Segraren i norra serien mot segraren i södra serien drabbades samman på Old Trafford. Det blev en nervös och händelsefattig första halvlek, United ägde mycket boll första 30 utan att få ett enda skott på mål. Villa kom in i matchen sista kvarten och skapade också en jättechans på stopptid i första halvlek men bollen smet just över ribban efter fint väggspel.

United gör två byten tidigt i andra, två byten som undertecknad var mycket nöjd med och inhopparna visade att de gör skillnad direkt när Keane fick ett jätteläge men missade. Halvleken var jämn, där lagen ägde perioder av matchen där målchanser skapades åt båda håll. Matchen slutade dock 0-0, mycket tack vare Johnstone i Uniteds mål som för dagen var lysande.

Matchen gick direkt till straffar där Johnstone blev hjälte genom att ta tre av Villas straffar och därmed kunde United vinna med 3-1 eftersom United satte alla sina. Det var dock inte utan problem, Joshua King såg sin lösa och dåligt placerade straff glida under målvakten och in i mål. Turligt, men ett dåligt ingripande av målvakten. Jesse Lingard och WIll Keane satte Uniteds två andra straffar på ett säkert sätt.

Sett till hela matchen är oavgjort ett rättvist resultat efter full tid. En dålig första halvlek där inget skapades, men bytena blev lyckade och var framför allt offensivt lagda så United fick fler folk i anfallen. Brady gjorde ett piggt inhopp tillsammans med Vermijl. I övrigt så var United stabila bakåt. Will Keane var bra som target, men fick en otacksam uppgift som ensam anfallare då han var isolerad långa stunder. Matchens lirare var ändå målvakten Johnstone som stod för några klassräddningar under matchen samt att han räddade tre av fyra straffar.

United: Johnstone; Fornasier (Vermijl 46), M.Keane, Wootton, Fryers; Cole, Thorpe (Brady 50), Tunnicliffe, Petrucci (King 71), Lingard; W.Keane. Oanvända avbytare: Coll, Giverin.

De första sekunderna efter att jag vaknade i morse så var allting normalt men sen så kom det som en lavett över kinden. Det kändes som the mother av alla bakisfyllor. Fy fan…

Om man tar några steg tillbaka och tittar tillbaka på säsongen som gått så måste man vara stolt och nöjd trots allt. Vi har i år plockat 89 poäng (80 poäng förra säsongen) till trots för att vi har varit det tveklöst mest skadedrabbade laget i serien. Under säsongen har vi aldrig haft mindre än fyra spelare skadade, vid ett tillfälle hade vi tretton stycken på skadebänken och vid två matchtillfällen var de tolv som inte var spelbara. Det gör det hela nästintill otroligt att vi efter den 38:e omgången har plockat hem lika många poäng som lillebror-City. De har i sin tur varit det minst skadedrabbade laget sett till hela säsongen.

Av de 38 matcherna i Premier League vann vi 28 stycken (15 på hemmaplan respektive 13 på bortaplan). Det skall jämföras med 23 vinster i fjol och 27 stycken året innan dess.

Det kan ses som angenäma problem att hålla just Manchester United varmt om hjärtat med tanke på den fantastiska framgångsrika historien. Jag, i synnerhet, skall skatta mig lycklig då jag (i egenskap av 22-åring) endast varit med ”de goda åren”. Varje säsong utan en trofé är en dålig säsong för oss Man Utd-fans. Och jag tror det är viktigt att det så får förbli, min känsla är att det genomsyrar hela klubben från ledning ner till ungdomsakademin. Det skapar en hängivenhet att slå tillbaka. Sir Alex kommer knappast kasta in handduken samtidigt som ligaguldet är på fel sida staden. Vi kommer att komma tillbaka, och det med råge.

Mina tankar inför gårdagen var inte speciellt hoppfulla. Var säker på att City skulle banka in 4-0 redan i första halvlek samtidigt som vi skulle få problem med Sunderland men förhoppningsvis nå en uddamålsseger. Såhär i efterhand hade jag mycket hellre sett att det blev så.

Även om det var fullständigt otänkbart att QPR skulle kunna rubba den mesblåa maskinen så var det så löjligt nära att jag fortfarande mår illa. 20 sekunder! Det var 20 jävla sekunder från att vi vann en 20:e ligatiteln! Om jag räknat rätt så var vi under den 38:e omgången serieledare ca 65 minuter och City var det i ca 30 min. Tyvärr, är det tydligen det lag som leder ligan när slutsignalen (i båda matcherna) ljuder som vinner ligan. Surt.

Det var någon som skrev på Twitter igår något i stil med ”så det var såhär Bayern kände sig ’99”. Fy, fan i helvete vad nära det var! Den här förlusten kommer att etsa sig fast ordentligt i mitt helröda hjärta men det kommer bara göra det så mycket mer fantastiskt när vi hämta hem ligaguldet nästa säsong.
Det hade känts bättre om vi förlorat igår så att vi inte tappat ligatiteln på målskillnad. Det är ett grymt och snöpligt sätt. Men jag står samtidigt först i kön för att förespråka att man skall skilja på lag på samma poäng via inbördesmöten. Och då, ja, då hade det ju skitit sig big-time…

Men en serie ljuger aldrig. När alla lag har mött varandra två gånger så är det det bästa laget som vinner. Hur smärtsamt det än är, för en serie ljuger aldrig.

Diskussionen angående att lillebror-City köpt sig en titel är svår att inte ryckas med i. Givetvis är det tack vare deras nytillkomna oljepengar som gör att det är de som får fira längs Manchester gator i dag. Men det är inte deras pengar som smärtar i dag, utan det är faktum att vi förlorade med några få måls marginal. En hel Vidic eller sjukdomsfri Fletcher hade gjort skillnad. Men jag är inte bitter, jag är bara fruktansvärt ledsen.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka för en trevlig supporterträff i Helsingborg i går och hoppas på återseende nästa säsong. Tack för de tjugotal mail med synpunkter, åsikter och glädjerop jag fått under säsongen samt för de kommentarer ni lämnat nedan.

Believe.

Jag är själv en person som tror på smålagens vilja att skrälla, och därför håller jag hoppet uppe även om jag utåt sett tar varje tillfälle att visa min vrede över vissa resultat som inte gått vår väg den seaste tiden.
Morgondagens match utspelar sig mot vad jag anser vara Uniteds ”farmarlag”. Länge har spelare gått eller lånats ut från United (Welbeck, lån förra säsongen, samt Brown, O’Shea, Richardson, Campbell, för att nämna spelare i dagens Sunderland).
Hur resultatet än blir på Eithad Stadium måste spelarna avsluta säsongen med huvudet högt, och jag förväntar mig full fart framåt redan från första början.

Sunderland
Laget är för tillfället inne i en längre svacka och har inte vunnit på åtta matcher i serien (nio matcher totalt). Trots detta befinner man sig på en säker mittenplacering, vilket skiljer sig ifrån placeringen i den nedre regionen man låg på innan Martin O’Neill tog över i december.
Mot just United har man haft det rätt svårt på hemmaplan (1 vinst, 3 lika och 6 förluster), och denna match kommer sannerligen vara svår den med.

Laget har två spelare som definitivt kommer att missa matchen i Kieran Richardson samt Sebastian Larsson. Även den gamla United-ikonen Brown är tveksam till spel.

Stephane Sessegnón har precis blivit utsedd till årets spelare i Sunderland, och är absolut en spelare att se upp för.

Manchester United
Efter förlusten mot City på Etihad förrförra omgången (0-1) så måste United, som bara vunnit två utav de fem senaste, gå all-in i denna match. I 2-0 vinsten mot Swansea förra veckan hade man det tämligen svårt att komma till avslut.

Evans, Smalling samt Welbeck kommer inte att kunna delta i matchen mot Sunderland. Ferdinand kommer antagligen bilda mittbackspar med Jones.

När: 13/5 2012, kl. 16.00
Var: Stadium of Light, Sunderland
TV: Viasat Sport
Domare: Howard Webb

Vi träffas kl.15.00, matchen börjar 16.00. Vi har bokat 40 platser till oss, 40 personer är precis vad vi blir om alla anmälda kommer.

Tillbaka till derbyt, man kan orda om huruvida det var rätt att spela en 4-5-1-uppställning och om det var rätt manskap på plan. Ja och nej. Att vi skulle spela med en ensam striker tycker jag var självklart. Dock att matcha Smalling, Jones och Park ställer jag mig mer tveksam till pga. deras bristande speltid på sistone. Men alternativen i backlinjen var kanske för få i och med bortfallet på Evans. På mittfältet hade jag dock velat se mer fart och flärd från start (både Young och Valencia startade på bänken).

Någon djupgående analys kan jag inte återge av matchen då ett sammelsurium av nervositet, alkohol, stoj och stim låg som ett dunkelt moln över min fotbollsupplevelse.

Nu då? Tja, vi får förlita oss på att Newcastle ställer till med bekymmer för Mancinis mannar senare i dag. Det är en svår bortamatch för lillebror-City. Är guldvittringen större för de ljusblåa än en Champions League-plats är för skatorna? Svårtippat men jag tror att det blir vinst för bortalaget.

Vidare så har den här säsongen varit rejält omtumlande och inför de sista två omgångarna så kan vad som helst hända. Då Arsenal bara fick med sig en pinne från gårdagens match mot Norwich så kan både Newcastle och Tottenham glida förbi i dag. Det vore exceptionellt om England skulle representeras av United, City, Spurs och Newcastle i Champions League nästa säsong. Det tror jag det är ytterst få som skulle ha sagt i somras innan vi drog i gång säsongen.

Jag trodde aldrig jag skulle skriva eller säga det men det känns som att oavsett vem som blir seriesegrare i år så är de väl värda det, även om det visar sig vara City. Jo, jag vet att det både låter och till viss del är klyschigt men det stämmer inte alltid. City skulle vara värdiga mästare för att de har legat först och dragit under stora delar av säsongen. Samtidigt skulle vi vara minst lika förtjänta av att vinna guld dels på grund av att vi lyckats prestera såhär pass bra tilltrotts för våra enorma skadeproblem men samtidigt så har vi alltjämt legat precis bakom och skuggat City.

2 matcher kvar. 6 poäng att spela om. 83 poäng vardera. +61 i målskillnad för de ljusblåa. +53 för de röda.

Believe.

Det var ett defensivt inriktat Manchester United som klev in på Etihad stadium i Manchesters östra del. Wayne Rooney fick starta ensam på topp och hade det tungt, sparkades ned så att Vincent Kompany fick gult kort, gestikulerade och slängde med armarna.

Danny Welbeck och Antonio Valencia satt på bänken till förmån för Ryan Giggs och Ji-Sung Park. Men 4-5-1 kändes inte fel, förrän det blev mål.

Precis som på Old Trafford i höstas var inledningen av matchen Uniteds. Men liksom då tappade vi spelet samtidigt som hemmalaget började rulla boll. City tog över efter vart och i slutminuterna av den första halvleken väntade man bara på domarsignalen och en andningspaus.

Försvarsspelet såg koncentrerat ut och City lyckades inte skapa några rena målchanser. De försökte lirka in bollarna förbi Patrice Evra, men Rio Ferdinand, Phil Jones och Chris Smalling höll rent framför mål.

Då, i 46:e minuten, tappade Smalling för bråkdelen av en sekund markeringen på Vincent Kompany, som kunde nicka in 1-0 på Samir Nasris snabbt slagna hörna. En äcklig känsla slog genast rot i maggropen och City var i serieledning igen.

Danny Welbeck värmde upp, men det var samma lag som startade andra halvlek. Kamerorna riktades mot Sir Alex Ferguson, som alltså måste haft någon slags idé med att spela vidare med just detta lag.

Klockan 62.30 var det tungt att andas. Welbeck var inbytt istället för Park sedan ungefär fem minuter, men vi skapade ju ingenting. Då började pojkarna rulla runt på högerkanten, Nani tog sats. Bollarna kom in i Citys straffområde gång på gång, men nådde inga röda tröjor.

Med kvarten kvar kapar Nigel de Jong Welbeck mitt på planen. Det blir bråk – mellan Fergie och Roberto Mancini, och Niklas Holmgren får orgasm(?). Om nu att visa fiskmunstecken med handen och ropa piss off räknas som bråk.

”Vi behöver bara ett mål” tänkte jag. Problemet var att vi inte ens skapat EN riktig målchans ännu. 84.51 hade vi sedan ett par minuter kastat in formgiganten Valencia och Ashley Young och plockat ut Scholes och Nani, men inte kommit någonstans.

You can’t win nothing with kids, sa man då. Vi vann med våra ”kids”. Man kan inte köpa titlar för miljarder kronor, sa man nu. Men tydligen är det vad som gäller 2012.

Säsongen är inte över än, två matcher återstår, men nu är titeln Citys att förlora.

Det enda positiva var att min hund Morriz riktigt nog morrade surt under hela Blue moon när den spelades efter slutsignalen. Men mest är jag ledsen att se att vi inte duger till.

Men märk att det finns två saker som talar för att United fixar det här. Paul Scholes och Ryan Giggs.

och…

Calm down
Carrick
is on.

Manchester United
De Gea
Jones, Ferdinand, Smalling, Evra
Nani, Scholes, Carrick, Giggs, Park
Rooney

Avbytare: Amos, Rafael, Valencia, Young, Berbatov, Welbeck, Hernandez

Manchester City
Hart
Zabaleta, Kompany, Lescott, Clichy
Barry, Yaya Toure, Silva, Nasri
Tevez, Aguero

Avbytare: Pantilimon, Richards, Kolarov, De Jong, Milner, Balotelli, Dzeko

Ikväll gäller det att frigöra all inneboende energi och spela på gränsen av allas kapacitet och dessutom spela på gränsen av vad som är tillåtet. Fantastiska ögonblick skapas vid fantastiska tillfällen och ikväll är det ett sådant ypperligt tillfälle. Vi måste spela vår match, göra det vi är bäst på. Inte låta oss vaggas in i deras spel för då är det kört.

Ikväll handlar det inte om historien eller om framtiden, utan endast om kvällens match. Vi måste kriga som om det vore en kamp om livet. Efter 90 spelade minuter skall vi kunna gå mot spelatunneln med högt burna huvuden oavsett vad det står på resultattavlan.

Ikväll handlar det om att avsluta den resan vi påbörjade för flera månader sedan. Efter kvällens drabbning har vi spelat 36 matcher, lika många hemma som borta. Vi har gjort det bra tilltrotts för att vi har fått slå underifrån större delen av säsongen. Efter att ha gjort en fenomenal resa kom vi ikapp och till och med förbi. Men efter ikväll kan allt vara förgäves. Det är sällan man kommer ihåg en tvåa, det är förstaplatsen som räknas.

Ikväll kan det, om vi har oflyt, komma att bli mörkt och otäckt. Men då gäller det att inte ge upp. Fortsätta kämpa ända in i kaklet även om segern ser ut att var bortom räckhåll. För vi, alla fans, tror på vårt lag och vi kommer inte ge upp förrän matchen är helt slut. Det kommer vara 650 miljoner tv-tittare världen över som alla kommer att stå upp för vårt lag.

Ikväll tror jag på seger, jag känner det inom mig. Jag må vara så nervös så att jag inte sovit en blund i natt och känner mig totalt handlingsförlamad. Men jag känner trots allt ett visst lugn någonstans inom mig. Vet inte vad Sir Alex kommer att hitta på ikväll men någonting kommer att ske. Ett eller två ess i rockärmen kommer han att visa oss, var så säker. Kom igen nu!

Believe.

Efter förlusten borta mot Wigan och tappet till 4-4 mot Everton hemma på Old Trafford är plötsligt ligasegern inom räckhåll för Manchester City. Inför morgondagens match skiljer tre poäng mellan lagen samtidigt som City har den bättre målskillnaden. Allt utom förlust är alltså det som räknas.

City tappade poäng i osannolika tre raka matcher. Med sedan dess har de sprutat in 12 mål i de tre senaste. United ledde som mest med åtta poäng ned, tills Steven Pienaar petade in 4-4 i slutskedet av förra omgångens match.

United har laddat upp på träningsläger i Wales under veckan som varit och förhoppningsvis har de käkat taggtråd till frukost och tvingats se slowmotionklipp med de 19 ligatitlarna och Sir Alex Fergusons bästa motivationsvideos ”Hur du blir av med rynkorna och hörseln på 30 sekunder” och ”Vinn ligan eller byt klubb”.

Manchester United
Defensiven blir avgörande. Jonny Evans är ett frågetecken inför matchen, så det kan bli så att luftrumsstarke Chris Smalling kastas in i hetluften efter en tid utanför laget. I övrigt saknas ingen förutom sedan tidigare långtidsskadade Anderson, Paul Pogba, Nemanja Vidic och Darren Fletcher.
Räkna med att Danny Welbeck och Nani startar efter sina uppvisningar mot Everton.

United: De Gea, Amos, Rafael, Jones, Smalling, Ferdinand, Evans, Fabio, Evra, Valencia, Nani, Park, Scholes, Cleverley, Carrick, Giggs, Young, Rooney, Welbeck, Hernandez, Berbatov, Owen.

Manchester City
Det ser ljusare ut på Citys skadelista med Micah Richards tillbaka. I övrigt har Roberto Mancini fullt manskap att välja mellan. Mario Balotelli är tillgänglig igen efter avstängning och kommer troligtvis att komma tillbaka in i laget. Troligtvis startar han dock på bänken. Om någon missat det har Carlos Tevez ju välkomnats tillbaka in i laget, och det vore ju själva fan om han skulle få spela en avgörande roll.

City: Hart, Pantilimon, Richards, Zabaleta, Kompany, Lescott, Savic, K Toure, Kolarov, Clichy, Milner, Johnson, Nasri, De Jong, Barry, Y Toure, Pizarro, Silva, Balotelli, Aguero, Tevez, Dzeko.

I det här läget betyder tidigare möten inte mycket, nästan ingenting. Men vi minns alla 1-6 på Old Trafford tidigare denna säsong och givetvis gör även spelarna det. City vet alltså att de kan slå United, men samtidigt vet varje spelare i röd tröja vad en ny förlust innebär.

Spelarna i båda lag vet vad matchen betyder för drömmen om ligatiteln – Uniteds 20:e eller Citys första på 44 år. United spelar hemma mot Swansea i nästa omgång medan City åker till svåra St James Park, men det är ingen garanti. Newcastle torskade 4-0 mot bottenlaget Wigan senast.

I morgon avgörs det, i praktiken, vilka det blir.

Matchen visas på Viasat Fotboll och Viasat Fotboll HD imorgon med start klockan 21.00

Dessutom har världens största och mest meriterade klubb bättre målskillnad. Trots detta har United allt i egna händer med tre matcher kvar av PL.

United startade med Nani istället för Young på vänsterkanten. I övrigt var startelvan oförändrad. Everton startade, som väntat med en 4-5-1-formation med Neville och Gibson centralt och Fellaini framför dem båda. Fellainis roll var till stora delar att förutom target player agera som spelförstörare i förhållande till Scholes passningsalternativ. På kanterna spelade Pienaar och Osman för bortalaget.

Precis som mot Wigan startade Everton med hög press och United såg ut att vara steget efter i många dueller. Everton var närmast ledningen när Jelavic avslutade lågt vid de Geas vänstra stolpe, men spanjoren räddade enkelt.

Efter 33 minuter skulle Jelavic nicka in 0-1 till Everton. Hibbert fick relativt ostört (Evra och Nani) slå ett inlägg mot bortre stolpen. Vid denna nicklobbade Jelavic in bollen i de Geas högra hörn. Det är svårt att kritisera spanjoren för en sådan svår nick, men nog kunde Rafael ha gjort bättre då han hade god tid på sig att markera målskytten.

United ökade efter målet tempot och såg ut att finna tillbaka till sitt spel. Strax efter målet var Scholes nära att kvittera efter en hörna, men bollen räddades snyggt av Howard strax innan mållinjen.

Efter 41 minuter kom så 1-1. Nani slog ett vackert inlägg från vänster som Rooney, med stor kraft, nickade in via planen.

En bit in i andra halvlek, i den 56 minuten, skulle United göra 2-1 genom den duktige Welbeck. Engelsmannen fintade vackert bort en ankommande back vid utkanten av straffområdet och sköt distinkt in 2-1 i Howards vänstra kryss.

Någonstans kändes vändningen som den av mästrare. Tre minuter senare bjöd Carrick, Nani och Welbeck på fotbollsgodis när Nani till slut kunde chippa in bollen i Howards högra hörn. Ett otroligt vackert mål som skulle kunna ha punkterat tillställningen.

Istället kunde Everton göra 3-2 i den 67 minuten efter ännu ett inlägg från högersidan. Återigen fick Hibbert stå omarkerad och slå ett inlägg mot straffområdet. Fellaini, inte tillräckligt markerad av Evans eller Rio, mötte på ett tillslag och de Gea kunde inte styra bollen utanför den vänstra sidan av sitt mål. Nog kunde man kräva mer av både Evra och Nani i denna situation.

Strax efter, i den 69 minuten bjöd Welbeck och Rooney på en kombination a´la Yorke och Cole. Det vackra spelet avslutades med att Welbeck slog ett fint pass som Rooney snyggt kunde avsluta i Howards högra hörn. United andra, tredje och fjärde mål var magnifika och förtjänade att avsluta denna match. Det fysiska Everton hängde helt enkelt inte med.

Detta till trots skulle Everton under matchens sista sju minuter göra både 4-3 och 4-4. Dessförinnan, i den 81 minuten, nickade Evra i den vänstra stolpen efter ett fint inlägg från Valencia.

Två minuter senare slogs en lång boll mot Fellaini i straffområdet. Varken Evans eller Rio kunde hantera belgaren och bollen slogs, på returen, i mål av Jelavic i de Geas högra hörn. Jelavic var undermåligt attackerad av Rafael.

Med fem minuter kvar kom så kvitteringen. United såg chockade ut och någonstans kändes det som om Everton skulle göra mål i sitt nästa anfall. Fellaini höll enkelt bort både Evans och Rafael efter Nevilles inspel. Belgaren spelade snyggt fram Pienaar som kunde stöta in kvitteringen från nära håll.

Trots fem minuters övertid kunde United inte forcera in ett ledningsmål. Närmast var Rio med ett vänsterskott, som räddades snyggt av Howard.

Sammanfattningsvis känns mönstret igen. United släpper in massor med mål på hemmaplan i vissa matcher (City hemma i PL, Basel i CL, Blackburn hemma i PL och nu Everton hemma i PL). Totalt sett kostsamma poängförluster över en säsong. Någonstans måste frågan ställas om vissa spelare har koncentrationen för den yttersta toppen.

Det var frapperande att se hur backlinjen uppträdde på målen. Inlägg fick slås utan press, dålig markering, bristande uppfattning vid andravågorna etc. Pojklagsmisstag. Vid 4-2 skall matchen vinnas, särskilt i ett sådant avgörande skede av säsongen.

Det är emellertid inte just i denna match PL vinns eller förloras under säsongen. Sådan ögonblick är många och ett sådant kommer måndagen den 30 april. United har allt i egna händer, något annat är att ljuga. Det hade varit underbart att se en djupt koncentrerad insats av Evra, Evans, Rio och Rafael, samtidigt som Welbeck, Rooney eller varför inte Giggs eller Scholes avgör med en offensiv delikatess.

Det kan bara bli bättre nu. Gör oss stolta grabbar!

//Bukowski

Det är med ytterst blandade känslor som jag såg framemot kvällens match mellan Barcelona och Chelsea. Jag sympatiserar inte med något av lagen utan känner tvärtemot ett stort förakt mot de båda klubbarna. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag innan matchen inte hade någon favorit.

Men nu blev det som det blev och matchen innehöll allt godis som en neutral fotbollsnjutare kan önska sig. Straff, rött kort, skador och avgörande mål i slutsekunderna!

Såhär är i efterhand så är jag väldigt nöjd med outputen. Framförallt med att Barcelona gick på pumpen och att dvärgen Messi blev syndabock med en missad straff som antagligen hade vunnit matchen för katalanerna. Jag må vara en av få som inte ser deras briljanta spel men det är främst för att jag blir förblindad av deras fula spel med filmningar och onödigt tjafs hela tiden.

Är jag, som anglofil, nöjd och glad över att vi får se en engelsk representant i Champions League-finalen? Inte det minsta! Tro inte för en sekund att jag är belåten över Chelseas avancemang utan min glädje är endast förankrad i Barcelonas misslyckande. Jag hoppas att detta kan vara början på slutet på medias orimliga glorifiering av Pep Guardiola.

Chelsea i övrigt gjorde ett bra jobb till trots för att det försvårades avsevärt efter att äcklet Terry, tillika lagkapten, gjorde bort sig totalt och fick rött kort. I stunden tyckte jag att det var hårt dömt men efter att ha bevittnat reprisbilderna så är det ett solklart rött kort. Chelsea parkerade bussen framför straffområdet och höll emot. Sett över hela denna semifinalserie så tycker Petr Cech var det mest värdefulla spelaren.

Nu är det synnerligen viktigt att Chelsea inte vinner finalen. Det är de inte värda. Och jo, jag vet att de är i final och vi gick inte ens vidare från gruppspelet men jag kan inte förlika mig med tanken att de skulle vara bäst i Europa. Oavsett om Chelsea får möta Real Madrid eller Bayern München i finalen så tror jag att de blir några nummer för små. Men om de nu skulle lyckas med konststycket att dra det längsta strået så glädjer det mig något oerhört att John Terry är avstängd och inte kommer få chansen att leda sitt lag till en europacuptiteln.

Vi backar bak till förra söndagen då vi återtog hedern efter chockförlusten mot Wigan genom att köra över Aston Villa med 4-0 på Old Trafford. En härlig seger där vi fortsatte spela fotboll hela vägen och förbättrade vår målskillnad med råge. Jag såg den segern som en ypperlig språngbräda inför det stundande och intensiva upploppet med bara fyra matcher kvar för säsongen. Men icke…

Vi skall dock inte gå händelserna i förväg då veckan har innehållit mycket annat än matchande för vår del. Ashley Young har fått utstå kritik för sina svandyk – alldeles befogad kritik om ni frågar mig. Även Sir Alex Ferguson gav sig in i debatten och deklarerade att han haft samtal med Young: ”I have had a word with Ashley. He understands where we are coming from. Hopefully it makes a difference.”.

Vidare så har vår eminente (nåja) fotbollsdirektör David Gill gått ut och förkunnat att det kommer bli en hektisk sommar med stor omsättning på spelare. Både in och ut alltså. Upp till bevis! I samma veva så har Forbes listat United som den mest värdefulla idrottsklubben i världen, £1,4bn. Noterbart är att lillebror-City är värderat till £276m.

Rent spelmässigt så bjöds på semifinaler i Champions League. Två objektivt sett roliga fotbollsmatcher. Dock har jag svårt att bestämma mig över vilka jag vill se vinna turneringen. Det är mycket enklare att peka ut vilka jag inte vill ska vinna. Och då återstår… inget lag.

En snabbspolning senare och vi är framme vid gårdagens match. Everton begav sig de dryga 5 milen österut till fotbollshuvudstaden Manchester. Detta betyder sedermera att vi spelar på hemmaplan, vi har vind i seglen och vi har fått vila i en hel vecka. Vad kan gå fel?

Till en början så var del lite hattigt och nästan nonchalant. Om man nu kan använda ordet nonchalant i den här kontexten (en 20:e ligatitel inom räckhåll och i samma moment kan vi rikta en ”Cantona-kung fu-spark” mot lillebror-Citys pung). Detta resulterade i insläppt mål. Efter Toffees ledningsmål så ryckte vi upp oss och vände snyggt till 3-1. Ordningen återställd. En ordning som Moyes mannar gjorde till ett ohyggligt otrevligt slutresultat som vi skrev till 4-4.

Vi föll på vår egen styrka. Jag, tillsammans med de flesta andra, har varit och är enade om att det är United och Ferguson som har rutinen att strida om en ligatitel ändå in i slutet – att det inte skall vara den röda delen av Manchester som kommer att darra på manschetten utan snarare den mesblåa.

För fotbollsälskare så kom detta som på beställning och vi kommer att få en av de häftigaste matcherna som spelats i Premier League om en vecka. Derbyt med stort D som kommer att vara direkt avgörande för slutsegern i ligan.

Jag proklamerade redan den 2 april att vi ”vunnit ligan” till trots för antalet matcher som återstod. Nu har vi, som vanligt, gjort det svårt för oss. Men jag står fast vid min åsikt. Avslutningsvis så tror jag att vi tar med oss minst en pinne ifrån derbyt och därefter skall City åka till Newcastle. Detta kommer gå bra!

Trots att världens största och mest framgångsrika klubb, Manchester City, vann ligan i oktober 2011 leder United densamma med fem poäng med fyra omgångar kvar. Som Ni märker är förutsättningarna komplicerade och inte ens Roberto Mancini får ihop den besvärliga ekvationen.

Givetvis är situationen ovan en parodiering, men efter den senaste matchen mot Aston Villa har TV-experter, demontränaren Mancini och ett antal andra individer fått det att låta som om United fuskat sig till alla framgångar. SAF har, med rätta, kritiserat Ashley Young för hans teatraliska fall i samband med de tre straffar engelsmannen ordnat åt United den senaste tiden (WBA, QPR och AV).

Samtidigt tror undertecknad att få kan argumentera mot att, exempelvis, City kommit billigt undan i ett antal situationer under säsongen (läs exempelvis: Balotellis potentiella utvisning mot Spurs och Kolarovs svanhopp i samband med straffen hemma mot Sunderland).

Sammanfattningsvis faller säkert lotterna lika över en säsong, men visst har de felaktiga domsluten, för särskilt många mindre klubbar, varit många den senaste tiden.

Det är vidare intressant att Drogbas beteende i CL-semifinalen mot Barcelona i veckan inte får jämförelsevis lika stort utrymme som då United får ett tveksamt domslut med sig, såsom straffen mot Aston Villa. Med framgångar följer avundsjuka…

United kommer till matchen med följande trupp: De Gea, Amos, Rafael, Jones, Smalling, Ferdinand, Evans, Fabio, Evra, Valencia, Nani, Park, Scholes, Cleverley, Carrick, Giggs, Young, Rooney, Welbeck, Hernandez och Berbatov.

Frånvarande är Pogba, Anderson och Owen. De två första är skadade och missar troligen resten av säsongen, medan Owen inte är fulltränad.

Startelvan kommer troligen inte att innehålla många överraskningar och kan komma att se ut enligt följande: de Gea, Rafael, Rio, Evans, Evra, Valencia, Carrick, Scholes, Young, Rooney och Welbeck.

Den förändring som kan komma är att Nani får spela istället för Valencia eller Young. Portugisen har saknats i Uniteds kreativitet och gjorde ett snyggt mål i senaste ligamatchen. Någon annan förändring är svår att se i detta kritiska läge av säsongen.

Everton kommer till matchen med följande trupp: Howard, Heitinga, Jagielka, Distin, Hibbert, Neville, Coleman, Fellaini, Osman, Gibson, Anichebe, Jelavic, Gueye, Duffy, McFadden, Stracqualursi, Mucha, Pienaar, Cahill och Hahnemann. I truppen saknas långtidsskadade Rodwell och försvararen Baines. Dessutom är Drenthe ej med på grund av disciplinära skäl. Notera att Pienaar är åter efter FA-Cup-seminfinalen mot Liverpool.

Everton är, i vanlig ordning, ingen lätt motståndare. Laget har haft en varierande säsong och ligger på sjunde plats. De har tio poäng upp till sexan, stadsdelen Chelsea. Därmed torde de inte ha mycket att spela för, men de har nog med bra spelare för att ställa till med problem för United. De som gjort mest mål är Anichebe och Jelavic på vardera sex mål.

Senast lagen möttes vann United med 1-0 på Goodison Park efter mål av Hernandez.

//Bukowski

Första halvlek
Matchen började med ett United-övertag men utan några riktigt kvalificerade avslut, fram till den 6:e minuten då United fick straff efter att Young gått ner i straffområdet.
Situationen är lite kontroversiell. Young fick en stämpling klart och tydligt när han vände, men efter att han känt kontakten förstärkte han fallet lite väl mycket.
Rooney stegade fram till straffpunkten och satte den säkert till höger, samtidigt som Given i målet slänger sig till vänster. 1-0 till United!

I den 9:e minuten drar Carrick på sig ett gult kort när han tacklade ner Gardner på mitten av den defensiva planhalvan.

Rooney får till ett inlägg i den 17:e minuten ifrån vänsterkanten som Welbeck möter med skallen vid bortre stolpen, dock så nickas bollen på en försvarare.
Minuten senare får Rooney bollen igen och får till ett skott på mål, trots att han endast hade en minimal lucka att skjuta på, Given räddar dock.

Aston Villa hade sin första målchans i den 20:e minuten när man hade en frispark på offensiv planhalva. Clark nådde högst i luften, men nickade utanför.

Efter en hörna fyra minuter senare var Rooney på väg att göra ytterligare ett mål. Hörnan skarvades av Carrick och Rooney behövde bara nicka in i mål, men lyckades missa precis och bollen gick utanför.

I den 27:e matchminuten kommer Stephen Ireland i skottläge från vänster och lägger ett skruvat skott precis utanför bortre stolpen.

Gardner får i 38:e minuten gult kort efter att ha glidtacklat Scoles.

Precis innan halvtidsvilan, i den 43:e minuten, får Evra bollen på vänsterkanten efter fint spel inom laget. Han slår ett låg inlägg längs marken som går förbi tre försvarare, inkluderat Baker som hoppar över bollen utav någon anledning, och kommer till Welbeck som bara behöver peta in bollen vid bortre stolpen. 2-0!

Andra halvlek
Efter halvtidsvilan fortsätter United hålla i bollen, dock så som i början av den första halvleken kommer man inte riktigt fram till målchanser trots fint spel.

I den 49:e minuten åker Scholes på ett gult kort efter att ha sparkat ner Agbonlahor.
Två minuter senare åker även Hutton på ett gult kort efter att ha kolliderat med Young, och kortet grundade sig i att Hutton gått in lite väl hårt.

I den 57:e minuten nickar Clark in i Evras axel i en nickduell. Clark lade sig direkt ner och hade ont, medan Evra springer någon meter innan han ramlar ihop efter värk i axeln. Clark blöder rätt kraftigt vid ögonbrynet och tas av planen för att plåstras om. Han kommer sedan tillbaka med bandage över hela huvudet.

Matchens första byte kommer i den 61:a matchminuten, när Nani kommer in istället för Young.

I den 63:e minuten ser huvudskadade Clark groggy ut efter kollisionen, och sätter sig på planen. Läkarna kommer in och kollar till honom och bestämmer sig för att han inte kan spela vidare. Heskey kommer in istället för honom.

Tre minuter efter att Heskey kommit in så får han ett inlägg ifrån Agbonlahor som nickas på mål, men de Gea är med och räddar över ribban till Villas första hörna i matchen.

3-0 kommer i den 73:e minuten när Welbeck, Rooney och Valencia haft ett fint samspel. Situationen avslutas med att Valencia spelar in bollen ifrån höger längs med marken till en fristående Rooney i straffområdet. Rooney lägger en yttersida som efter en lätt touch från en försvarare går in i mål till höger om en ställd Given.

Direkt efter målet byts Rooney ut och Berbatov, som troligtvis lämnar laget efter säsongen, kommer in i hans ställe.
Villa byter ut Ireland och ersätter honom med Carruthers i samma situation.

I den 77:e minuten kommer Given i en konstigt situation precis utanför straffområdet när han tar bollen med handen. Assisterande domaren vinkar för frispark, men domaren låter spelet fortgå.

Uniteds sista byte kommer i den 78:e minuten när Scholes får gå av och ersättaren heter Cleverley.
Villa gör sitt sista byte fem minuter senare när Weinmann går av och N’Zogbia kommer in.

På övertid lyckas Bannman dra på sig ett gult kort. Minuten innan matchen blåses av kommer inbytte Nani fri till vänster efter att Evans lagt en fin passning. Portugisen avslutar felfritt med vänster till vänster av Given. 4-0!

Manchester United
De Gea
Rafael, Evans, Ferdinand, Evra
Valencia, Carrick, Scholes, Young
Rooney, Welbeck

Bänk: Amos, Jones, Berbatov, Giggs, Chicharito, Nani, Cleverley

Aston Villa
Given, Hutton, Collins, Baker, Lichaj, Bannan, Gardner, Clark, Ireland, Weimann, Agbonlahor

Manchester United
Förlusten mot Wigan på DW Stadium senast (0-1) innebar att Uniteds svit med matcher utan förlust stannade på 12 stycken. Hela laget underpresterade, och såg chockade ut av Wigans höga press. Inför söndagenss match har Ferguson säkerligen delat ut tydliga instruktioner om hur man ska föra spelet, samt fått spelarna att förstå vad det innebär att kämpa.
Fem matcher återstår på säsongen och City har nu lyckats minska avståndet till fem poäng.

Rafael och Scholes fick inte spela i onsdags, men efter det resultatet så kommer de antagligen att vara tillbaka på planen.
United har i övrigt inga nya skador, utan det är endast de långtidsskadade som står utanför laget för tillfället. Nani gjorde comeback mot Wigan, utan att riktigt imponera.

Aston Villa
Laget har haft en riktig formsvacka efter nyår, och för tillfället så har man endast vunnit en match på tio spelade. Senaste matchen spelades hemma mot Stoke och slutade oavgjort (1-1).
Man befinner sig nu på en 16:e plats i ligan.

Warnock, Bent, Dunne, Petrov, Herd och Albrighton är otillgängliga i matchen mot United.
Två stycken spelare som United får se upp för är de gamla City-spelarna Ireland samt Given.
Given brukar kunna få för sig att göra ett par supermatcher per säsong, men vi får hoppas att vi slipper det på lördag.

Inbördes möten
Matcher mellan United och Aston Villa på Old Trafford brukar sluta med hemmavinst. Utav 19 matcher som spelats har United vunnit 15, 3 har blivit oavgjorda samt 1 vunnits av Villa.
Villas enda vinst kom 2009, när laget vann med 1-0.

När: 15/4 2012, kl 17.00
Var: Old Trafford, Manchester
TV: Viasat Fotboll HD
Domare: Mark Halsey