“We know City are going to spend fortunes, pay stupid money and silly salaries. We know that happens. We can’t do anything about that.
“We are not like other clubs who can spend fortunes on proven goods. We invest in players who will be with the club for a long time, who will create the character of the club and the excitement for our fans. We are good at that and we are going to continue that way.”
Det här är en revolution som saknar motstycke under min tid som Unitedsupporter. Jag är omskakad, både shaken and stirred. Både upprymd och desorienterad. När 1 september är över kan vi konstatera att United nu är ett lag som många andra på ett sätt vi inte är vana vid. Dels har vi börjat omsätta managers och dels har vi börjat omsätta spelare. Managers är oundvikligt efter att Fergie lyckades ersätta sig själv med en man inkapabel att bygga om United, dels på grund av sina egna tillkortakommanden och dels på grund av inkompetens på transfermarknaden. Den marknad som helt plötsligt domineras totalt av Edward Woodward och hans lakejer.
Oavsett hur mycket skriverier det varit om utrensningar, nystarter, ombyggnationer var jag inte förberedd på detta. Det är en jordbävning, ett vulkanutbrott, som att krocka in en Fiat Uno i Godzilla. Först Fergie, sedan detta. De senaste 18 månaderna har förändrat Manchester United på ett sätt som det egentligen inte gick att förbereda sig på.
16 A-truppspelare ut och 5 in på en sommar är fullständigt unikt. Vi lär aldrig få uppleva, eller snarare tvingas uppleva, något liknande igen. Det är lite för enkelt och förutsägbart att dra Football Manager-liknelsen, men den passar som handen i handsken här. I den virtuella världen kan man köpa och sälja spelare friskt – det var sällan jag behöll killar som Fletcher och Wes Brown onödigt länge – och jag blev uppspelt som en förlöst känguru när jag väl lyckats värva namn som Alex Del Piero eller Totti till United. Men när detta nu utspelar sig i verkligheten får jag en liten knut i magen. Det är klart att jag inte kan låta bli att bli upprymd när jag ser verkliga superstjärnor som Di Maria och Falcao ansluta, men det är också ledsamt att den lokala kärnan blir allt tunnare.
United har inte bara handlat om att vinna för mig, vilket är lätt att säga efter så många år av framgång, utan också om kultur, lokal prägel, hemvävt och att bygga något stort eller mindre stort från grunden parallellt med stora namn. Det ska vara offensiv fotboll, det ska vara underhållning och det ska vara The United Way. Men United har i och med Class of 92:s och Sir Alexanders farväl sett sig själv tvungna att ge sig ut i den bistra fotbollsverkligheten. För att hänga med oljedrakar som city och Chelsea går det inte längre att sitta stilla och tyst och hoppas att en demontränare kan förvandla lättöl till champagne. Jag köper att det det måste göras om vi vill kunna kontra, men jag gör det motvilligt. Med Rooney, van Persie, Falcao, Di Maria och Mata får vi en magisk offensiv uppställning att välja ur och det ska inte gå att misslyckas med dem. Men det är ingen spelarpool fostrad i Manchester United, inte ens en liten päronklyfta i en fruktsallad. Rooney tänker bara på sig själv och av de övriga fyra är RvP den som varit längst i klubben: Ända sedan 2012 …
Självklart anser jag att United ska värva – och värva stort – så ni får missförstå mig rätt här. Åratal av “no value” har gjort att allting kommer i en sjukt stor superklump, som får till följd att en Manchesterpojk vill lämna klubben för Arsenal. Och då är det något som oundvikligen knastrar till bakom mitt pannben.
Planering är A och O och Z och WELBZ i alla förgreningar i livet och här har det varit fullkomligt kaotiskt från Unitedhåll under många år. Och i de tre senaste fönstren har det blivit 1) Ett felköp, 2) En spelare för att stilla sponsorernas oro, 3) En migration av superstjärnor och potentiella stjärnor. Men oavsett hur mycket pound sterling Mr. Woodward än slänger omkring sig, både till klubbar och Jorge Mendes, så är det att skjuta sig själv i skrevet att sälja en kille som Danny Welbeck. Inte så mycket för att han är en superstjärna utan för att han faktiskt fortfarande kan bli det – och att han i så fall blir det i Arsenal. En klubb som United numera bakom igen i Premier League-zon 2 och riskerar att fajtas om Europaplatser med.
När inte ens en engelsk landslagsspelare från Manchester, som är en supporter sedan barnsben, platsar i den lokala klubben är det ledsamt på många plan. Framförallt på det symboliska.
För att argumentera emot mig själv också, det ska man alltid göra, så är det här vad Manchester Uniteds manager, bossen, gjort. Han som fått i uppgift att styra tillbaka det här mäktiga kryssningsfartyget i rätt riktning. Louis van Gaal ser ingen tillräckligt ljus framtid i klubben för att kunna lova Welbeck tillräcklig många chanser och självklart gör inte LvG det här för att jävlas med United, fansen och/eller sig själv. Welbeck har fått många chanser att visa att han ska vara första- eller andravalet, men inte tagit tillräckligt många. Han är inte tillräckligt bra alltså och han vill lämna, han vill inte stanna och slåss för en plats. Dessutom måste LvG anse att ett United med alla andra nyförvärv är bättre än ett Arsenal med Welbeck, annars hade det inte blivit någon deal.
Vad jag tycker om att han själv vill lämna? Jag förstår honom fullt ut och jag hoppas innerligt att han äntligen får en riktig chans att blomma ut. Vi har sett vad han kan när han fått spela på topp kontinuerligt, vi har sett vad han kan när han får specifika instruktioner att sabba för stjärnor i andra lag och ingen – jag upprepar INGEN – har så långa ben.
Det enda traditionalisten i mig älskar med sommaren 2014 är att vi äntligen har #1-#11 fyllda. Det kommer att ta tid att vänja sig vid att vi nu i mångt och mycket är som Chelsea och city, som jag tidigare tagit hedern av för att de just köpt och köpt utan att slussa fram eget. Tack och lov är människan anpassningsbar så det stänker om det. Så anpassningsbar att det en dag kanske inte känns särskilt märkligt att se Danny Welbeck göra mål i Arsenals tröja. Förhoppningsvis sker det parallellt med att en annan Unitedprodukt i James Wilson gör detsamma för världens vackraste fotbollsbusiness.
Det är inte The Sir Alex Ferguson Way längre.
Falcao – in.
Det började ta fart i söndags kväll och jag var faktiskt inte helt främmande inför det ryktet. Med Robin van Persie och Wayne Rooney iskalla, Hernandez i Real Madrid och även Danny Welbeck på väg bort var det inte så knasigt som det först kunde se ut.
Av det jag lyckats tyda av de rapporter jag läst om dealen är det ett lån som kommer att kosta allt från £6 miljoner till £12 miljoner med en fastställd utköpssumma på runt £40-50 miljoner. Ett köp som likt det med Tomasz Kuszczak på den tiden redan ska vara klart.
“Kungen av Uefacupen” behövde inte lockas med Champions League-spel – han gick som bekant till Monaco förra året – och man saknar väl inte det man aldrig upplevt. Colombianen har bibehållit sitt höga målsnitt från Atlético Madrid under sin korta tid i Monaco, men har precis som Chicharito fått kritik för sitt allroundspel. Nu får vi utgå från att att United inte försöker förvandla även Falcao till en spelare som kommer hem och hämtar boll helt i onödan utan att vi skaffar oss Ruud van Nistelrooy-alternativet igen. Det som Fergie en gång avskaffade.
Som hela fotbollsvärlden känner till drog han korsbandet i januari och missade VM och frågan är ju hur bra han kan bli efter en så pass allvarlig skada. Gäller att ha Henke Larsson-läkekött och inte Ole Gunnar Solskjaer-dito. Förhoppningen är att vi får en annan dimension i anfallet och jag tror och hoppas att en Falcao på 80 procent är en bättre fox in the box än Javier Hernandez. Två så statiska och osnabba alternativ som RvP och Rooney verkar inte vara gott nog för LvG och det är bara att instämma. Om Di Maria-köpet fick mig in på 4-3-3-spåret är Falcaovärvningen den som får mig att bli övertygad. Det blir 4-3-3 väldigt snart.
Kan Financial Fair Play ha spelat in i både affären av Di Maria och den med Falcao? Hade PSG tagit Di Maria och Real Falcao om inte Uefas nya regler existerat? Oklart, men det är ingenting vi bekymrar oss om. Lika lite som vi bekymrar oss om vi betalar Falcao £3000 eller £346 000 pund i veckan. Där passerade vi point of no return i I couldn’t care anymore-faktorn efter miljardaffären med Angelito. Nu är vi en helt annan fotbollsklubb, på både gott och ont.
Shinji Kagawa – ut.
Japanen som mycket väl kan vara den mest missförstådda och felanvända stjärnan i modern Unitedhistoria är inte längre med oss. Fergies tanke var nog helt enkelt att ersätta Rooney med Shinji. Men när Moyes kom in förändrades allt, vilket å andra sidan Fergie rimligen borde ha kunnat lista ut. Kagawa ställdes åt sidan medan Rooney fick ett ännu tyngre lönespec i brevlådan.
Shinji borde ha lyckats bättre än han gjorde och det är upp till både honom och hans tränare att se till att det inträffade. Men han var inte ett helt misslyckat köp, det är ingen Bébé eller Zaha vi snackar om här. Han bidrog under Fergies sista titelsäsong, trots att han aldrig fick någon kontinuitet på den position där han är som allra bäst. I stället för att styra från #10 var han oftast utputtad på en kant och förväntades slå inlägg som en klassisk ytter. Det säger sig självt att det inte skulle fungera. Precis som i Dannys fall hoppas jag att den här lille profilen hittar sitt stora spel när han återvänder till en plats där han är älskad.
Tränaren som fick Shinji att blomma ut sa att han grät när han såg United använda japanen som ytter. I dagarna fick han gråta tårar av glädje när Kagawa gjort en Nuri Sahin och återvänt till Dortmund efter en misslyckad sejour i nordvästra England.
Jag kommer att sakna honom, men som talesättet säger “if you love someone, set them free”. Kagawa är fri.
Javier Hernandez – ut.
Ärtan, den lilla, sprättes iväg till Real Madrid för att försöka bli en supersub där i stället. Tror också att han kan lyckas bättre med tanke på vilka som kommer med kantleveranserna jämfört med vilka som kommit på kanterna i United de senaste åren. Men då krävs att han får en sådan roll också. Aningen märkligt att det här handlar om ett lån och inte en försäljning, men andra klubbar är inte sena att utnyttja Uniteds situation. Skulle inte förvåna mig om vi betalar större delen av hans lön också.
Betyder då detta att Hernandez gjort sin sista match i United? Ja. Eller nej. Vi har ju faktiskt sett Anderson två gånger, trots att han redan i januari tog farväl av oss fans på sina famösa Instagramsida. Men sköter han sina kort rätt, den älskvärde mexaren, talar mycket för att han gjort sitt. För är Louis van Gaal kvar även till nästa höst är inte Hernandez där.
Varför väljer då Hernandez att gå från bänken i United till bänken i Madrid? Inte så konstigt då han direkt blir andraval efter Benzema, som inte är byggd av oförstörbart material, får spela i Champions League, får mer mexikansk mat, slipper förhoppningsvis spela med Anderson och dessutom får han gå i legendaren Hugo Sanchez fotspår. Och spela med en gammal Unitedgrabb.
Och ur Reals synvinkel? Just Mexikovinkeln ska inte underskattas. Inte heller FFP.
Daley Blind – in.
Om jag var oöverväldigad av Marcos Rojo är jag desto mer taggad på Daley Blind. Mångsidig, precis som LvG vill ha det, rutinerad och holländsk. Han presenterades som helt klar strax efter halv nio i kväll och det var givetvis inte Manchester United själv som svarade för den bedriften utan Ajax Amsterdam. Helt befängt uselt att en klubb av Uniteds storlek fortfarande är steget efter med presentationer.
Blind kan spela mittback, vänsterback och defensiv mittfältare. Han är inte en Vidal eller Pogba som per automatik döljer de många och långvariga hål som existerar på Uniteds mittfält, men han är en uppgradering från nuvarande spelarstall. För det är sannolikt där som Daley får hänga i första hand även om den populära rehabkliniken på Carrington lär få se några besök som gör att Blind får lira på andra positioner också (när han själv inte är gäst där).
Mycket spänd på vad vi får se från en spelintelligent mittfältsback, fostrad i den holländska totalfotbollen, kan bidra med. Inte det mest glamorösa namnet in på Old Trafford, men jag har en bra känsla.
Ángel Di Maria – in.
Redan avhandlat rätt nyligen.
Wilfried Zaha – ut.
Sir Alex Fergusons sista köp blev ett av hans mest misslyckade. Utdömd av både David Moyes och Louis van Gaal har Palacepojken fått återvända till Palace. Verkar sakna både hängivenhet och disciplin nog för att lyckas på Uniteds nivå. Gjorde mål direkt i debut nummer 2 för Londonlaget och fick alltså till slut göra sitt första i PL. Det här känns som ett mycket bättre lån än det till Cardiff förra året med tanke på Wilfrieds status på Selhurst Park. Hans framtid i United är inte helt körd, men han lär få spela för glatta livet under säsongen för att ens tas till nåder av LvG.
Zaha är så här långt kanske Fergies absoluta sämsta köp sett till pris och prestation. Men jag ger inte upp honom helt! Kämpa Wilfried!
Nani – ut.
Han är så långt ned på listan över önskvärda spelare att United till och med betalar för att han ska sparka boll på annat håll. Klubben valde att förlänga hans kontrakt med 5 år förra hösten, för att behålla försäljningspriset, men det visade sig vara helt fel väg att gå. Ingen vill betala det pris United vill ha, Nani vill inte gå ner i lön och därför ser det ut som det gör i dag.
För tre år sedan hade jag hatat att han lämnade, för fem år sedan hade jag sålt honom direkt, i dag är jag helt nollställd till hans vara eller icke-varande i klubben. Får vi £5 mille för honom får vi vara nöjda.
Danny Welbeck – ut.
För känslosamt just nu. Måste få två veckor på mig att samla mig.
Tom Lawrence och Nick Powell – ut.
Återkommer även här. Svårt att koncentrera mig på det.
* United köper svindyrt och säljer svinbilligt. Så har klubbens transferstrategi sett ut på senare år och nu har man börjat krydda det med en mängd märkliga utlåningar. Sedan Ronaldo såldes för världsrekordsumman £80 miljoner för fem år sedan ser Uniteds topplista över största försäljningar ut så här (pre-Danny, vars siffror inte lär dyka upp förrän i morgon):
1) Zoran Tosic, £7 mille (+2)
2) Ben Foster, £6,5 m (+5,5)
3) Shinji Kagawa, £6,3 m (-5,7)
4) John O’Shea, £4,5 m (+4,5)
5) Alexander Büttner, £4,4 m (+0,5)
6) Dimitar Berbatov, £4 m (-£26,75)
7) Gabriel Obertan, £3 m (+-0)
8) Park Ji-Sung, £2,5 m (-1,5)
9) Bébé, £2,4 m (-5)
10) Robbie Brady, £2 m (+2)
Darron Gibson, £2 m (+2)
* Med Javier Hernandez borta försvinner Uniteds näst bäste målskytt genom tiderna (i dagens trupp). Den platsen går i stället till Robin van Persie med Darren Fletcher ny bronsmedaljörsinnehavare. Helt otroligt.
* Uniteds inköp under 2012 och 2013 och vintern 2014 är häpnadsväckande med tanke på att bara en av tio har lyckats rejält. Ett beklagligt snitt.
Med inte mindre än SEX tänkta startspelare inköpta under sommaren får vi inte misslyckas lika kapitalt. Å andra sidan: Gör vi det är det bara att öppna plånboken igen.
* Totalt in och ut under sommaren 2014:
In: Ander Herrera, Luke Shaw, Marcos Rojo, Daley Blind, Falcao, Vanja Milinkovic, Ángel Di Maria. (7)
Ut: Ryan Giggs, Rio Ferdinand, Nemanja Vidic, Patrice Evra, Alex Büttner, Nani, Wilfried Zaha, Federico Macheda, Bébé, Javier Hernandez, Shinji Kagawa, Tom Lawrence, Danny Welbeck, Nick Powell, Michael Keane, Tom Cleverley (16).
Ende spelare född i Manchester i Uniteds A-trupp är numera Tyler Blackett. Den ende spelare fostrad i United som i dagsläget har en chans att vara ordinarie under säsongen är Jonny Evans. Frågan är hur länge det dröjer för James Wilson och Adnan Januzaj?
