Arkiv | Carrick

Passande avsked för Carrick

Embed from Getty Images

Så. Det var det.

Både Manchester Uniteds ligasäsong och Michael Carricks karriär avslutades i solskenet på Old Trafford. Även om båda på ett sätt varit avslutade ett tag var det ändå sorgligt att se kaptenen lämna planen för sista gången.

Det var inte lika ledsamt att se matchen blåsas av, däremot. De senaste fyra ligafajterna har mestadels varit sorgliga akter, om man förväntat sig någon slags underhållning.

Förhoppningsvis kan Mourinho och United tända till rejält till säsongens clou nästa helg.

Michael Carrick:

  • Kaptenen som gick i mål efter en tolv år lång Unitedkarriär fick också – så klart – starta matchen. Häpnadsväckande nog hans första ligastart för säsongen. Inte lika häpnadsväckande var att vår favorit-Geordie låg bakom ledningsmålet med sin fantastiska lyftning till Mata. Ett passande (hihi) och värdigt avsked för en fanbärare av rang. Även om han inte direkt haft något avtryck på planen under säsongen kommer han garanterat att saknas i omklädningsrummet – om han nu inte blir kvar där i någon form även till hösten.

Ace:

  • Givetvis att Michael Carrick fick skapa någonting från ingenting med sin formidabla lyftning till Mata i samband med 1-0-målet.
  • Romeros räddning i slutet av första halvlek var fullständigt formidabel. Han är sådan, argentinaren, att han kan inleda en halvlek med att hänga tvätt och avsluta den med att stå för en utomjordisk räddning. DDG-klass.
  • Eric Bailly såg ut som om det var en testimonial han var med i. Rakryggad, arrogant och med en helt fantastisk näsa för att bjuda på rätt tacklingar och dribblingar. Obegripligt att han inte är säker på en plats i elvan till Wembley, eller hur? 

Not ace:

  • Igen. Jag ser fortfarande ingenting som får mig att förstå vad det här United vill i offensiven. Förutom det oväntade målet skapades i princip ingenting, ens om man försöker värka fram Unitedchanser. Det var inte direkt någon charmoffensiv – vilket det inte heller varit i närheten av de senaste veckorna heller. Medan man ibland får känslan av att motståndarna spelar med en man mer, är känslan ibland när man ser United att man spelar med en man mindre.
  • Rashford har ett fenomenalt tillslag, men tyvärr är det ju inte tillslaget som räknas utan var bollen hamnar. I eftermiddags hamnade den på row Z. 

Sist för näst sista gången i år:

  • 81 poäng är fler än vi hade när vi vann ligan för sju år sedan. Egentligen otroligt, även om det mer visar att det var jämnare i toppen då.
  • Det var inte bara Michael Carrick som avslutade sin Unitedera. Även Rui Faria gjorde sin sista match, om än inte efter en lika lång och framgångsrik karriär. Det är alltid lika spännande att se vem som United tar in som assistent när en assisterande lämnar. Roy Keane skulle vara lika coolt som oväntat.
  • Andra som också troligen gjorde sin sista Unitedmatch: Daley Blind och Matteo Darmian. De fick inte lika stora hyllningar och det var väl inte heller att vänta då varken holländaren eller italienaren stått för några stordåd överhuvudtaget. Jag häpnar, förresten, varje gång jag ser Darmian över hur lätt han säljer sig i en-mot-en-situationer. Även Luke Shaw kan, konstigt nog, ha tagit farväl av Drömmarnas Teater. Där är jag mer kluven till om det är rätt eller inte.
  • Det här var alltså en för ligan och tabellplaceringen helt meningslös match. Tidigare Unitedmanagers har använt en liknande tillställning för att ge ungdomar chansen, men här såg vi ingenting av det. Varför? För att Darmian ska få spela sig i form inför VM? Nej, just ja, han spelar ju inte där. Obegripligt.
  • Nu har vi sex dagar på oss att ladda för cupfinalen. Precis som spelarna. Jag räknar kallt med att Mourinho går all in och slaktar Conte och Chelsea. 5-0 är väl inte för mycket begärt?
0 | Carrick | permalänk

No party for Jamie Vardy.

Och få är väl gladare för det än jag. Jag hatar Jamie Vardy. As.

Om någon råkade slå på tv:n/datorn/luren i minut 42 idag så fick hen verkligen valuta för sin tid. Första halvlek förtjänar knappast någon djupare analys. Leicester var bedrövliga att skåda, och United var en enda lång evighet att felpass, snedsparkar och förlorade andrabollar. Sedan, från ingenstans kom Mkhi springandes. Okej att Huth typ sålde sig själv, sin familj och sitt hem, så Mkhi kom relativt själv med Schmeichel, men jag blir ändå alltid lite impad över hans speed. Eller snarare klassen på hans bollbehandling i så pass hög fart, och hur lite yta han behöver för att vinna och få med sig bollen. Classy kille, den där.

Andra halvlek var desto mer intressant. Vill dock hävda att det nog inte helt beror på ett överlägset, bländande United utan ganska mycket på ett uddlöst och oinspirerat Leicester som knappt ens är en skugga av sitt forna jag. Förra säsongens upplaga av Leicester var överallt. Hela tiden. Fick hela tiden känslan att de var typ tre spelare mer än vi. Inte alltid det bäst bolltrillande laget men effektivt och resolut på något sätt. Dagens Leicester var motsatsen och totalt dött sista 25-30 minuterna. Sedan ska vår egen insats så klart inte förringas. 0-3 mot regerande mästarna är bra, oavsett omständigheterna.

Noterar:

  • Det borde givetvis varit rött kort på Matas tackling av Vardy. Jag är vanligtvis ingen förespråkare av våld inom idrotten, men kunde inte hålla tillbaka ett ondskefullt skratt värdigt typ Markoolio (Ni som sett Dr Mugg, tänk er det skrattet! Ni som inte gjort det, googla!) Hur som helst, skadeglädjande att Mata inte visades ut, och med sitt 0-3-mål nog är den mest hatade killen i Leicester ikväll. You had it coming, Vardy.
  • Zlatan gör mål. Zlatan är bra. Jag gillar Zlatan.
  • Återkommer längre ner om problematiken kring vårt innermittfält, men vill ändå bara (i vanlig ordning) poängtera hur mycket det märks när vi inte har Carrick med från start. Satt i en mörk stund och tänkte att United utan Carrick är vad Leicester är utan Kanté, kind of. Men nej, herregud. Så illa är det inte. Långt ifrån.
  • Låt oss bara lite snabbt välkomna denna nya fantastiska Antonio Valencia med sina vältimade brytningar och helt okej inlägg, samtidigt som vi håller en tyst minut för den tekniskt obegåvade, felpassande, hopplöse Antonio Valencia som tack och lov äntligen lämnat oss. May he rest in peace.

 

Ångest

  • Var faktiskt genuint upprörd över kortpassningsspelet i första halvlek. Periodvis väldigt mycket Fellaini-feeling över det hela. Man ska i rättvisans namn inte behöva sitta och sörja bortslagna 10-meterspassningar med Mata, Herrera, Mkhi och Pogba på plan samtidigt.
  • Anfallsspelet var stundtals i första halvlek både lättläst och intetsägande. Kan ibland känna frustration över hur det verkar existera någon kollektiv rädsla för att våga vara kreativ, improvisera och ta risker, medan man helt lättvindigt kan slå bort en 5-meterspassning ett par minuter senare. Blir inte klok på det, och just nu längtar jag bara efter att Pogba ska släppa på fotbromsen och göra något fantastiskt.
  • Bara jag som känner viss oro över att Martial kanske inte lirar i den röda tröjan nästa år? Usch. Hoppas denna magkänsla är fel. Vore en mardröm att förlora honom, faktiskt.

Yaaj!

  • Plötsligt händer det. Vi gör mål på våra chanser. Få saker är så frustrerande i fotboll som att spela hyfsat, skapa chanser men aaaaldrig få utdelning. Och det är ju lite det som varit boven i dramat i alla onödiga poängtapp den här säsongen, och anledningen till att vi inte befinner oss högre upp i tabellen än vad vi gör. Att vad som borde varit solklara 3-poängare endast stannat vid oavgjort eftersom vi på grund av slumpen, otur, oförmåga och Murphys jävla lag inte lyckats få dit bollen när det verkligen gällt. Men inte idag 🙂
  • Det känns mer än bra att faktiskt vinna när lagen före oss tappar poäng. Vi har haft lite oflyt (…) där tidigare, och tappat onödiga poäng ett antal gånger när vi haft chansen att komma ikapp eller förbi. Vi ligger visserligen kvar på sjätteplatsen, men närmar oss.. Känner personligen att oavsett placering ligger det i allas vårt intresse att befinna oss före Liverpool vid säsongens slut. Sommaren blir så outhärdlig annars..

 

Komfortabel vinst, Vardy kapad och det mesta pekar ändå uppåt. Tycker vi kan unna oss lite försiktig optimism.

0 | Carrick, Henrikh, Martial, Mata, United | permalänk

Louis – översittaren

Här har ni en generalisering som knappast är kontroversiell: Holländska fotbollsspelare är svin.

Ruud van Nistelrooy, Arjen Robben, Robin van Persie, Dirty Dennis Bergkamp … listan kan göras lång på fotbollsspelare som inte är kända för att slänga sig med pussar och kramar i överflöd. Louis van Gaal var inget undantag på planen och han är inget undantag utanför. Självklart är han på många sätt ett både osäkert och självsäkert as – och samtidigt en mycket fascinerande figur. Norges Viasatprofil Roar Stokkes blogginlägg om Aloysius uppträdande efter CSKA-matchen är inte något som förvånar, utan det bekräftar bara bilden av den otrevlige, arrogante och fuck-you-I-won’t-do-what-you-tell-me holländske fotbollsprofilen.

I Hugo Borsts O, Louis – som för övrigt handlar lika mycket om författaren själv – målas en bild upp av en komplex herre. Borst spekulerar att Van Gaal – vars far dog när Louis var ung – hela tiden strävar efter att uppnå, efterlikna eller glida ifrån (det är oklart) sin faders ideal. Och det är en av förklaringarna till varför Manchester United-managern beter sig som han gör gentemot spelare, fans, ägare och journalister. Jag läste boken i våras och återkommer ofta till den när jag ser Den Envise bete sig som han gör.

  • Under sin tid som spelare i Sparta tog Louis över rollen som manager. Den gamle walesaren Barry Hughes, som officiellt var tränare för klubben, fick se Van Gaal direkt vid ankomsten till föreningen börja domdera på träningsplanen, kalla medspelarna värdelösa och till slut gå till ägarna och ”råda dom att sälja Ruud Geels” för att därefter berätta det för pressen. Borst liknar det vid att Robin van Persie skulle ha ringt upp Glazyrerna, sagt åt dem att sälja Wayne Rooney och kalla till presskonferens för att berätta om det.
  • Erik van Muiswinkel, en av Nederländernas mer kända och mångsidiga underhållare, berättar om när han åt middag med Van Gaal. Louis ”skojade” om att Van Muiswinkel såg ut som en journalist. ”He was in a good mod. But there’s always an undertone of aggression. It’s a bit like having a laugh with Stalin. You have the feeling you could be wiped out at any moment. The mood can change in a heartbeat. You never quite know where you stand”. Ouch för den jämförelsen.
  • En reporter frågar Van Gaal, då förbundskapten, om Wesley Sneijder. Van Gaal hade påstått att Sneijder gått under en diskussion om kaptensbindeln och journalisten frågade om Wesley hade gått tillbaka till hotellet eller om han lämnade området. Louis svar: ”Unbelievable! What an annoying little man you are! Always out for a negative angle”. Påminner starkt om reaktionen i tisdags när han kände sig manad att dementera en story om Memphis och Ryan Giggs vara eller icke vara på spelarhotellet inför matchen mot CSKA (monologen börjar 1.40 in i klippet). Reportern har ingen aning om storyn utan det är helt och hållet Van Gaal som än en gång känner ett så starkt behov av att försvara sig att han inte kan låta det bero.

  • Och så det både du och jag har läst till leda om: Van Gaals fotbollsfilosofi. Journalisten Edwin Winkels följde Louis tid i Katalonien från första parkett och får frågan av Borst vad som gick fel för Louis i Barca. Winkels svarar: ”The football was almost agonising to watch. After five matches, Van Gaal’s Barca was top of the league but the supporters were waving whit handkerchiefs! They wanted rid of him even though they were bang on top!”. Någon som känner igen detta? Vid ett tillfälle skäller Van Gaal ut Winkels för att denne, enligt Louis, ska ha skrivit för mycket negativt om honom och det visar åter hans oförmåga att släppa saker och gå vidare. Winkels gör det enda rätta och reser sig upp och går istället för att sitta och ta emot förolämpningar inför publik.

Precis som Fergie är Van Gaals utgångspunkt att journalister vill skada, ljuga och förstöra för klubben. Och visst, det finns bad guys i pressen – precis som i alla yrken – men den ständiga misstroendeförklaringen mot en yrkeskår kan inte vara nyttig att bära på. Det är klart att det kan vara kul att se honom i aktion, när han går loss med exempelvis statistik för att visa att Sam Allardyce har fel, men rent objektivt skulle jag kalla honom en översittare och härskartekniker.

Och det här kollektiva skrattet – som även hördes när John Terry sågade Robbie Savage häromdagen – från övriga journalister i kåren när Van Gaal sätter någon på plats är ingenting annat än obehagligt. Det är psykologiskt lätt att förklara, det blir ju en slags försvarsmekanism och ett uttryck för tacksamhet för att det inte var mig han gav sig på, men det gör det inte mindre vidrigt.

Nu är bilden som målas upp i exemplen ovan bara en del av Louis. Det är ju knappast så att han hade kommit dit han kommit bara genom att uppträda som en galning, och han har förstås andra sidor som visar hur medmänsklig och empatisk han kan vara. Tyvärr är det mest taggarna utåt som vi utanför den inre cirkeln får se. Eller när han är på fyllan och slår Ryan Giggs.

* Michael Carrick talar i Telegraph i dag om kritiken från ex-spelarna och mellan raderna utläser i alla fall jag att han upplevt gladare dagar som professionell fotbollsspelare. Inte heller väljer han att lyfta fram nuvarande managers skicklighet, trots flera lägen.

“It’s about winning, isn‘t it? (Inte bara, nej. Då skulle det inte vara en del av underhållningsindustrin) Winning games and winning trophies. There is a lot made of tactics and things at the minute, but as players, we can’t get too involved in that. We just do what the manager tells us (Låter roligt).

“If you win 1-0, the tactics don’t get discussed that much. (Jo, Michael)  That’s the way of things. It’s fine lines, isn’t it? People like to talk about tactics a lot more now than they did in the past, but different managers have different systems and the way they set the teams up. That’s just the nature of the game.”

“Obviously our game is based on possession and dominating teams with possession, but at the end of the day you have to score. That’s the name of the game. There are things, as a team, that we do differently to how we did them in the past, but to me that’s just obvious when you have a new manager and he has different beliefs (Här hade du chansen att hylla Louis).

“I remember nights when it didn’t go well or we got beat. There were nights like that, it’s just how it is. It’s how people remember things, isn’t it? Your childhood was always great wasn’t it?” (Eh, nej).

“But it’s our job to play (Återkommer till jobbet). That’s why we are at this great club. If you can’t handle it or don’t want it then go and play somewhere else. (Det är en del som gör det nu)

1 | Carrick, LvG, United | permalänk

Behåll! Sälj!

David Moyes hade inte blivit Oscar™-nominerad för sin insats som regissör över Manchester United. Louis van Gaals första åtta månader ger inte heller honom någon möjlighet att ta sig in bland de nominerade. Men det är inte bara regissörens fel att en film misslyckas med att underhålla tittarna: Skådespelarna måste hålla en viss nivå. Visst, det går att göra en kassako av ett blekt manuskript – vilket B-porrfilmen om Gray verkar lyckas med – men det är en annan femma.

Van Gaal lutar tyvärr hittills mer åt 50 Shades-hållet än åt exempelvis Still Alice och Boyhood. Och för det anklagar jag både regissör, skådespelare och exekutiv producent. Men gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka, som vi sa i södra Dalarna på 1980-talet, och det som återstår att göra en regnig måndag i februari är ingenting annat än detta: Utgå från att producenten behåller regissören, men än en gång blandar friskt i ensemblen, och då se vilka spelare som får chansen att göra något vackrare av uppföljaren 2015-16.

Jag hittar endast elva kulturarbetare att sätta under BEHÅLL-kolumnen. Övriga kan alltså gå utan att jag – i dag den utrensande och pragmatiske supportern – går sönder inombords. För ett av de allra största problemen med United i dag, har det visat sig med oönskvärd tydlighet, är att så många av (skåde-)spelarna är fjärran från en Oscar™-vinnande föreställning. Då finns det få andra lösningar än att fortsätta ömsandet av skinn och låta metamorfosen som påbörjades i somras fortleva.

Är det ett nytt Manchester United så är det. Och det kan bli ett ännu nyare. Men de här elva killarna på plats bör vara en del av det.

 

BEHÅLL

David De Gea.

Den store stjärnan. The Tom Cruise eller Brad Pitt av det här Manchester United, i alla fall bland fansen som inte ser spelare leva på gamla meriter. Problemet är att han inte är engelsman eller skotte eller irländare. Spelar man som medelhavsman i ett annat lag än de två stora på iberiska halvön finns alltid lockelsen som ett bakgrundssurr. Egentligen spelar det ingen roll för hans framtid i United ens om han kritar på en förlängning utan det enda som påverkas är storleken på en övergångssumma. Förutsatt att han är en som lyssnar till ljuden utanför Old Trafford.

Daley Blind.

Ett av få nyförvärv som överraskat positivt på mig (och många med mig). Kanske inte en startspelare i det framtida ”bäst i världen”-laget, men en John O’Shea v. 2.0 som alltid är oerhört nyttig i en trupp.

Michael Carrick.

Visserligen 34 bast i sommar, men 34 är det nya 31 så det handlar inte om det. Kulturbärare #1 i Rooneys frånvaro. Tyvärr börjar den tidigare så skadeoförföljde Geordien börja kämpa med allt fler krämpor, men vi kan inte göra oss av med alla med några år på nacken i klubben och då väljer jag Carricks lugn alla dagar i veckan.

Marcos Rojo.

Jag erkänner ofta och gärna att jag inte blev överväldigad över köpet av Mr. Hope-and-Glory-tatueringar-på-låren-verkar-vara-en-bra-idé-killen från La Plata. Han har dock övertygat mig om att han faktiskt är en spelare som – oftast – håller på den nivå som United håller i dag och kanske kommer att göra under överskådlig framtid.

Luke Shaw.

Världens dyraste tonåring säljer man inte efter en stop-start-säsong. Vore lika vansinnigt som att inte köpa en färdig innermittfältare på sju år. Lukie-boy kommer att explodera i höst. Inte bokstavligen, dock. Hoppas jag.

Adnan Januzaj.

Potentialen är kvar, produktionen tillfälligt på vift. Bara en dåre skulle dock skicka ut Addie J att jaga superstjärnestatus på annat håll i Europa. Det har vi redan gjort en gång med en viss grodätare. Jag är fortfarande övertygad om att vi har en world beater att tillgå.

Phil Jones.

Duncan Edwards-jämförelserna har tonat ut. Bosse Petersson har inte, mig veterligen, upprepat ”Phil Jones kan bli den nye Paul Scholes” den här säsongen. Men jag ger inte upp honom. Han är bara 23 i sommar och det är ingen ålder för en mittback. Oklar framtid dock, med tanke på att hans kontrakt går ut nästa sommar. Så det är antingen nytt eller försäljning som gäller. I augusti ryktades det att United skulle erbjuda honom en förlängning med en 50-procentig löneförhöjning, men det har av utgrundliga skäl inte knystats särskilt ofta om någonting i den stilen allt eftersom månaderna och matcherna gått.

Angel Di Maria.

Den bäste, färdige, spelare som inhämtats till United under 2000-talet. Jag drar ett gammalt klassiskt klyschkort här: Med en säsong i England i benen och en bättre försäsong än senast (vi håller inte på Argentina i Copa America) så finns chansen att vi äntligen får vi en utespelare igen som Årets spelare i klubben.

James Wilson. 

Så klart. Har visat tillräckligt för att få en mer ”fast” plats i startelvan de kommande en eller två säsongerna. Först efter det går det att avgöra om han kan ta en fast plats som spetsledare.

Chris Smalling.

Precis som i fallet Jones har Smalling inte direkt satt världen i lågor med sitt eldiga spel. Men i likhet med Jones har jag fortfarande förväntningar på att han en dag ska bli en högklassig Unitedback istället för en medelbra sådan. Hans kontrakt går liksom Jones (och Evans by the way) ut nästa sommar och situationen lär vara liknande: Snäppa upp prestationen och få mer pengar eller snäppa ner och byt klubb. Smalling har dock det som krävs för att lyckas: Längd, speed, nickspel och potential att utveckla passningsspelet – och kanske även målgörandet – ytterligare.

Paddy McNair. 

Den oväntade birollsinnehavaren som blev kändis över en natt. Louis van Gaal släppte citatet ”han kanske blir Uniteds högerback de kommande tio åren” och det är nog den allra högsta formen av beröm holländaren delat ut till en enskild spelare under sin tid i United. Medan Moyes såg till att Rooney fick en liiiite större utbuktning i plånboksrumpan är McNair den ende (?) som fått mer stålar under Aloysius.

Med ovanstående i åtanke kan ett kantlöst Unitedlag i höst se ut någonting i stil med detta:

David De Gea

NY – NY – Smalling/Rojo/Jones – Shaw

Carrick/Blind – NY

Januzaj – Di Maria

NY – Wilson

Medan Moyes fick se i princip samtliga spelare – med undantag för David De Gea och Adnan Januzaj – göra en av sina sämre säsonger ever i engelsk toppfotboll så var förhoppningarna stora om att Louis van Gaal skulle vända på den utvecklingen. De förhoppningarna grusades snabbare än Sebastian Larsson hinner vifta på armarna efter en avblåsning. För ärligt talat är det svårt att ens få ihop en handfull lirare som ens lyft sig jämfört med tiden under Moyes. De Gea har förstås blivit ännu bättre, men i övrigt? Fellaini? Ja, men då får vi tänka på nivån han visade förra året. Samma med Ashley Young och Michael Carrick. Antonio Valencia? Kom igen.

* Rooney då? Mata? Herrera? RvP?

Herrera hade jag gärna sett stanna, men om LvG är kvar är det meningslöst att ha en lirare som han så uppenbart inte vill se.

Rooney? Passerat zenit. Får gärna stanna, men är ingen startspelare.

RvP? Likaså.

Mata? Lite åt Herrerahållet, men The Perfect Man har – trots poängskörden – inte visat sig vara den succéman vi trodde att han skulle vara. Och sitter man fast på bänken som 400-miljonersförvärv är det bättre att cut one’s losses, sälja och ta in en kille man tror mer på.

Avslutningsvis vill jag bara klargöra att de spelare som inte är med på listan per automatik bör sättas upp till försäljning.

6 | Ángel, Carrick, De Gea, Januzaj, Jones, LvG, Philip, Rojo, Shaw, Smalling, United, Wilson | permalänk

Årets spelare-förbannelsen

ddo

David De Gea fick rättmätigt dubbla priser på Manchester Uniteds tröstekväll i går: Dels som spelarnas val som Årets spelare och dels som fansens val av detsamma. En stor heder förstås och DDG utbrast lyckligt att det var ”en kväll jag aldrig kommer att glömma”.

Men det är som att en förbannelse vilar över de senaste årens vinnare och vi kan nog förvänta oss att DDG kastar in bollar i egen bur med jämna mellanrum.

2008-09: Nemanja Vidic

Året efter: Gick från 55 till 33 spelade matcher. Från 7 mål till 1. Mycket på grund av skadeproblem, givetvis.

2009-10: Wayne Rooney

Året efter: Hans sämsta målmässigt i Unitedkarriären. Ett ”rekord” som fortfarande står sig.

2010-11: Nani (Chicha fansens val)

Året efter för Nani: Faktiskt fortsatt utmärkt. Ett undantag av de senaste årens vinnare. Hans förfall började först ett år senare …

Året efter för Chicha: Inte i närheten av föregående säsongs framgångar. Målskörden halverades nästan.

2011-12: Antonio Valencia

Året efter: Bedrövligt. 1+6 på 40 matcher jämfört med 6+15 på 38 året han vann.

2012-13: Michael Carrick (RvP)

Året efter för Carra: Bedrövligt. Sämsta säsongen i Unitedkarriären.

Året efter för RvP: Skadad stora delar och rykten om splittring med sparkad Moyes.

Så. Just saying, som det heter. En fördel i sammanhanget är att DDG är förste målvakt att ta hem Sir Matt Busby Player of the Year-priset. Det kanske kan balansera upp.

* Steve Round försvann lika snabbt som han kom utan att jag fick höra ett enda ord från spelarna vad de tyckte om hans yrkesskicklighet. Besvikelsen!

Samma gällde den lille vithårige farbrorn Jimmy Lumsden. Vi lär få vänta på deras memoarer: ”Our United journey with Dave”.

* Säsongsavslutning på söndag. Äntligen!

Southampton-Manchester United visas på Viasat Extra PL 1. Sannolikt med Lasse Kinch eller PA Gullö som kommentator.

* Giggs höll sin sista (?) presskonferens som Unitedmanager i dag och avslöjade inga sensationella nyheter. Dock ska inte Phil Jones senaste skada vara så allvarlig att den påverkar hans VM-chanser, vilket var glada nyheter. Nu får han ju chansen att rehabträna i Brasilien i sommar i stället.

1 | Carrick, Chicharito, De Gea, Rooney, United | permalänk