Embed from Getty Images
I mars sjöng Liverpools fans ”You’re getting sacked in the morning” i riktning mot David Moyes – i 3-0-ledning på Old Trafford. Nio månader senare kunde hemmasupportrarna göra samma sak mot Brendan Rodgers – i 3-0-ledning på Old Trafford.
Få känslor slår att besegra Liverpool. Att köra över dem, målmässigt, med offsidemål, fullkomlig avklädning vid kontring och ha sin målvakt som överlägset bäst på plan gör inte den underbara känslan mindre njutningsfull.
Kan United verkligen blanda sig in titelracet? Är vi där trots att själva spelet lämnar så mycket i övrigt att önska? Nej, vi väntar med att ens utveckla den tanken tills 2014 har blivit 2015.
En ynnest att få uppleva:
- David De Geas karriär i United. Grabben har ju faktiskt potential att bli större än både Schmeichel och van der Sar och då tar jag inte i så jag spricker. Sterling och Balotelli hade tillsammans åtta avslut på honom – helt lönlöst. På gränsen till en perfekt insats från en otrolig målvakt. Men ska vi behöva bli oroliga över kontraktssituationen?!
Magiskt:
- Att än en gång vinna – vi har sex i rad nu! – utan att överhuvudtaget imponera spelmässigt. Liverpool hade 15-7 i skapade målchanser, 9-6 i avslut på mål och var knappast sämre överlag.
- Nyckelspelare, och stommen, DDG – Carrick – RvP är i samma form som under Fergies sista titelvinnande säsong.
- Efter förlusten i premiären har United raden 7-1-0 och 18-4 i målskillnad. Målfabrikationen har också ökat rejält i jämförelse: Efter 9 matcher på OT förra året hade vi målskillnaden 11-8 – nu är den 19-6.
Strålande:
- Michael Carrick saknades på mittfältet igen (där höll i stället en viss Fellaini till), men som han behövts i det mittförsvaret! Lugnet själv, läser spelet bättre än samtliga på planen, och är givetvis subtilt enastående i sitt passningsspel. Som jag skrivit tidigare: Det är ingen slump att United vinner och vinner sedan hans comeback. Däremot är det imponerande av vår favorit-Geordie att vid 33 års ålder komma tillbaka så starkt efter en sån medioker fjolårssäsong – dessutom efter en operation.
- Robin van Persie. Det råder inga tvivel om att holländaren är tillbaka i gammal god form och den gamla klichén ”form is temporary, class is permanent” passar utmärkt här.
- Antonio Valencias val att utmana – med tunnel! – och dessutom spela in bollen till Rooney. Lika snyggt som oväntat, hela manövern. Var väl för att han inte kunde vända hemåt som han stressades att gå framåt.
- United handlade spelare för närmare 2 miljarder i somras. Inte en enda av nyförvärven startade matchen i dag och ändå blev 0-3 förvandlat till 3-0.
Också helt godkänt:
- Juan Mata var till stora delar lika anonym som alla andra i första halvlek (bortsett från offsidemålet), men efter paus, när han fick löpande anfallare framför sig – och boll i fart – var han strålande. Där är han som allra bäst.
- Herreras inställning. Petas och petas av någon outgrundlig anledning men surar inte ihop och går in och visar hur bra han är. Såg ni nedtagningen i Liverpools straffområde?
Fellaini (som sällan går att sätta in i ett fack):
- Fortsatt förtroende från managern trots den osannolikt bedrövliga insatsen senast och han tackade med att inleda matchen i exakt samma stil och slå bort bollar och dessutom ta ett gult innan vi kommit längre än 5 minuter. Det är inte sällan hans andra touch är en tackling och han behöver ofta en fri yta på ungefär 10 kvadratmeter för att kunna slå passningar till rätt adress (han låg på 70 i passningsprocent i första halvlek). Spelade upp sig efter paus då han kom mer till sin rätt och fick utrymme och lyckades – trots ett par satsningar som fick mig att hålla andan – med sina brytningar.
- Glenn Strömberg kallade Fellainis insats “komplett” i Viasat. Och det är ju klart, Glenn var väl typ 1980-talets Fellaini?
Inte klackarna i taket över:
- 3-5-2. Har United verkligen gjort en fantastisk halvlek ens med den uppställningen? Första 20-25 i dag var förvirringen lika slående som den varit varje gång Louis ställt ut spelpjäserna i den formationen och precis som mot Southampton blev det många långbollar i tomma intet från backlinjen. Alternativt märkliga felpassningar rakt in i banan. Det är inte varje dag man ser ett innermittfält så tomt. Det var i princip bara Rooney och Gerrard där i första halvlek. Symboliserades bra vid en situation när Jonny Evans hade bollen på offensiv planhalva, på kanten, vände för att spela inåt och inte hade någon i närheten. Han fick vända utåt i stället och tappade bollen varpå han ropade någonting i stil med ”who’s there?!” och pekade mot innerfältet. Vad ser LvG i detta som inte jag ser?
Sist:
- Louis van Gaals gest att sätta in Patrick McNair under matchens sista minuter var fin med tanke på vad som hände på sydkusten tidigare i veckan. Man-management at its best.
- Bara tre lag i ligan har släppt in färre mål än United. Trots ny uppställning, nya spelare och en enorm skadefrånvaro.
- Marcos Rojo har lärt sig ordningsgången på Old Trafford. Förra veckan gjorde Jonny Evans comeback varpå Chris Smalling gick sönder. I dag var Phil Jones tillbaka och då pallade inte argentinaren gårdagens träning. Också en fin gest.
- James Wilson fick än en gång chansen före Falcao (för fartens skull, enligt LvG) och det blir intressant att se hur länge Wilson står före på listan av anfallare. Och hur länge colombianen fixar att vara med på det.
- United är sex poäng före var man var vid motsvarande period förra säsongen. Liverpool är tolv poäng efter. Är Rodgers på allvar hotad? Kan han få uppleva samma sak som Moyes efter detta? Nej, jag tror inte det, med tanke på att detta var på bortaplan. Skulle resultaten inte lyfta och United göra motsvarande på Anfield – då är han väck.