I kväll blir Arsenal klart för Champions League. Det spelar ingen roll om de ställer upp utan Fabregas, Arshavin, van Persie, Almunia, Clichy, Sagna, Gallas, Diaby, Denilson och kör med 11 Eboué.
Celtic är för dåligt. Det är knappt jag kan nämna en Celticspelare. När jag går in och kollar truppen känner jag givetvis till nio-tio killar, men vem i europeisk toppfotboll blir rädd för Scott Brown och Georgios Samaras?
Arsenal och Wenger ser, precis som dom ska, kvällen som en bisats inför lördagens clou och gör det med en känsla av tillförsikt. Det gör jag ocksÃ¥ och jag vill pÃ¥stÃ¥ att vi inte kunde ha mött Arsenal i ett bättre läge. United har mött tre pÃ¥ papperet (och till stor del pÃ¥ planen även om Burnley gjorde det fotboll gÃ¥r ut pÃ¥) underlägsna motstÃ¥ndare medan Arsenal har klassat ut bÃ¥de Everton och Celtic borta. Wengers “unga” lag har hyllats och redan efter tvÃ¥/tre omgÃ¥ngar hör man röster som skryter om att man tippat Arsenal som seriesegrare. “Jag visste att dom var sÃ¥ här bra”, “Arsenal har varit underskattat” och blabla. Det är lika dumt som att döma ut Liverpool efter tvÃ¥ förluster (även om jag i hemlighet gjort det).
Nu kördes visserligen Wigan över efter paus, men det är som vanligt många nöjda skribenter och experter som under augusti knutit näven i fickan av dold glädje när United sett mört och Ronaldo-bakfylledrabbat ut.
Det ger United ett läge där laget i gammal fin hamnarbetaranda är som allra bäst.
När handsken är kastad, när pressen är som störst och när till och med fansen är oroliga för motstÃ¥ndet – det är dÃ¥ Ferguson tar fram megafonen i omklädningsrummet. Gör spelarna inte honom rättvisa dÃ¥ kan man bli sÃ¥ld till Valladolid.
Minns bara när Arsenal kom till Lancashire och hade mage att dra på sig 50-matcher-t-shirts. 90 minuter senare var det ingen som ville byta matchtröja.
Det är inte samma läge för en knock-out på grodätarna på lördag, men det är upplagt för en lätt pungspark.
3-0?
