Resereportage: Two-Nil and You Fucked It Up

MUSS åkte till Manchester för att se United spela mot Spurs och Arsenal. Mot Spurs fick vi uppleva en magisk vändning, när United förvandlade 0-2 till 5-2. Stärkta av den fantastiska vändningen tog sig United sedan an Arsenal i Champions League, hjältarna i rött fick emellertid nöja sig med en 1-0-seger efter att ha missat alldeles för många bra målchanser.

Det är mitt i natten när jag träffar Vinylmannen på bussen till Arlanda. Vi pratar en stund, för att sedan försöka sova. I Västerås får vi sällskap av ett par överförfriskade grabbar. Den ena hälsar på Vinylmannen och frågar: ”Varför dricker du inget?” Jag undrar om det är en kompis till Vinylmannen, något som vänligt men bestämt dementeras. De två fulla idioterna håller alla på bussen vakna i en halvtimme innan de kommer på att det är bra att sova. De däckar på en halvsekund. När vi stannar på Arlanda är de inte ens nära att vakna.

På flygplatsen äter vi en extremt dyr frukost. Klockan är fortfarande mitt i natten, men svensken som har semester bryr sig inte. Är det semester så dricker man alkohol. Punkt. När jag och Vinylmannen har ironiserat över detta i ett par timmar köper vi varsin öl.

På planet sitter vi bredvid en Unitedsupporter. Denne berättar att hans son, som sitter på raden framför, håller på Spurs. De ska naturligtvis till Manchester för att titta på fotboll. Senare konstaterar Kent att ”de fick vara en glada en halvlek var”. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

För att underhålla oss på flyget tittar vi på säsongsvideon från 2007/08. Nu är jag naturligtvis alldeles för detaljerad och jag hör någon mumla något om intresseklubben. Men jag har en poäng i bakfickan så häng med. Det jag reflekterar över när jag ser sammanfattningen av förra säsongen är hur överjävligt bra vår franska vänsterback Patrice Evra var då. Skadad och avstängd stora delar av den här säsongen har Evra inte varit nära samma fantastiska form. Och det märks på vårt anfallsspel.

Manchester
Framme i Manchester checkar vi in på vandrarhemmet för att sedan äta en publunch. Vi betalar lika mycket för en burgare och en öl som vi betalade för en liten macka på Arlanda.

Jag jagar sedan rätt på de biljetter MUSS ska använda under morgondagens match medan Vinylmannen jagar vinylskivor. När vi möts igen menar han att butiken sorterar sina skivor fel och konstaterar besviket att han bara har ett dussintal cd-skivor i påsen, inte en enda vinylskiva. Vi träffar sedan våra rumskamrater på vandrarhemmet, ett trevligt gäng – Isak, Lasse, Lukas och Magnus – från den danska förorten Malmö som, till vår förvåning, pratar begriplig svenska.

När jag senare sitter med Kent, Vinylmannen och Linus på puben känns det som att klockan närmar sig midnatt. När jag tittar på mobilen konstaterar jag att den bara är fyra på eftermiddagen. Det är inte bra att inte sova. Tidiga flyg är inte bra.

Naken-Micke fyller 40 år den här helgen. Detta måste naturligtvis firas. Jag och Kent propsar på att göra allt som Nakenmannen inte gillar. Framför allt bokar vi in många besök på den irländska puben O’Sheas, som Nakenmannen av någon anledning hatar. När vi ber honom förklara varför han hatar puben har han aldrig ett svar. Nu är han fortfarande kvar i Sverige, så vi skickar några trevliga sms för att göra honom riktigt laddad inför besöket på den irländska puben. Han svarar inte.

I Manchester är det dags för middag. Vår vanliga kines är inbokad. I stort sett hela MUSS-gänget följer med. Trevligt. Vid mitt internationella bord sitter folk från Danmark, Jerusalem och Gnällbältet. Dessutom gästas vi av den goa gubben Linus. Jag blir glad när jag konstaterar att ingen dricker Stella. Någon ser en skylt med kinesiska tecken och undrar naturligtvis vad skylten vill berätta. Vi frågar en av de anställda som ser förvirrad ut och svarar: ”it’s complicated”. Nåväl, någon annan vet säkert tänker vi och frågar en annan anställd. Samma svar. Besviket konstaterar vi att skylten kommer att förbli en gåta.

Efter maten går vi till Seven Oaks. Nakenmannen undrar från bussen till Manchester var vi dricker öl. ”O’Sheas” är mitt självklara svar. ”No way,” svarar Nakenmannen och jag känner mig tvingad att tala sanning. Snart får MUSS-gänget sällskap av Nakenmannen som kommer till Manchester tillsammans med sin fru Walle och den ständigt närvarande Berra. Vi stannar tills puben stänger, vilket förstås är alldeles för tidigt för en normal människa men alldeles för sent för mig och Vinylmannen.

Kent tror att Grey Horse Inn kan ha öppet. Jag är skeptisk men Kent har rätt. Mitt detaljminne är svagt just här men efteråt får jag höra historier om ett kastat ölunderlägg som träffade huvudet på en främmande pubbesökare. I England är det sånt som händer, folk tycker mest att det är lite roligt, medan det i Sverige hade kunnat resultera i ett slagsmål.

Nakenmannen har som sagt sin fru med sig den här gången, vilket betyder att han går och lägger sig relativt tidigt. När gnällspiken är borta passar vi andra på att besöka O’Sheas. Jag och Vinylmannen konstaterar att vi har varit uppe alldeles för länge. Det är läge att sova.

Innan vi går och lägger oss delar vi på en pizza. Den smakar inte överdrivet bra. Dagen efter, när den kommer upp, smakar den ännu sämre.

Då har jag redan hunnit bli väckt mitt i natten. Jag blir omedelbart en smula irriterad samtidigt som Lasse oroligt undrar om jag mår bra. Tydligen har jag väckt mina rumskamrater genom att jämra mig och närmast skrika i sömnen. Jag förstår inte riktigt men mumlar något om att jag mår bra och somnar snart om. På morgonen, efter en förklaring och många skratt, börjar jag förstå. Historien sprider sig förstås snabbt till resten av gänget och det blir ett stående skämt under resten av resan. Jag spelar oskyldig och hävdar att det är en dansk konspiration. Inte hörde jag mig själv skrika.

United-Spurs
När jag ska duscha finns det inget varmvatten i duschen. England är ett u-land. Men en kalldusch var precis vad jag behövde och efteråt känner jag mig faktiskt som människa igen. Vinylmannen har gjort ett snabbesök i vinylaffären. När han kommer tillbaka till vandrarhemmet har han ett stort leende på läpparna, han bär på åtta påsar fulla med vinylskivor. Han vill att jag ska lukta på skivorna. Jag föredrar lukten av napalm på morgonen. Vinylmannen bryr sig inte och luktar noggrant på alla skivor. Han ser glad ut.

Vi äter lunch på Bank innan det är dags att åka ut till arenan för att ladda för match. United möter Spurs (ni vet, det där laget vars supportrar fortfarande, trots alla bilder som bevisar motsatsen, hävdar att den där bollen var inne) i Premier League. Det är en måste-vinna-match i kampen om ligatiteln. Ja, Spurs är förstås inte inblandade i kampen om titeln, men ni förstår säkert vad jag menar.

Solen skiner så vi gör endast ett kortare besök inne på Bishop Blaize för att sedan fortsätta uppladdningen utomhus, i solskenet.

Jag sitter tillsammans med Per och Robin, ganska långt ned på norra läktaren, precis bredvid Stretford End. United börjar trevande. Det känns som att det ska bli ännu en 1-0-seger. Spurs Palacios försöker bryta benet på Ronaldo, det är ett solklart rött kort. Men domaren är svag och Palacios får vara kvar på planen. Skandal! Sedan gör Spurs två mål från ingenstans. Old Trafford är chockat.

Runt omkring mig är de flesta tysta men jag tycker att Stretford End skapar en bra stämning, trots underläget. Efter matchen menar Berra, som stod på Stretford End, att stämningen var riktigt dålig när United låg under. Olika perspektiv, olika upplevelser. En sak är dock säker, tittar man på teve är det omöjligt att korrekt bedöma om stämningen på en fotbollsarena är bra eller dålig – detta gäller i synnerhet på Old Trafford.

Det är inga positiva tongångar i halvtid. Vi ser ligaguldet glida oss ur händerna. Vi ser hela säsongen glida oss ur händerna. Samtidigt vet vi att United aldrig ger upp. United har alltid en chans.

Tidigt i andra halvlek får Carrick bollen i offensivt straffområde, han spelar bollen förbi Spurs målvakt Gomes och blir fälld. Det ser ut som en solklar straff och domaren pekar mycket riktigt på straffpunkten. Senare visar den femtioelfte tevereprisen, i slow-motion, att Gomes faktiskt nuddar bollen innan han fäller Carrick. En hel fotbollsvärld skriker skandal. Att given situation alltid blir straff, oavsett domare och oavsett inblandade spelare och lag, ignoreras förstås. ”Domaren hade inget val,” säljer inga tidningar.

Ronaldo gör inget misstag från straffpunkten och United lever igen. United är rovdjuret, Spurs det skadade bytet. Det tar inte lång stund innan United, genom Rooney, kvitterar. På läktarna jublar vi samtidigt som vi manar på vårt lag. United nöjer sig inte med 2-2. Och knappt har gästerna sparkat igång matchen igen innan United gör mål igen. Det är en fantastiskt vändning.

We shall not, we shall not be moved,
We shall not, we shall not be moved,
Just like the team, that’s gonna win the football league (again),
We shall not be moved!

Old Trafford är i extas! Vi vet vad det här betyder. Det är ett stort, ja t.o.m. gigantiskt, steg närmare ligatitel nummer 18. Nummer 18, smaka på det. På planen fortsätter United framåt och samtidigt som vi i publiken firar både kvittering och ledningsmål gör United ytterligare ett mål. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra. Det är magiskt. 0-2 har blivit 4-2.

Two-nil, and you fucked it up,
Two-nil, and you fucked it up!

Resten av matchen är en formalitet. United gör ytterligare ett mål. Vi jublar, sjunger och dansar på läktarna. Uniteds självförtroende får sig ett ordentligt lyft. Samtidigt ger vi vår värsta konkurrent en ordentlig käftsmäll, trots att de inte spelar själva. Vilken skillnad en halvlek kan göra.

Are you watching?
Are you watching?
Are you watching Merseyside?!
Are you watching Merseyside?!

Efter matchen är vi ganska glada. Vi har bevittnat en mästarvändning, en klassisk Unitedmatch. Hade vi inte varit så vidskepliga hade redan vi räknat hem den 18:e ligatiteln. Där och då påstår jag att det är den bästa match jag har sett på plats. Just då var det sant. Någon menar att United underpresterade i första halvlek men jag ser bara det positiva.

Vi går till den mexikanska restaurangen och äter. Humöret är bra. Vi besöker Bank och firar segern. Efteråt vill vi gå på nattklubb men vi är för unga, för gamla, för många, för få, för nyktra eller för fulla för att bli insläppta så kvällen slutar mest med att vi står i kö.

(Anekdoten om han som övernattade i förrådet på Hilton låter jag någon annan berätta.)

En helt vanlig söndag i Manchester
Söndagen är en långsam dag. Jag och Kent har som uppgift att hjälpa de MUSS-resenärer som vill gå touren på Old Trafford. Efteråt besöker vi Megastore. United säljer gräs, ibland (eller, ja alltså…) går fotbollens kommersialisering för långt. Vi hittar en badanka och med tanke på att Nakenmannen gillar att bada badkar är det en självklar födelsedagspresent. Vi letar också reda på en riktigt snygg t-shirt till födelsedagsbarnet.

Nakenmannen fyller som sagt 40 år den här helgen. Halvvägs till åttio. (Egentligen fyller han år på måndagen men vi kompromissar lite.) Han vill att vi ska boka bord på en speciell restaurang. Jag och Kent är alltid hjälpsamma. Tyvärr har restaurangen stängt på söndagar. Det kan inte ens vi lösa. Vi skickar ett ironiskt sms till Nakenmannen och bokar en annan restaurang istället.

På kvällen samlas MUSS-gänget i hotellfoajén. Innan vi går till restaurangen är det dags för presentutdelning. Nakenmannen blir överlycklig. Tyvärr är det någon som föreslår att han ska inviga t-shirten under kvällen. Han går till sitt hotellrum för att byta om. Ni som har läst mina tidigare resereportage vet hur Nakenmannen är när han ska prova kläder. Vi väntar. Och väntar. Vi tror att han provar badankan. ”Jag satte på mig tröjan bak och fram,” förklarar han, när han äntligen gör oss sällskap igen.

På vägen till restaurangen möter vi Vinylmannen, Staffan och Lasse, som har varit och kollat på fotboll i Blackburn. Vinylmannen är sugen på att följa med till restaurangen, han ska bara byta om först. Kent förklarar vägen: ”Du går rakt fram härifrån sedan ligger restaurangen, som heter Rustica, på höger sida.”

När vi till slut kommit till restaurangen sjunger vi förstås för födelsedagsbarnet. När sången är slut applåderar de övriga gästerna. Tolka det bäst ni vill.

Manchesterbesöket avslutas med ett par pubbesök. Tyvärr är Nakenmannen feg och vägrar sjunga karaoke trots att han fyller år.

Edinburgh
På måndagen splittras MUSS-gänget. De flesta åker hem, men några stannar för att se United-Arsenal i Champions League. Jag, Nakenmannen och Walle har planerat in ett tvådagarsbesök i den skotska huvudstaden Edinburgh. Nu ska jag inte tråka ut läsaren med detaljer om vårt besök i Edinburgh så jag nöjer mig med att berätta att Edinburgh var en mycket trevlig stad. Manchester- och Unitedkopplingen är förvisso liten men gillar man whisky, historia och kultur är Edinburgh en stad man kommer att trivas i.

United-Arsenal
Det är onsdag när vi kommer tillbaka till Manchester. Vi träffar Kent, Berra, Steinar, Pål, Marcus och Bojan på Bank. En lunch och en öl senare är formaliteterna avklarade och vi kan börja fokusera på kvällens match.

Innan vi åker ut till Old Trafford besöker vi Hilton där vi möter Vinylmannen som, förstås, konkar på vinylskivor. Norrmannen Pål menar att svenskar gillar whiskey, plockar fram en flaska och bjuder. Vi är svenskar så vi gillar whiskey och vi gillar att bli bjudna, vi är inte lika pigga på att själva bjuda. Det är aldrig så gott som när någon annan bjuder. Senare visar det sig att whiskeyn kanske inte var den bästa idén någonsin. Men det är en annan historia.

Det blir förstås ett besök på Bishop Blaize innan matchen. Men det fina vädret har inte lämnat Manchester så vi håller mestadels utomhus. Vi märker att Kent och Pål är borta, jag skickar ett sms och undrar om de har gått. Kent svarar: ”Nej. Pål ö ja psatar md en slönhdu o 7jungdr [sic!].”

Innan matchen hoppas jag på 1-0 eller bättre. Det är viktigt att inte ge Arsenal ett bortamål.

We are just one of those teams,
That you see now and then,
We often score six, but we seldom score ten,
We beat them at home, and we beat them away,
We kill any bastards that get in our way.

We are the Pride of all Europe,
The Cock of the North,
We hate the Scousers, the Cockneys of course (AND LEEDS!),
We are United, without any doubt,
We are the Manchester boys,
La la la la la la la la,
OH!

United spelar fantastisk fotboll. Arsenal får knappt låna bollen men deras målvakt gör sitt livs match. John O’Shea gör mål för United.

When Johnny goes marching down the wing,
O’Shea! O’Shea!
When Johnny goes marching down the wing,
O’Shea! O’Shea!
When Johnny goes marching down the wing,
The Stretford End will fucking sing,
We all know that Johnny’s gonna score,

Na na na na na na na na – na na,
Na na,
Na na na na na na na na – na na,
Na na,
Na na na na na na na na na,
Na na na na na na na na na,

We all know that Johnny’s gonna score!

Darren Fletcher vinner bollen på mittplan för femtioelfte gången. ”Fletcher har varit bra idag,” säger jag till Kent. Han håller med. En annan som är bra är Wayne Rooney. Ja, i stort sett hela United gör en insats. Den enda som inte imponerar är målvakten van der Sar, men det beror framför allt på att han aldrig tvingas göra något viktigt ingripande.

Bertie Mee said to Matt Busby,
Have you heard of the North Bank, Highbury?
No said Matt, you Cockney twat,
But I’ve heard of the Stretford – Enders.

United fortsätter pressa men Arsenal försvarar sig med tur och skicklighet. Ryan Giggs agerar inhoppare och blir därmed den första spelaren någonsin att göra 800 matcher för Manchester United. Det är stort, men det är en bisak i sammanhanget, matchen är så mycket viktigare.

Giggs, Giggs will tear you apart, again,
Giggs, Giggs will tear you apart, again.

Matchen slutar 1-0 till United. Hade vi fått resultatet i handen innan matchen hade vi med glädje tagit det. Men som matchen utspelade sig känns det som en besvikelse. Vi borde ha utklassat Arsenal. Vi borde ha avgjort dubbelmötet. Men en seger är en seger och vi är försiktigt positiva inför returen.

We shall not, we shall not be moved,
We shall not, we shall not be moved,
Just like the team, that’s gonna win the European Cup (again),
We shall not be moved!

Två timmar efter matchens slut sitter jag, Nakenmannen och Walle på en buss till en flygplats och konstaterar att ännu en resa är över. Som tur är är det snart dags för en ny resa…

Internationell middag.
Internationell middag.

När Nakenmannen gick hem skyndade vi oss till O'Sheas.
När Nakenmannen gick hem skyndade vi oss till O’Sheas.

Nu. Jävlar. Ska. Vi. Krossa. Spurs.
Nu. Jävlar. Ska. Vi. Krossa. Spurs.

Uppvärmning i solskenet. I Manchester?
Uppvärmning i solskenet. I Manchester?

Two-nil and you fucked it up!
Two-nil and you fucked it up!

Bak och fram?
Bak och fram?

Ny match. Samma väder.
Ny match. Samma väder.

Redan innan matchen var vi glada.
Redan innan matchen var vi glada.

Fokus på matchen.
Fokus på matchen.

United-Arsenal 1-0.
United-Arsenal 1-0.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2018 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS