Jag spelar alltid 3-2 och 2-3 på matcherna jag tittar på.
I dag satt jag nästan och hoppades på 2-3. Inte bara för pengarna (typ 1400 SEK) utan för att United skulle behöva en rejäl smäll rakt i solar plexus. En rejäl jävla hurring för att förstå att det inte är så här man beter sig.
I och med 2-2 är United fortfarande obesegrat och kan stolt peka på det. Men det här är inte det United jag känner. Inte ens i närheten. Det United jag känner vinner en sån här match med 4-0 eller 5-0.
Det här är som att märka att ens flickvän börjar sysselsätta sig med andra saker för att slippa umgås med dig. Det är, som Mauro Scocco sjunger, ett långsamt farväl.
