstått, har dock glömt och gått vidare vilket inte minst hörts på hans hemmaarena där hans namn sjungs frekvent. Fram tills förra veckan, that is. Nu är sannolikt samma figurer som skanderade hans namn först i kön att fördöma Rooneys nya begäran att lämna Manchester United. Read the rest of this entry »

Ni vet så där som det alltid har varit?

Det är inte så längre. Inte alls.

Ingenting är längre som förut.

Men är det någonting människan är bra på så är det att anpassa sig till nya situationer. Tack och lov kan vi suga ur det sista ur nuvarande status quo ytterligare en vecka innan vi måste börja bearbeta det faktum att nästa gång Sir Alex Ferguson zoomas in under en Unitedmatch så är det på hedersläktaren.

Det faktumet ska vi behöva leva med en hel sommar, tills ett möte med Wigan av alla lag kickstartar den första säsongen under David Moues.

David Moues.

Davod Moues.

David Moyes.

Snart sitter det.

Men det är ingen brådska med det. Det är faktiskt inte det. För hur duktiga vi än är på att till slut acceptera förändring så är vi fortfarande kvar i ett epicentrum av uppbrottet. Och även om ingenting längre kommer att vara som förut så ska det tack och lov spelas en fotbollsmatch på Old Trafford under söndagen. Och är det någonting vi är vana vid så är det just det. Skillnaden den här gången är att vi vet att det blir för allra sista gången med Alex Ferguson som tränare. Lite som att gå på middag med flickvännen som några dagar tidigare lämnat dig.

Det som gnager i jämförelsen är att flickvännen faktiskt fortfarande älskar dig och inte kunde göra någonting annat än det hon precis gjort – och allting för din skull. Det var dags nu.

Men hur ska vi kunna tackla det här? Hur ska vi kunna sätta oss och titta på 90 minuters bollsparkande från världens vackraste fotbollsarena och inte bara tänka på vad som ska hända efter slutsignalen?

Enkelt.

För det är Manchester United det handlar om. Ingen är större än klubben. Inte ens Alexander Ferguson och är det någon som skulle vara extra noga med att poängtera det så är det den gamle själv. Så därför kastar vi oss raskt över vilken elva hans tombolahjul för sista gången snurrar fram på Drömmarnas Teater.

David De Gea

Phil Jones– Rio Ferdinand – Nemanja Vidic – Patrice Evra

Antonio Valencia – Paul Scholes – Michael Carrick – Ryan Giggs

Wayne Rooney – Robin van Persie

Ingen aning om varför jag gissar att han kör med de här herrarna mer än att han garanterat vill ge Scholes och Giggs speltid i sin sista match och deras sista. Det här är ju även Scholes epilog på Old Trafford och då tror jag hellre att The Ginger Prince startar för att bli utbytt i 60:e och smita från arenan för att se slutet hemifrån.

Det kan ju även visa sig vara Wayne Rooneys sista fajt. Och kanske även Rios.

Och vill det sig illa gör Albert Morgan sin sista insats i bakgrunden.

Usch.

Hur den här matchbilden blir är det, för att låna Cristianos favorituttryck, bara Gud som vet. Antingen går elva Unitedspelare ut som brunstiga Roy Keane-kopior och sparkar sönder och spelar ut vilket motstånd som ens står på andra sidan – eller så blir det lite som under 50-årsjubiléet efter München och alla bara hoppas att någon annan ska stå för magin.

Resultatet är, kan man tycka, av underordnad betydelse när det finns så mycket annat att ta in. Men om det någonsin existerat ett mer opassande läge för ett Manchester United-lag att bjuda på en skitmatch på hemmaplan så är det i morgon. Det här är en match som kräver minst 11 hjältar.

Ovationerna efter Alexander Chapman Fergusons avslutningstal i morgon kväll lär hitta in på youtube hyfsat snabbt. Håller han sig ifrån att bryta ihop och börja gråta så … nej, det klara inte ens han. Och när hans röst spricker så kan vi för första gången se över 70 000 människor grina samtidigt på Old Trafford. Om vi som sitter i soffan ens kan se fram till tv:n då.

Ett står fullständigt klart: Det här hade vi fan inte den blekaste aning om när veckan började.

Det är fortfarande helt overkligt.

Ingenting är längre som förut.

Okej, nu behöver vi ett litet break från Fergie och Moyes, eller hur?

Well, jag behöver i alla fall det.

Och med tanke på att det nu är fritt fram för domare att visa ut Unitedspelare regelbundet på Old Trafford så passar vi på att ta en titt på hur det sett ut under Sir Alex Ferguson (remember him?).

Martin Tylers alltid lika excellenta spalt med fakta tar senaste vändan upp bland annat Uniteds facit med röda ligakort på Old Trafford sedan PL-starten.

Det tar vi gärna en titt på.

Det är nämligen bara elva stycken och United har bara torskat fyra av dessa.

20 augusti 1994: Paul Parker mot QPR – 2–0.

Parkers utvisning var Uniteds åttonde på tretton månader. Parker hade kommit in i 70:e minuten – istället för David May – och blev utvisad fem minuter senare efter att ha sparkat ner Les Ferdinand.

28 oktober 1995: Roy Keane mot Middlesbrough – 2–0.

Roy Maurice fick elva röda kort under sin Unitedkarriär. Det här – hans andra eller tredje – fick han för att han smockade till Jan-Åge Fjörtoft.

18 april 1998: Solskjaer mot Newcastle – 1-1. 

Sällan har väl en Unitedspelare hyllats så mycket efter ett rött kort som OGS efter den här klassikern. Hade Rob Lee fått tid på sig hade han eventuellt kunnat avgöra matchen. Det fick inte hända, så Ole took one for the team som det heter.

En som inte var lika glad över det tilltaget var en viss Alexander.

“I stepped out of line and he put me in my place in front of everyone. I was called into his office next morning and had to pay a fine. He wanted us to win but he did not want us to cheat. He didn’t want to be associated with that and he was right.”

17 december 2000: Luke Chadwick (!) mot Liverpool – 0-1-förlust.

Uniteds första hemmaförlust på två år kom mot ett Liverpool-lag med ett innermittfält bestående av Igor Biscan och Steven Gerrard.

Det var på den tiden Danny Murphy alltid avgjorde och den här gången satte han en frispark sedan Gary Neville – mittback tillsammans med Wes Brown om jag minns rätt – fått hjärnsläpp och plockat ned en boll med handen.

Chadwick, på gränsen till att vara en gammal kultspelare för United, hoppade in och drog ner Smicer och rök på vad som på den tiden kallades frilägesutvisning i slutminuterna.

21 april 2001: Keane mot city – 1-1.

Den har jag ett svagt minne av.

7 november 2004: Alan Smith mot city – 0-0.

Det fanns en tid då United lirade med killar som Liam Miller och Alan Smith från start medan city hade såna som Richard Dunne och Steve McManaman i förstaelvan. Smith åkte ut i slutminuterna efter att ha fått sitt andra gula kort för att ha sparkat ned Dunne.

Givetvis ett helt felaktigt domslut.

3 maj 2008: Nani mot West Ham – 4–1.

Det minns vi. “Skallningen” på Lucas Neill där Nani körde en klassiker och själv föll ihop för att försöka komma undan. Fantastisk fantasi. Vissa skulle hävda att han försökte samma grej när Arbeloa föll och turken visslade härommånaden. Inte jag.

Nani blev då offer för någonting mycket större. I maj 2008 var han bara hjärndöd.

14 mars 2009: Nemanja Vidic mot Liverpool – 1–4.

Det var på den tiden Vidic VISSTE att han inte skulle greja 90 minuter mot Liverpool.

Det var på den tiden Fernando Torres var en fantastisk anfallare.

Det var på den dagen min son Rio föddes.

19 mars 2011: Jonny Evans mot Bolton – 1–0.

Den ytterst olyckliga tacklingen på Boltons amerikanske talang Stuart Holden som tvingades till 26 stygn och dessutom fick korsbandet avsparket gav Evans ett allt annat än tveksamt rött kort. Holden spelade en match – i ligacupen – på 16 månader innan han gjorde sin “riktiga” comeback i januari i år.

Berbatov kom tack och lov in efter halvtid och avgjorde i 88:e. Det var sånt han pysslade med ibland, Blagoevgrads finest.

Fotnot: David Gills son Oliver satt på bänken. Efter säsongen la han av med bollspelandet.

23 oktober 2011: Evans mot city.

Det minns vi inte.

Och så Rafael då.

När stora spelare eller ledare slutar eller trillar av pinn är brittiska tidningar fenomenala i sina hyllningar.

Gårdagen och dagen är inget undantag.

Sir Alex Ferguson har fått hyllningar värdiga en död premiärminister. Over the top tycker en del, som påpekar att han fortfarande lever och dessutom är kvar i klubben. Själv tycker jag bara att det är skönt att Fergie får alla dessa lovord, precis som han fick en staty och en läktare, medan han är i livet. Bra mycket värdigare än att det blir som det brukar och folk öser beröm över ett lik.

Här guidar bloggen er till the några av the best of the lot.

• Guardians fotbollsboss Danny Taylors blogg är grandios läsning.
• Bobby Charlton är glad för Alexanders skull.
• Alan Hansen påstår att det är omöjligt att ta över efter SAF. Det har han rätt i. “He is the last of his breed and the Premier League will be a far less colourful, but possibly much more competitive, place in his absence.“
• Oliver Holt om Fergies sätt att förändra fotbollen. “Sir Alex Ferguson announced he was retiring and it was as though a machine had stopped“
• Henry Winter om the “mad man”.

Gary Neville har som vanligt rätt i allt han säger. Har det någonsin funnits en bättre ex-spelare i etern?

* Moyes stats i Europa:

Matcher: 22

Vunna: 13

Kryss: 2

Förlorade: 7.

Målskillnad: 37-31.

Inget imponerande cv, men om vi säger så här: Mancini kom till city med en hel del Champions League-erfarenhet och en ofantligt stor säck med guldmynt och har misslyckats i Europa. Och Alexander vann trots allt “bara” Champions ett par gånger under nästan tre decennier.

Det jag är aningen orolig över, vilket jag inte tog upp i gårdagens text, är hur Unitedspelarna reagerar på en ny röst. Det här är en grupp killar som inte är vana vid förändringar och går det tungt en period – vilket sannolikheten är stor att det kan göra – så blir det intressant att se hur lirarna grejar det. Och hur Fergie kirrar det i direktörsboxen. Only time will tell om det bästa vore att lämna United helt och hållet på en gång.

* En av de märkligaste rubriker jag sett i mitt liv slogs upp på eftermiddagen.

Det hade känts mindre märkligt om det stått “Drottning Silvia erkänner: Jag ligger med Magnus Hedman varje fredag”.

Well, Moyes ”säger” i alla fall så här (det är ju givetvis någon pr-nisse som knåpat ihop det):

“It’s a great honour to be asked to be the next Manager of Manchester United.  I am delighted that Sir Alex saw fit to recommend me for the job.  I have great respect for everything he has done and for the Football Club.  I know how hard it will be to follow the best manager ever, but the opportunity to manage Manchester United isn’t something that comes around very often and I’m really looking forward to taking up the post next season.

“I have had a terrific job at Everton, with a tremendous chairman and Board of Directors and a great set of players.  Between now and the end of the season, I will do everything in my power to make sure we finish as high as possible in the table.”

“Everton’s fantastic fans have played a big part in making my years at Goodison so enjoyable and I thank them wholeheartedly for the support they have given me and the players.  Everton will be close to me for the rest of my life.”

Alltså ingenting noterbart åt det ena eller andra hållet. Inte ens Manchester United får något annat än standardformulär 1A från en nytillsatt coach.

Men det räcker så. Rubriken i sig är så jävla sjuk att han kunde ha sagt att han käkade pandaungar till middag och jag hade ändå inte blivit mer häpen än vad jag redan är över de senaste dygnens händelser.

Föreställer mig att det bli i nivå med Moyes häpnad när han helt plötsligt ska börja träna Ryan Giggs, Shinji Kagawa och Robin van Persie i sommar.

Det är alltså David Moj – e – s jag menar.

* Inte bara Alexander ur Govansläkten Ferguson lämnar oss efter den här säsongen.

Även brorsan Martin slutar sitt scoutande.

* Förutom dagens mest givna huvudnyhet är även tidningarna fyllda med snack om att Wayne Rooney ÄN EN GÅNG BEGÄRT ATT FÅ LÄMNA klubben.

Men det struntar vi i. Det är fortfarande bara en sidostory fram tills efter säsongen.

Vi fortsätter hylla en legend istället för att lägga ner fler tecken på Kais farsa.

* Fergie har förlorat 75 matcher på Old Trafford.

Han har vunnit 723.

På 26,5 år.

Har ni inte näsdukar och servetter och litermått redo för tårar på söndag behöver ni aldrig ha det. Jag kan knappt föreställa mig hur det blir. Jag darrar lite på underläppen bara av att se videon.

Fan.

Med risk för att låta som att jag precis sett United förlora och tyckt att domaren av alla tjommar där ute på planen var sämst av alla:

Japp.

Så var det.

Efter att ha sett Match of the Day skulle jag kunna ångra mig om jag hade varit på det humöret.

Det är jag inte.

Den här insatsen av Howard Webb och hans team var om möjligt ännu blekare än kvalitén på matchen mellan två tämligen ointresserade lag. Webb var inte ens bedrövligt båda håll, vilket ju är lättare att acceptera.

I dag var han bara horribelt usel i fejset på mästarna (okej, ett par situationer var han tvungen att ge United, annars hade han blivit utbytt i paus). Förhoppningsvis var det bara en markering, kanske var han och Fergie överens, för att i ett ofarligt läge visa att han inte står på Glazyrernas payroll.

Och så bjuder han igen nästa säsong, när det gäller.

Vackert som en spårvagnsfärd ut till Drömmarnas Teater:

• Vidic och Evans. Dembababababa var chanslös.
• Fergies fenomenala tombolahjul. Inte nog med att han helt plötsligt använder Cleverley, Anderson och Jones – en trio som inte hade några som helst begrepp om sina positioner i dag – från start på innerfältet: Som grädde på kylskåpet puttar han in Büttner som vänsterytter. Wow.

Lika fint som en Starbucksfrulle en söndag i Manchester:

• Ingenting förutom just det.

I klass med Fernando Torres:

• Inställningen. Fergie poängterade efter Villavinsten att United minsann inte skulle slå av på takten utan ge sig efter Chelseas poängrekord. Hejsan hoppsan, Alexander. Pojkarna brydde sig inte ens om att fylla på i anfallen i samma utsträckning som vanligt.
• Leveranserna i bra lägen: Jones, Rafael och Valencia har slutat vara noggranna i lägen. Valencia har i ärlighetens namn inte börjat den här säsongen.
• Patrice Evras hemjobb/beslutsfattande. Det är som att han stänger av hjärnan under vissa delar av matcherna och så tar det en joggingtur och en utskällning för att reboota.
• Mittfältet i dag. Utan Carrick – inget mittfält. Sämst där: Tompa C.

Annars:

• Är det några som haft rejält med oflyt i Fergies senaste dragningar så är det Hernandez och Kagawa. Det är som att han vill bli av med Javier och inte orkar fundera ut var han ska placera japanen.
• David Luiz beteende vid Rafaels röda… Well, han är nu med på topp 5-listan över motspelare jag inte gör slängkyssar åt.
• Phil Jones hade några Phil Jones-satsningar. Det är ännu härligare att se live då man på ett annat sätt ser att det är 50-50 om han ska träffa bollen eller dra sönder en kroppsdel på sig själv.
• Rafaels utvisning? Är Luiz kvar på planen ska Rafael också vara det. Luiz skulle ju i rimlighetens namn redan varit i omklädningsrummet efter sin svada mot Webb efter att ett inkast (ständigt denna ilska över inkast) gått till United.
• Efter 66 raka ligamatcher med mål på OT så bröts den sviten. Men jag räknar inte med den här matchen i min statistik. Så jag är fortfarande obesegrad på OT.
• Champions.

Skickat via Blogsy

Här skulle jag otroligt nog faktiskt kunna tänka mig att bo.

Lagom stort, modernt, trevliga människor, gratis dagstidning, Starbucks och så ett hyfsat fotbollslag.

Anlände till stan i går och har på ett ytterst ovetenskapligt sätt listat ut att Manchester dessutom är en röd stad.

Taxichaufförer, kypare och hotellpersonal håller på United. Varenda en jag träffat under det senaste dygnet.

Här skulle jag nog trivas.

* I går presenterade United nya rekordsiffror för det tredje inkomstkvartalet – 920 miljoner plus.

Dessutom har Glazyrernas skuld sjunkit med 15 procent till ynkliga 3,7 miljarder.

Nu kanske det är dags för Joel, Avram eller kanske till och med Malcolm att snacka med fansen. Det är trots allt bara åtta år sen sist.

* Manchester Evening News är i full gång med att spekulera om kommande säsong. I går hade dom ett uppslag med potentiella försäljningar som innehöll Rooney, Nani, Valencia, Hernandez, Lindegaard, Fabio och Macheda.

Ingen Bebe på den listan.

MEN tror att United kan få £5 mille för Kiko. Vore ju helt fantastiskt. Men vem skulle betala det?

Hans situation är rätt annorlunda mot hur den såg ut när han 2009 kritade på sitt sista Unitedkontrakt:

“Everyone at the club recognises his fantastic talent – we hope to see that develop in the next years,” manager Sir Alex Ferguson told the club website.

* Chelsea spelade sig igår till final i den där cupen vi tyvärr fick lira i förra året.

Dom lär antingen vara jäkligt uppskruvade eller rätt möra när dom kommer till OT på söndag.

Frågan är på vilket humör våra pojkar är på. Det är de facto första matchen hemma som nyvorna mästare och då kan vi kräva både tryck på läktarna och en hejdundrande spelglädje från Giggs & co.

Elvan i skallen i dag:

DDG

Rafael – Smalling – Vida – Evra

Nani – Carrick – Scholes – Kagawa

Chicharito – Rooney

* Såg United i England för första gången våren 1990. Sen väntade jag i 16 år innan nästa besök.

Nästa år ska jag ta med mig min Rio för första gången. Sen får vi se hur många år han väntar innan nästa gång.

Lite oroväckande dock att han påstår att han håller på city också. Liverpool har jag dock matat in honom med tillräcklig antipropaganda, men city måste alltså bearbetas.

* Nu: Besök på National Football Museum. Ytterligare en anledning att bo här.

Skickat via Blogsy

Så, er bloggare på den svenska Manchesterhimlen tar nu sitt pick och eventuellt även sitt pack och drar över till where the action is.

Nästa gång ni läser ett inlägg är är det med den äkta Manchesterhimlen som tak över yours truly.

Och nästa gång vi spöat Chelsea så är det från England rapporten kommer.

Over.

And.

Out.

Registrera dig på Expekt via MUSS-bloggen och få upp till 1000kr i bonus!

Registrera dig på Betclic via MUSS-bloggen och få 200 kr helt gratis att spela för!