Som skrivet så såg jag eländet från Old Trafford i min lilla pyttepyttetelefon (i jämförelse med 42-tummaren). Och som skrivet så var det kanske lika bra det. Jag låg inte och njöt med funken på bröstet.
Glasgow Rangers hade inte kommit till Manchester för att ta tre poäng. Men det är inte mer än en handfull lag i världen som åker dit med det som mål (om dom inte ska till den blå delen av stan förstås). Men det ska inte spela någon roll, det vet spelarna om och det finns i deras ryggmärgar att möta en försvarsmur.
Problemet var bara att ingen kunde eller ville forcera muren.
Berbatov saknades givetvis.
Men mest saknades Paul Scholes.
Darren Fletcher försökte vara Paul Scholes, men det var som att se John Carew försöka vara Zlatan Ibrahimovic.
Darron Gibson borde kanske vara mer Paul Scholes, men han är inte värd att knyta Pauls skor. Och det var där skon klämde. Gibson är inte Unitedmaterial. Han skjuter hårt, ofta på eller åtminstone nära mål, men ungefär där slutar hans spetskunskaper. Han har ingenting annat som jag imponeras av.
Fredrik Ljungberg gjorde sig ekonomiskt oberoende utan att kunna skjuta.
Darron Gibson kanske gör samma sak bara på att kunna just det.
Men han borde sannolikt få göra det, som Trapattoni föreslog, i en annan klubb.
* Känns inte som att det är värt att lista bra och dÃ¥ligt efter gÃ¥rdagen. Det enda andra, förutom det jag tidigare nämnt, som jag kommer att associera den här omgÃ¥ngen av “Battle of Britain” med är Broadfoots panikslagna blick när han ser hur allvarligt skadad Tony Valencia är.
Hoppas, hoppas, hoppas att det gick bra med operationen i dag och att han kommer tillbaka.
