Southamptonmatchen var så oerhört talande för så mycket som är Manchester United i dag. Ett lag som fortfarande slåss för att hitta sin identitet sedan den allsmäktige autokraten bestämt sig för att dra sig tillbaka lyckades inte ens få iväg ett avslut mot mål.
Det finns lika många åsikter om United som det finns fans (i runda slänga 6000 miljarder) och de varierar mellan obotlig, optimistisk framtidstro till kolmörka undergångsscenarier. Själv är jag fortfarande mer hoppfull än det motsatta, även om mina ögon fortfarande har problem att anpassa sig till det nya, negativa United. Det är jag inte ensam om. Så här (ovan) ser exempelvis den spanska tidningen Marca på Louis van Gaals Manchester United. “Todo negatifo” – Allt negativt. Det är inte svårt att hålla med om att spiralen fortsätter att snurra negativt, trots vinsterna.
Om jag skulle leta efter en fantastisk match, eller en fantastisk halvlek, för att börja en topp 3-lista över säsongen 2014-15 så här långt skulle det vara … omöjligt. Alltså, inte omöjligt i ordets rätta bemärkelse – det är ju bara att börja med den minst dåliga och take it from there – men omöjligt om jag skulle utgå från Manchester United-referenser från tidigare. En gemensam nämnare om vi tittar på matcher som skulle vara så långt borta från en potentiell topplista som möjligt är att det har ett och samma spelsystem i sig.
5-3-2.
Fembackslinjen är ett givet problem. Det fungerar inte för ett lag som ska dominera matcherna och den stora frågan är varför LvG fått för sig att det ska vara 5-3-2 i United? Är det för att han är rädd för att gå i Moyes fotspår och förlora för mycket? Är det så enkelt att han tänker sig att göra United till “världens bästa lag” genom att under ett par år fokusera på försvaret först och främst? I så fall är det aningen (kanske mer än så) märkligt att fokus under sommaren låg på tunga offensiva förvärv,
Vad är då egentligen skillnaden mellan Moyes United och van Gaals dito?
Det finns många uppenbara: Spelarna är rädda för LvG, spelarna har spelat bättre fotboll fler gånger än de gjort vid samma tidpunkt i fjol under Moyes, det finns ett annat mer Fergie-likt jävlaranamma och det går att se embryon till ett stabilt och svårslaget världslag igen. Dessutom är LvG betydligt mer fanatisk i att hitta balans överallt på planen. Det är fascinerande vilken vikt han lägger vid att ha en vänsterfotad mittback i varje match.
Rent statistiskt kan skillnaderna och likheterna se ut så här:
Ingen större differens i varken mål gjorda eller mål insläppta. Poängen är densamma. Tre noterbara skillnader finns dock och de är talande.
1) Bollinnehavet är enormt mycket större överlag.
LvG gillar att se sitt lag ha bollen. Det har han fått se i England också. Problemet är att det inte leder till ett bombardemang mot motståndarmålet. Titta bara på Southampton senast, som exempel. Sett till “spelet” var det inte en match United “förtjänade” att förlora, men med tanke på det usla anfallsspelet var det ändå inte orättvist.
2) Antalet passningar är många fler.
En följd av större bollinnehav torde också vara att fler passningar kommer (om nu inte en spelare står och håller på bollen jättejättelänge utan att en motståndare bryr sig, som Sverige-Danmark vid ställningen 2-2 2004). Men samma problem uppkommer förstås också här: Det händer inte speciellt mycket mer bara för att det faktumet är ett faktum.
3) Tacklingarna är 15 procent (huvudöverslag) fler än vid samma tid i fjol.
Här spårar jag åter 5-3-2 som skulden då spelarna under majoriteten av tiden med den formationen yrat omkring och tvingats använda tacklingar för att klara sig ur situationer som aldrig skulle ha uppstått annars. Eller av ren frustration (Robin van Persie är helt överlägsen i dra-på-sig-frisparkar-statsen i United) då man upptäcker att det går skitilla med 5-3-2.
Optabossen Duncan Alexander presenterade häromdagen fakta över Uniteds uppställningar kontra vinster:
Five at the back: 36% (11 games)
Midfield diamond: 80% (five games)
Others: 40% (five games).
United vinner drygt var tredje match med 5-3-2 och är, med dagens poängsvit, på väg mot 67 poäng vilket förra året räckte till just den sjundeplats vi kan vara på väg mot även i vår. För lossnar det inte snart är jag orolig att min tippade femteplats kan ha varit för optmistisk snarare än tvärtom.
Knäckfrågan är ju varför van Gaal fortsätter med 5-3-2 när till och med Bellman, norsken och dansken ser att det är en helvetesformation för spelarstallet. Det verkar ju för en lekmannasupporterskribent som rent jävla vansinne. Visst, defensiven är trots allt rent statistiskt riktigt bra, men vad beror det egentligen på? Just det, den alltigenom fenomenale David De Gea. Hur hade det sett ut med Anders Lindegaard eller Ben Amos eller Roy Carroll mellan stolparna? Utan DDG hade United knappt varit topp-8.
Offensiven är helt bedrövlig sett till tillgänglig personal. Endast säsongen 2004-05 är sämre målmässigt under Premier League-eran än om snittet av i dag skulle stå sig säsongen ut. Detta med Wayne Rooney, Radamel Suarez, Robin van Persie, Juan Mata, Ángel Di María att tillgå i offensiv väg. Tar vi bort de tre målen på Filbert Street (eller vad den heter nuförtiden) snittar United 1 mål per resa. City? 2,5. Chelsea? 2,0.
Självklart tar det tid, och United existerar fortfarande i svallvågorna efter Sir Alex Fergusons plötsliga pensionering, men vi har snart avverkat två säsonger (det närmare sig 100 matcher) av tiden post-Fergie och ingenting pekar på att SPELET förbättras. Det stora problemet, det som behöver renovering omedelbums, är bristen på fart. I matcherna utan Ángelito har det gått så långsamt, så långsamt. Varken RvP eller Falcao har någon sprutt i benen, Rooney har det när han får upp farten, men han är ju mittfältare nuförtiden och Juan Mata, ja, han är lika snabb som Ben Amos är aktuell för platsen som förstekeeper. Tillägger vi att kaoset (som blivit lite mindre kaotiskt, dock) med positionerna och vem som ska vara var och spela vem så är det inte förvånande att anfallen går i League One-tempo.
När United sett mer ut som United har vi spelat fyrbackslinje och Di Maria i en diamant på mitten. Det var dock för enkelt för Louis. Han verkar vilja göra sitt sista jobb till en utmaning, även om det innebär att han måste konstruera svårigheterna.
* Tidernas dyraste Premier Leaguespelare, Ángelito, förnekar inte heller den negativa approach till matcherna som 5-3-2 för med sig. Han vänder det dock till något positivt. Tror jag.
“We weren’t so great at the beginning but we’ve started getting a few victories under our belts. There are some people saying that we’re not playing in a particularly good style or that it’s not the old Manchester United, but it’s not – we’re beginning something new here.
“We’ve got a new style, we’ve got a new manager and we’re all working hard to make sure we’re putting Manchester United back where it belongs.”
Kör hårt. Hoppas att du trivs, Ángel.
* I oktober, innan den obesegrade sviten drog igång, skrev jag en text under rubriken Hur lång tid ger vi Louis?
* Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen och jag kommer garanterat att upprepa det även i framtiden: Det är ytterst märkligt att så många (i alla fall av de jag hör av och ser) fans anser att man inte kan kritisera enskilda eller flera dynginsatser med argument som “vi vann ju tre i rad fram tills nu” eller “det kommer att bli bättre”.
Blir dessa personer inte irriterade när dom inte får tidningen på morgonen eftersom de “fick den ju i går” eller “vi behöver inte resa på semester de kommande tre åren eftersom vi gjorde ju det 2003”?
* Victor verkar vara värvning vi vintermänniskor får nöja oss med.
Mats Hummels är annars (tillsammans med en viss Rosariofödd halvspanjor) den som det skrivs flest meningar tillsammans med Manchester United om hittills under januari. Kanske i konkurrens med Roma-Kevin. Hummels skulle vara både en klockren värvning och en liten chansning. Han är spelskickligare än samtliga mittbackar vi har och är det någonting som Louis skulle behöva så är det en mittback som kan spela boll. Han är följsam, tacklar sällan och litar mycket till sitt spelsinne. Å andra sidan är Mats en försvarare som kan få både Smallings och Evans braincramps att se ut som tillfälliga miniblödningar i jämförelse. För när han går bort sig gör han det inte med några decimeter. Och då får vi betänka att Premier League premierar tempo framför kvalitet hos många lag, vilket skulle innebära att Mats skulle behöva snäppa upp sig ytterligare för solgassande, vindstilla hemmamatcher i Manchester.
Men kunde Nemanja, så kan Mats.
Vi tar honom.
Men det absolut första vi gör när vi hamnat i maj är att titta tillbaka på säsongen 2014-2015 och en gång för alla reder ut exakt vad Louis van Gaals filosofi är. För skulle någon fråga mig i dag skulle mitt bästa svar vara: “En vänsterfotad mittback”.