Första 45 minuterna mot Tottenham på White Hart Lane såg ut så här:
Efter Spurs har United spelat 9 matcher, 18 halvlekar, 810 minuters fotboll. För en förstagångsbesökare på Premier Leagues hemsida, som inte sett en enda av dessa minuter, kan det te sig som att varenda av Uniteds 659 miljoner fans svävar på enorma, ljuvliga moln av glädje.
För facit ser ut så här:
Segrar: 5
Oavgjorda: 3
Förluster: 1
Mål: 15
Insläppta: 5
Låt oss ta en titt på de 9 matcherna och sätta ett betyg, helt obaserat på resultat utan bara på underhållnings- och wow-värdet. Vi kör 1-5 där 1 är lika lustfyllt som att låta Shredder plocka bort pormaskar från ens näsa och 5 är lika njutningsfullt som att få håret tvättat hos frisören.
Utgångspunkten är fotboll “The United Way” som, enligt Paul Scholes häromdagen, handlar om att ta risker, spela underhållande och göra mål. Jag lägger till mina och Lisas ingresser från eftermatchenrapporterna.
Stoke City 1-1
2014 har blivit 2015 men Manchester United har inte hunnit förändras över vare sig natten. Det här var lika skakande mediokert som det varit så stora delar av säsongen. 5-3-2-uppställning, bollinnehav i 80 av 90 minuter, knappt några målchanser och oavgjort på resultattavlan.
Jag vill verkligen inte vänja mig vid att vara tillfredsställd med att det ser ut så här medelmåttigt ut. Men har Louis lovat bättring under 2015, så har han. Vi kan dock lätt bocka av möjlighet #1 och stämpla den med ”mission failed”.
Betyg: 1
Yeovil Town 2-0
Fergie flög in i helikopter, såg en rosa fotboll på en miniarena och ett gäng helt ointresserade mångmiljonärer göra det de skulle men inte såg ut att vilja. Det känns som att jag upprepar mig för varje vecka, men det är ju inte mycket att göra åt eftersom Manchester United gör detsamma. Ytterligare en skitmatch läggs till handlingarna. Ytterligare en 3-5-2. Ytterligare en vinst.
Så märkligt kan det vara.
Betyg: 1.
Southampton 0-1
Då var då den här resan utan förluster slut – för den här gången åtminstone. Det var förstås oundvikligt att Uniteds svit till slut skulle spricka med tanke på hur spelet sett ut. Det går inte att förlita sig på självmål, fasta situationer och individuell, plötslig briljans hur länge som helst. Den här gången finns inga som helst ursäkter för ytterligare en bedrövlig insats. Spelarna är friska och hela, Louis van Gaal har sina stjärnvärvningar tillgängliga, han har haft ett halvår på sig med filosofin – och ändå har de två matcherna mot Southampton visat att Koeman förfogar över ett bättre fotbollslag.
Vi fick se Manchester United av i dag i ett enormt stort, jävla, tomt, trist nötskal. Och vi lär få se det igen flera gånger innan snön smält bort för denna gång.
Betyg: 1.
QPR 2-0
Eftermiddagens märkligaste känsla inträffade för min del efter knappt en timmes spel på Loftus Road. Det var först då varenda atom i min kropp blev helt fokuserad på händelserna som utspelade sig mellan QPR och Manchester United. Att det sammanföll med Louis van Gaals val att byta fem mot fyra kan inte ha varit en slump.
Betyg: 1.
Cambridge United 0-0
Är det bara jag, eller känns det som vi sitter och analyserar samma match vecka efter vecka? Kanske bara min tv som kör bortamatchen mot Aston Villa på repeat, men den bedrövliga inställningen United visade upp den matchen har mer eller mindre suttit i sedan dess.
Betyg: 1.
Leicester 3-1
Manchester United kom till spel med det här i bagaget: Mål i tre av de senaste tolv halvlekarna. Det hade gått så långt att till och med fansen på arenan uppmanat Louis van Gaal att byta taktik, vilket Den Envise helst av allt i hela världen absolut inte ville lyssna till. Men ibland finns det inget annat att göra än att lyssna till pöbeln. I eftermiddag valde nederländaren att starta med 4-4-2 och efter 45 minuters spel hade tre bollar ramlat in bakom världens äldste Leicestermålvakt. Detta efter diverse vackra insatser från flera av våra superstjärnor.
Det räckte.
Resten av matchen mot ligajumbon glömmer vi.
Betyg: 2
Cambridge 3-0
Om vi bortser från Blinds lilla hjärnsläpp då han precis i början av matchen var nära att servera Tom Elliott Cambridge 0-1 så var det ingen större dramatik, och det kändes ganska stabilt matchen igenom. (Vilket givetvis är lätt att sitta och säga såhär i efterhand, men antar att ingen av oss glömt hur det gick i säsongens första möte med Leicester..)
Betyg: 2.
West Ham 1-1
Förväntningar, ständigt dessa förväntningar, som när de omsätts i verklighet sällan infrias. Tänk vad bra det skulle gå – ofta dessutom! – om matcher avgjordes på papperet i stället!
Ett i dryga timmen helt dysfunktionellt Manchester United stod för ytterligare en märklig insats som inte nu heller resulterade i förlust. Tvärtom borde United snarare ha tagit tre poäng.
Det är lätt att bli snurrig i skallen av att försöka förstå sig på laget den här säsongen. Kombinationen med bedövande trist spel och ytterst få förluster är märklig för ett Unitedfan. Vi ska skatta oss lyckliga över att det är faktiska poäng som räknas och ingenting annat. Hade det varit en bedömningssport hade United legat aningen risigare till.
Betyg: 1.
Burnley 3-1
Man vet vad man får när man ser Manchester United. Det ska dom ha credd för. Det må vara lite olika spelsystem, backlinjer och manskap, men det är konsekvent lika stentrist, idéfattigt, skadefyllt och förlustfritt i princip varje gång. Nu är det som att samma match spelas om och om igen, som om det fastnat i någon slags science-fiction-tidsloop.
Betyg: 1.
Förlustprocenten är ynka 11 procent och således icke-förlustprocenten smått fantastiska 89. Vad finns det då egentligen att klaga på? Vad får mig att sitta här och betygsätta något slags jävla underhållningsvärde på fotbollsmatcher som om fotbollsmatcher vore någon slags underhåll … ah, just det. Det är ju faktiskt i stor utsträckning vi tittar på Manchester United – vi vill ha roligt, vi vill se häftiga situationer, cykelsparkar, yttersidor, tunnlar, dribblingar, mönsteranfall, sista-minuterna-tryck. Jag vågar påstå att ingen av oss verkligen vill se den fotboll som producerats under 2015. Sidledspassningar, långbollar framåt och i sidled, stort bollinnehav, gå försiktigt framåt i bland för att därefter vända hem och börja om, fantasilöst, tröttsamt är inte The Manchester United Way. Det är knappast så att det är The Preston North End Way eller Brighton and Hove Albion Way heller, men vi snackar om en av världens största idrottsföretag som bör ha förutsättningar att sätta samman ett lag som kan bjuda på spännande fotboll.
Paul Scholes sammanfattar det utmärkt i Independent:
Part of being a Manchester United player, under Sir Alex Ferguson, perhaps the most important part of being one of United’s attacking players, was that when you were in possession you had to take risks in order to create goalscoring chances. It was not an option; it was an obligation.
Men är vi egentligen inte nöjda med att vara trea i ligan och på väg mot kvartsfinal i FA-cupen ? Jovars, det vore ju värre att tvingas uppleva det jag nämnt ovan och vara väck ur alla cuper och ligga i mitten av tabellen. Det gör dock inte underhållningsvärdet högre.
Frågan är också vad spelarna själva tycker. Det vore märkligt om lirare som Adnan Januzaj, Angel Di Maria och Wayne Rooney uppskattar ett spel som innefattar “riskminimering”, som Louis van Gaal uttryckt det, och följaktligen har det börjat poppa upp påståenden om att spelarna inte trivs med den omtalade filosofin.
Jag kan förstå om det stämmer.
Men som jag skrev efter matchen i går så har Louis van Gaal fått i uppdrag att dra Manchester United till Champions League-fotboll i höst. Kosta vad det kosta vill. Och med tanke på fjolårssäsongen kan man förstå om LvG fullkomligt struntar i propagandafotboll och skönspel och ser på det med rent pragmatiska ögon. Han ställer ju knappast upp en elva som han vill förlora matcher med.
Antagligen lär vi få vänta med att höja kravbilden på hur vi vill se vårt United spela tills holländaren fått ett transferfönster till. Ett fönster han får putsa från dag 1 till dagen D. Därefter återstår att se hur vi reagerar om det fortfarande ser lika poänggivande och trist ut.
Hemska tanke.
