Arkiv | Rafael

Älska!

Europa League?

Nej. Ni såg ju själva?

Som min boss här på muss.se mycket riktigt påpekat så är all statistik som bara tar Premier League i beräkning ingen riktig statistik. Det vore som att bara ta med rekorden från OS sen vinter- och sommarspelen särades.

Men vissa grejer får man göra. Speciellt när det handlar om spelare jag kan minnas personligen. Så here it goes: Mina favoritspelare, alternativt de mest minnesvärda lirare, i varje tröjnummer United haft i Premier League. Märk väl att det inte handlar om de spelare jag ansett vara de bästa i respektive tröja, utan de som sticker ut av diverse anledningar.

Håll i hatten.

#1. Edwin van der Sar.

Den enkla förklaringen: Peter Schmeichel spelade i Manchester city. Så gör man inte när man är en Unitedlegendar. DDG är dock inte många centimeter ifrån att bli den nye ettan här på listan. Än så länge älskar jag Edwin mer, speciellt eftersom han framstår som någonting så ovanligt som en genomsympatisk holländare.

#2. Rafael.

Visst, Gary Neville och Paul Parker var bättre försvarare, men Rafael …

#3. Denis Irwin.

Mr. Reliable som aldrig var sämre än 7/10, men kanske hellre aldrig bättre än 7/10. Är man del av Erics favoritminne från tiden i United är man någon.

#4. Steve Bruce.

Älskvärd som få. Inte bara för Sheffield Wednesday. Genuin gentleman.

#5. Lee Sharpe.

Den svåraste. När jag till och med ger grabben min Rio i förnamn borde väl rimligen Mr. Ferdinand toppa? Men, nej, det gör han inte. Lee Sharpe var min första riktiga idol. Han var supercool i min värld.

#6. Jaap Stam.

Som så många före honom och så många efterföljare hade han en mardrömsdebut på engelsk mark. Jakob hade enorma problem med en viss Nicolas Anelka i Charity Shield – men sen växte han ut till kanske den bäste mittback klubben haft under Premier League-eran. Dessutom heter han ju – för araberna – Mats i efternamn.

#7. Eric Cantona.

Mon Dieu. Fråga inte.

#8. Anderson.

Vår älskade lilla syrgasbrasse som aldrig spelade en 90-minutersmatch på hela sin tid i Europa, typ.

Missar helt Ronnies: ”You a little bit disappointing because you come on and touch only one time the ball”. Han var en profil, Ando, i högsta grad. Jag kommer aldrig att glömma hans straff i Moskva, och jag kommer inte heller att glömma hans insats mot MK Dons som kan vara den sämsta jag sett av en så rutinerad lirare i en Unitedtröja.

#9. Dimitar Berbatov.

Föreställ dig Wayne Rooneys förstatouch (I know, men det kan inte hjälpas i det här fallet) och så tänker du ”hmm, undrar hur det ser ut på andra ändan av det spektrat?”. Think no more, just watch.

Och tänk att det fanns fans som på riktigt tyckte att han skulle väck för att han var, eh, lat. Idioti de luxe

#10. Ruud van Nistelrooy. 

Här är det faktiskt så att det handlar om både favorit och bäst. Ingen striker, varken förr eller senare, har varit lika dödlig som Rutgerus. Fy för den lede, vilken jävla anfallare. Det här målet är så jävla sjukt snyggt:

#11. Ryan Giggs.

Det är ju trots allt bara två pers som burit den förutom honom, så …

För alltid odödlig efter det mest enastående mål en Unitedspelare gjort under min livstid.

(12-13 Pluslåsta)

#14. Andrei Kanchelskis.

I hård konkurrens med Chicharito och Andy Goram Andy Goram. Ni vet en sån där ytter som inte går att tycka illa om, en Giggs fast till höger. Kommer faktiskt undan med spel i city enbart för att han var bortglömd då.

#15. Nemanja Vidic.

Impossible not to love av så många anledningar. Här är två.

#16. Roy Keane.

Jag har ännu inte blivit helt bekväm med hans roll efter karriären, men det vore väl ett nederlag om jag blev det? Gjorde vansinnigt mycket bra för United, och nästan lika många vansinniga saker. Gåshuden kommer nästan på stört när jag tänker på hans insats i Turin, hans ilska när Jeppes för korta passning i förlängningen fick honom avstängd i finalen, men det finns egentligen ingen annan scen som personifierar vilken oerhörd ledare han var än den klassiska tunnelincidenten med Vieira.

#17. Raimond van der Gouw.

Har man haft smeknamnet ”van der Gorgeous” på The Cliff så har man.

#18. Paul Scholes.

Så mycket finns att säga och skriva om vår älskade Ginger Prince. Jag minns att jag någon gång på 90-talet ringde in till Tipslördag (i TV4?) och sa till Billy Lansdowne (remember him?) att jag tyckte att Paul Scholes borde vara ordinarie i det engelska landslaget, och fick mothugg! Fick jag en elpistol mot pungen skulle jag plocka ut detta som mitt allra bästa minne med Paulie.

#19. Dwight Yorke.

Det här var en riktig profil och en sån vi egentligen aldrig haft sedan dess; en spelare som alltid hade ett leende på läpparna. Ungefär som att ta Antonio Valencia och göra precis tvärtom.

#20. Ole Gunnar Solskjaer.

Meh, hallå?! Okej, Robin van Persie hängde på sig den här också, men hallå?!

Camp Nou.

#21. Dong Fangzhuo.

Guard of honour-hyllades på Stamford Bridge. Det är så jävla sjukt.

#22. Henrikh Mkhitaryan.

En armenisk variant av Juan Mata kan aldrig bli fel. Att han är så bra som han är också gör inte ont.

#23. Luke Shaw.

Trots allt den bäste ytterback vi har och jag vägrar överbevisas. Trots Memphis inflytande.

#24. Kevin Pilkington.

När Schmeichel var skadad, och Schmeichel sålde man så klart aldrig, fick man lita till Kevin Pilkington. Tack och lov var det i Championship Manager. Eftersom jag spelade CM 24/7 genom större delen av 90-talet är det här ett namn som för alltid är fastetsat i mig.

#25. Antonio Valencia.

När han var som bäst var han ligans bäste högerytter.

När han var som sämst var han lagets sämste högerback.

Nu är han någonting mittemellan. Och han kan fortfarande inte prata engelska, efter ett decennium i landet.

Ändå är det den här sprinten på Anfield som gör att han toppar #25.

#26. Manucho.

Hur kan man inte älska Manucho? Som serverade en 17-årig Welbz i dennes PL-debut?

#27. Mikaël Silvestre.

Ingen superlirare, mer en O’Shea än en Evra, men han hade en egenskap som sticker ut: Han fuskade aldrig en meter när han fick inkast med sig. En riktig hedersknyffel.

#28. David Beckham.

Med tanke på att hans företrädare var liiiiiite mer inflytelserik är jag glad att Becks hade andra nummer också. Ni minns Becks, va?

#29. Alex Notman.

Extremt coolt namn, vilket räcker långt på en sån här lista. Tvingades pensionera sig som 23-åring, ett par år efter att han lämnat klubben för Norwich.

#30. Ronnie Wallwork.

Inte för hans insatser i Unitedtröjan, där han faktiskt kan stoltsera med en Premier League-medalj, utan för vad som hände sen. Ronnie har inte haft någon lätt resa efter karriären. Först blev han knivad av ett svartsjukt ex och höll på att stryka med, därefter misslyckades han med sina affärer och blev nästan pank för att följa upp det med att sälja stulna bildelar och åka in i finkan i 15 månader. Ut kommer han – och stjäl en bil (typ).

Den minnesgode har inga problem heller att komma ihåg att Ronnie en gång blev avstängd på livstid för att (i Royal Antwerpen) tagit struptag på en domare.

Sällan lugnt runt Wallie.

#31. Nick Culkin.

Världens dyraste målvakt, sort of.

#32. Darren Fletcher.

Unge Darren var länge en i raden av hackkycklingar som måste finnas i en Unitedtrupp och allra helst i en startelva. Men om man vill ha en mätsticka på hur högt han hölls av Sir Alex är det bara att titta på intervjun Den Gamle gav med WBA:s egen tv-station. Ger man Fletch nästan en kvart betyder det att man pratar om någon man gillar.

#33. Bébé.

Kan inte ha crossat många bollar under sin hemlösa period.

#34. Rodrigo Possebon.

Det österrikiske aset Emanuel Pogatetzs offer.

#35. Wes Brown.

Den siste, på rimlig nivå, aktive spelaren från trippelsäsongen är lika orange i dag som då.

#36. Jimmy Davis. R.I.P.

Helt och hållet av sentimentala skäl.

#37. John O’Shea.

Jompa, vår älskade Jompa som fortfarande hänger i, fick ett tröjnummer säsongen efter trippeln och det var inget annat än just #37. Snart är han själv 37 bast. Tunneln på Figo, lobben mot Arsenal, euforin på Anfield, frilägesräddningen mot Robbie Keane … hans karriär kantades av kulthändelser. Men jag måste nog fan säga att hans chip i London är bland de allra mest överraskande mål jag sett en Unitedspelare göra.

#38. David Healy.

Ett fascinerande nummer som Axel Tuanzebe fått överta då de tre senaste spelarna som burit tröjan har blivit landslagsspelare efter att ha lämna Old Trafford. Tom Heaton, Ron-Robert Zieler och Michael Keane är företrädarna.

Men innan den trion var det faktiskt David Healy som var uppe och nosade på A-lagsspel. Om jag inte är helt ute och cyklar hade han en nick i ribban i A-laget. Det var allt.

#39. Marcus Rashford.

Inte mycket till konkurrens här. Tom Thorpe hade den här tröjan under många år, men den lille reservlagshjälten blev aldrig någonting mer än en reservlagshjälte och Luke Chadwick är ju Luke Chadwick.

#40. Sylvan Ebanks-Blake.

Jag är väldigt fascinerad av dubbla efternamn, kanske för att jag aldrig haft det själv. Kanske för att jag vill se någon i United överträffa Vennegoor of Hesselink på ryggen. Borthwick-Jackson kom nära, men inte hela vägen fram.

#41. Floribert N’Galula

Visst, Kiko Macheda hade #41 när han kom in och sänkte Villa. Men heter man Floribert (FLORIBERT!) N’Galula … ja, ni förstår, det är inte alla Unitedspelare som hetat det.

#42. Giuseppe Rossi.

Så klart! Här är en liten favorit jag hade – som så ofta med anfallare som kommer från ungdomslagen – men som också misslyckades. Och efter Unitedkarriären hade han en liten boost, men sen kom skador på skador på skador och den lille amerikan-italienaren är nu på lån i Celta Vigo.

#43. Jonny Evans.

Detta räcker som motivering.

#44. Tommy Lee.

Man kan ju inte heta Tommy Lee, spela i United och inte vara ens favorit när man dessutom bär bloggarens favoritsiffra 4 – två gånger! 2005-06 var Tompas säsong med tröjnummer, någonting han för all framtid kommer att minnas.

#45. Davide Petrucci.

Lirar numera i turkiska Çaykur Rizespor vars största bedrift i Europa är en Intertotocupmatch från 2001. Vinner kampen här enkom på grund av att konkurrenterna heter Chris Eagles, Sean Goss och Oliver Gill. Davids grabb var med en kort sekund i min tanke eftersom han som 20-åring la av och började studera ekonomi som farsan. Han visste redan tidigt var de säkra stålarna finns, i stället för att harva runt i Conference i tio års tid. Men heter man Davide Petrucci är man svårslagen.

#46. Ryan Tunnicliffe.

Enbart på grund av vadet.

#47. Danny Welbeck.

Säsongen 07-08 hade Dat Guy dessa nuffror på ryggen.

När han försvann blev The Manchester We Know någonting annat.

Jag saknar hans halkande i motståndarnas straffområde oerhört.

#48. James Wilson.

Striker nummer 962 att komma fram i United utan att nå hela vägen. Det är längst bak och längst fram det är som allra svårast. Wilson är så klart helt rökt som tänkbar #1-striker i klubben, men

#49. Ravel Morrison.

Ligist-Ravel är fortfarande inte HELT rökt (no pun intended) som potentiell storspelare. Det kan man inte vara när man gjort såna här mål. Men jag skulle bli förvånad om Ravel, som nu är tillbaka i England med QPR, kommer till den topp han skulle kunna ha nått. Sorgligt, men sånt är livet.

#50. Sam Johnstone.

Världens minst ambitiösa målvakt. Passande tröjnummer.

#51. Zeki Fryers.

Vi får aldrig glömma när Ezekiel fälldes av Mållgan. Inte bara en gång, utan två.

#52. Larnell Cole.

Lite bortglömd liten lirare det här som lovade mycket – och imponerade på Paul Scholes – men som blev så lite. Lirar numera i skotska Inverness Caledonian Thistle.

#53. Jesse Lingard.

Enkel förklaring: Ingen annan har haft det.

 

Det kommer så klart en lista åt andra hållet någon gång.

Au revoir! 

2 | Anderson, Bebe, Berbatov, Cantona, Evans, Giggs, Henrikh, Rafael, Scholes, United, Valencia, Welbeck | permalänk

Sometimes, just sometimes

Skärmavbild 2015-03-30 kl. 13.30.47

Valfri Manchester United-supporter får i augusti 2014 i uppgift att rangordna spelminuter för kvintetten ovan under efterföljande säsong. Jag garanterar dig följande resultat:

1) Hen skulle ha Luke Shaw som etta och få rätt.

2) Hen skulle ha Paddy McNair sist och få fel.

Manchester United har spelat 2700 minuter Premier League-fotboll så här långt. Och av de fem namnen ovan, samtliga framtidsnamn i somras, är det Londonpojken Luke Shaw som stoltserar med flest minuter. Och han har sammanlagt spelat ynka 34 procent av Uniteds ligaminuter. Skador, sjukdomar, trötthet, formsvackor, trötthet igen, ja, det finns en mängd (bort-)förklaringar till varför det snarare gått ett par steg tillbaka än framåt för Uniteds framtid. Rafael, Shaw och Januzaj har med tanke på förväntningar och tidigare säsonger svarat för, i olika grader, misslyckade säsonger.

Rafaels karriär pekar som bekant egentligen ingenstans eftersom den knappt är vid liv. Och om den skulle peka åt något håll så är det i samma riktning som vi oftast kastar vatten. Förrförra säsongen lirade han 74 procent av ligamatcherna, i fjol var han nere på 50 och i dag är siffran 30. Jag skrev häromveckan att han till och med kunde ha gjort sin sista insats för klubben, men så dök han plötsligt upp på bänken då van Gaal för stunden var färdig med sin Arktisbehandling av honom. Men med tanke på att United i sommar måste ta in (minst) en högerback är det bara som möjligt tredjealternativ han kan bli kvar. Och då lär hans kärlek till United – för han älskar verkligen klubben – sättas på högskoleprov i sommar.

Å andra sidan kanske han kan koncentrera sig aningen mer på att hitta rätt kavajstorlek.

Världens dyraste tonåring, Luke Shaw, har egentligen inte varit dålig. Det stora problemet med Shaw är att han inte dels inte varit tillräckligt bra och – framförallt – inte varit tillräckligt tillgänglig. Nu vet vi inte hela sanningen bakom hans frånvaro i vissa matcher (”känningar” kan lika gärna betyda ”petad”), men faktum är att Shaw misslyckats med att ta chansen. United har egentligen bara haft två vänsterbackar de senaste 20+ åren och förhoppningen, hur naiv den än må ha varit så fanns den ändå där, att ett 300-miljonersförvärv direkt skulle ta över och göra platsen till sin det närmaste decenniet har inte infriats.

Det är dock få, mig veterligen, som tvivlar på att Shaw bör kunna växla ut efter att ha fått en anpassningssäsong i benen. Är han fortfarande lika trött, otränad, skadebenägen och petad även i höst kan vi börja bli lite oroliga. Men först då. Just nu lever jag i en verklighet som ser Luke Shaw utses till ligans bäste vänsterback 2015-16.

Adnan Januzaj var en av ytterst få spelare som faktiskt blev bättre under David Moyes ledning. Belgaren, DDG och Wayne Rooney, kom undan post-Fergie part I med godkänt eller mer därtill i betyg. Belöningen blev en tryggad ekonomisk framtid och ett tröjnummer ingen annan i United haft på över 20 år. Det har dock inte betalats tillbaka, vare sig med eller utan ränta under säsongen. Louis van Gaal har hattat hit och dit, från bänk till kant till mitten till andra kanten till anfallet, med den nyblivne 20-åringen och det har inte underlättat under den klyschigt svåra andrasäsongen. Att det kom in en Ángel Di Maria och att Ashley Young återfann formen gjorde inte vår #11:s utsikter ljusare. Januzaj har bidragit med en ynka poäng och med tanke på att ytterligare en £150-miljonerspengapung ska rasslas upp på Eds skrivbord i sommar är det faktiskt läge att undra hur Addie resonerar angående sin framtid. Är han ödmjuk nog att ”låta sig” lånas ut? Och är det egentligen ett vettigt alternativ med tanke på lön, status, dagens fotbollsspelares mindset och vad ett lån skulle betyda för framtiden? Japp. Det är det. Men jag kan inte se nyttan av ett säsonglångt uppehälle i Wigan eller Preston. Men en eller ett par månader av regelbunden fussball mot Richard Dunne och hans gelikar skulle kunna göra honom ytterligare gott. Tänk Becks.

James Wilson då? Delaktig i 12 matcher, 1 mål, och 344 spelminuter på samvete är väl okej? Då ska vi komma ihåg att endast 62 av de minuterna kommit de senaste tre månaderna. Wilson har inte synts till på gräset efter inhoppet mot Burnley 11 februari. Den logiska förklaringen till hans frånvaro är att United under våren gått över till att använda en enda renodlad striker (Rooney) med en afrotank som partner. Unge James är en av fyra som slåss om en plats och då hindras hans väg av lönecheckar som om de omsattes i enpundare skulle fylla hela Old Trafford på några veckor. Dock verkar Louis van Gaal ändå ha ett gott öga till honom, men nästa säsong blir av yttersta vikt även för Wilson. Här är jag mer inne på att en längre utlåning skulle kunna vara nyttig, i alla fall om både van Persie och Falcao – eller en av dem – blir kvar. Och det skulle väl mycket till om den före detta skyttekungen från Rotterdam lämnar sin magnifika lönecheck i första taget.

Den ende ur kvintetten som inte behöver bekymra sig nämnvärt över framtiden när våren blivit sommar är vår senaste nordirländare att göra A-lagsdebut. Oavsett vad som händer så har han redan kommit närmare än du, jag, Steven Naismith och Allah trodde när säsongen började. Sometimes, just sometimes, kommer det en sådan överraskning in i en så stor maskin som Manchester United.

Och det är ack så befriande att få uppleva.

* United har 0,9 insläppta mål per match. Bara Southampton (0,7) och Chelsea (0,86) är bättre i det avseendet. Fantastiskt, även om vi faktiskt inte var mycket sämre i fjol då Moyes/Giggs kirrade 1,13.

0 | Januzaj, McNair, Rafael, Shaw, Wilson | permalänk

Roma it is

untssd

Med 7-0 och Ander Herrera längst fram i tankarna de senaste dagarna är det med allt annat än en liten gnutta nyfikenhet och tillförsikt vi räknar ned timmarna till Roma.

Det är skopor av det. Vi fans är sannolikt på samma nivå av självförtroende som spelarna efter 7-0 senast: Vi är lagom kaxiga, lagom nöjda och mer än lagom nöjda med Ander Herreras debut i Los Angeles. Finns ingen risk för övermod eftersom varje sansad människa vet exakt hur läget är, vad som krävs och vilken backe LvG måste dra med sig United uppför innan ordningen är återställd och bucklan hemma igen.

Då LvG valde att bara ösa på med 3-5-2, till och med utan en full uppsättning mittbackar i andra halvlek, är det den formationen vi får utgå ifrån mot spaggarna i Denver. Ytterligare en chansning här:

Amos

Keane – Jones – Blackett

Nani –  Kagawa – Cleverley – Fletcher – Young

Rooney – Chicharito

Vår nye manager är dock inte den som är den utan avslöjade på presskonferensen i natt att inga – förutom Cleverley och Blackett – kommer att spela mer än 45 minuter. Han skickade även en känga till arrangemanget som ser United lira klockan 14, då prognosen säger 32 grader:

It is unbelievable that we play at two o’clock. We will adapt to the situation because all the players will play for 45 minutes except [Tom] Cleverley. For the players, it is very hard and I hope I can persuade the referee to have a drinks break as I did in Fortaleza [when his Holland team played Mexico in the World Cup]. We have a sports science department and it shall be done very well with the conditions, especially those players who will play 45 minutes. Maybe it will be different for Tom [Cleverley], though.”

Tom och Tyler alltså. Hemvävt håller i värmen, enligt LvG.

En som inte kommer att lira en enda minut är mannen som tagit frånvaro till helt andra höjder: Rafael da Silva. Jag ger snart upp hoppet helt om den lille mannen. Det går inte att nå någon full potential med bara 25-26 matcher per säsong i snitt, tyvärr. Hade han haft skadefria år bakom sig hade han varit gjuten till höger i LvG-taktiken.

* Gipskatternas polare i Serie A, Pippo Inzaghis Milan, inledde International Champions Cup med att torska 0-3 mot Hasse Backes gamla antagonister. Föreberedelserna var ultimata i och med att milaneserna anlände Toronto klockan 2 på morgonen på matchdagen. Bra planering, that is.

* Förresten saknar jag bara följande bilder innan mitt VM-Panini-album är fullbordat:

Kroatien: 64.

Mexiko: 83.

Chile: 153, 154, 158.

Colombia: 195, 198,

Costa Rica: 285

Nigeria: 486.

Ghana: 527.

Algeriet: 594.

Hör av er om ni har dom! Jag har typ 500 tripletter att byta med!

mats.walter (at) gmail.com

* Chelsea har tagit tillbaka Matic och Drogba det senaste året och Thiago sas vara på ingång också (men han förlängde med Atléti häromdagen). När United köpte tillbaka en utespelare senast?

Jag kan inte minnas någon senare än Mark Hughes för över 25 år sedan. Det brukar sällan sluta lyckligt.

* Lollo snackade lite Strootman i natt:

”I never say anything about individual players – it’s my vision that we have to be about the team and not individual players. Other players, not at Manchester United, I can’t judge – I am not there. Strootman I can judge, but he has been injured for more than six months. We have to wait and see how he comes back. It’s not so easy to come back out of an injury, so we’ll wait and see.”

Managers som inleder med ”I never say anything about …” fortsätter i 9 fall av 10 med att säga ”anything about” det dom aldrig säger ”anything about”.

2 | LvG, Rafael, United | permalänk

The Red Army

Enligt Alexander Ferguson finns det fyra spelare som sinsemellan slåss om titeln Årets spelare i United:

Carrick, Rafael, De Gea och Van Persie.

Ni kan nu själva rösta på Uniteds hemsida.

Det vore oerhört förvånande om inte Carrick eller Van Persie drar hem titeln, men konstigare saker har ju hänt i världen. Vi köpte ju Michael Owen och gav honom tröja #7 som ni kanske minns.

Den här tjommen lär också få några röster:

Beredd att lägga runt 5 pund för att få veta vad DDG sa till RvP under Rios intervju. Kanske uppemot £6-7 till och med.

Men vi väntar fortfarande på den där eventuella signaturen från Peckhams store.

Snart två månader sedan Fergie sa detta:

When asked if Ferdinand would sign a new deal, Ferguson replied: ”That is a strong possibility. It would have to happen before the end of the season.”

Agera, tack, någon.

Vore schysst att veta hur många rutinerade pojkar vi tappar den här gången. För två år sen rök som bekant Jompa, Wes Brown, Scholes och Edwin i ett svep.

Den här gången kan det bli Scholes (igen), Rio och Nani. Inte lika tungt men ändå 1000 Unitedmatcher som pyser i så fall.

* Med tre matcher kvar av säsongen rankar jag mina fem bästa lirare like this:

1) Carrick. Given. Hade en fantastiskt fin säsong även 2011/2012 men har lyckats toppa den. Alltid (!) topp 3 bland Uniteds spelare i varje match han spelar. Det är han ensam om.

2) Van Persie. så klart. Om Carrick toppade sin fjolårssäsong så gjorde väl inte RvP det. Men det är sällan jag sett en Unitedspelare vara så komplett som han är.

3) Rio. En av hans allra främsta säsonger i Unitedtröjan blir än mer imponerande när vi dels tänker på att han blir 35 och dels tar med hans återkommande skadeproblem i beräkningen.

4) De Gea. Utdömd i princip från dag 1 av värdelösa vindflöjeljournalister i England. Stöttad från dag 1 av Unitedfans. Och så vips så är han ligans bästa enligt medspelarna.

5) Rafael. Utvecklats till en av ligans bästa på sin position och är given när det vankas stormatcher. Fantastiskt roligt att se hans

* Dagens understatement står Phil ”Animal” Jones för när han talar om sin förmåga att göra mål.

 ”Scoring is probably something I need to work on. Hopefully I’ll get one before the end of the season.

* Och häromdagen fick Alexander beröm av Roy.

Inte illa.

* Känns som det var i en väldigt avlägsen dåtid som det här hände.

Men han överlevde och lyckades till och med återhämta sig så pass bra att han vinner skytteligan.

Det där är dock ytterst jävla fult och ytterst överlagt.

0 | De Gea, Rafael, Rio d.ä, United, van Persie | permalänk

”The job is never done”

Det är svårt att bevara eufori, men en dag som denna är det ingen match. Det är verkligen som att någon klistrat fast ett leende på en.

Samtidigt tänker jag på hur Ryan Giggs reagerade efter Champions League-titeln i Moskva när han redan under firandet sa till sina lagkamrater:

”Lads, this is what it’s all about — let’s have it next year as well”

När en klubb kan uppfostra spelar av den kalibern, med den inställningen så är det inte undra på att titlarna läggs på hög. Och bakom Giggs, Scholes, Rio finns framtiden. De Gea, Jones, Rafael, Cleverley, Welbeck … alla programmeras till att dels bära kulturen och historien med sig och dels att bara fokusera på att vinna, vinna, vinna.

Framtiden ser, som jag skrivit tidigare, alldeles lysande ut oavsett vad oljepengarna handlar in i London och på den andra sidan staden.

När dessutom Glazyrerna fortsätter att hitta nudelsponsorer i världens allra mest avlägsna hörn ser det inte heller i dagsläget ut att vara någon fara ekonomiskt för klubben heller. Man kan väl säga att jänkarna haft ett jäkla flyt att Govansonen fortsatt på sin inslagna bana.

För att inte tala om vi fans.

För precis som spelarna blir vi vana vid framgångar, vi blir heller aldrig mätta. Det är

Så det är dags att börja på fullaste allvar se fram emot 2013/2014. Men inte riktigt än.

Först måste bucklan i luften.

Sen kan vi börja längta efter den här känslan igen.

Och jag ger mig fanken på att Giggsy redan kört sitt mantra med spelarna igen. Framförallt med killar som Welbeck och Cleverley som blev av med sina oskulder.

* Well, en dag som denna kommer det mycket United från alla håll och kanter.

Yours truly har varit vänlig nog att samla ihop en del av det och sammanställa till er som varit för trötta efter firandet för att göra det själva.

I dag läser vi förstås ALLA hyllningar på alla möjliga och omöjliga ställen som de går att uppbringa.

Här har ni några i urval:

Steven Howard i The Sun:

”So the football world had regained its equilibrium. United are back on their perch, king of the hill, top of the list, head of the heap.

And it’s going to take something special to knock them off.

Paul Hayward i The Telegraph:

”Given the proximity of the threat, last year’s 6-1 win by City at Old Trafford, and the spending power of Sheikh Mansour (United are no paupers, it should be said), this was surely Ferguson’s greatest comeback.

And it stemmed from arguably the greatest single setback of his time at United, after his team threw away a commanding lead in the title race. That moment would not pass into history unavenged.”

Oliver Holt i Mirror:

”He has been here so long that some of his former players have grown old alongside him. Mike Phelan, one of his early signings, stands next to him on the touchline, balding and a little stooped.

Giggs, a sprite who Ferguson likened to a dog ‘chasing a piece of silver paper in the wind’ when he first saw him play at the age of 13, is beginning to turn grey.

And always Ferguson remains, setting the tone, never letting the intensity drop.”

* Och så lite spelarreaktioner:

* Apropå Giggs så var han kärvänlig mot sin bästis Gary Neville i går kväll.

Och här analyserar bästisen Robban:

Alexander i tv:

Han har en mycket bra poäng där, Fergie, angående nostalgin. Det är väldigt lätt att titta tillbaka på 94-laget, 99-laget och 08-laget och höja dem några procent extra till skyarna bara tack vare just nostalgi.

Det här laget skulle inte göra bort sig mot de tidigare.

* Oj, vad det skulle svida om man var Arsenalfan och hörde Fergie säga det han sa i går om Van Persie och Wenger:

”We had an expectation of him. He was sensational last year, but Arsène [Wenger] said he was better than I’d think after I’d done the deal and he was right. He has never disappointed us

* Sky Sports korta lilla härliga sammanställning ger rysningar igen. Och lär göra ett tag framöver.

* Gary igen om United.

”It was an incredible finish to the season which you would never have expected. To come back and respond – that’s the main thing. That’s what Chelsea, Arsenal and Manchester City have to do while Manchester United just have to go again.

”The job is never done. It’s never complete. You go again, and again”.

Exakt så.

* Enligt Daily Mail planerar Arsenal för en så kallad guard of honour på söndag.

Nu återstår ju att se om Alexander är så pass ”elak” att han kör med RvP från start eller om han kör B- och C-laget till största del resten av säsongen.

Jag tror inte att han börjar med holländaren, vilket spare lite av Arsenalspelarnas blushes.

Det är inget roligt förspel att behöva applådera in sina rivaler. Titta bara på Gary Nevilles min från 2003. Roy Keane tycker dock att det är lite småroligt att Gary mår som han mår vid det där tillfället.

* Och så har förstås @beautifullyred fixat nya gifs.

Den här är givetvis nummer 1.

* Sist – ett klassiskt bildsvep från firandet:

Vissa av lirarna körde till 6 i morse, engelsk tid.

Så ska det se ut.

3 | Arsenal, Giggs, Jones, Lindegaard, Rafael, Rio d.ä, Rooney, Smalling, United, van Persie, Welbeck | permalänk