En sann Old Trafford-hjälte kan ha sett sanningen långt tidigare än andra.
Eric Cantona gjorde en intervju med Daily Telegraph för fyra år sedan:
“Rooney can be the best in the world at 25 if he knows you need to train hard, go to bed early and be careful what you eat. But he could also be out of the best teams, out of England, out of the best 100 players. Completely out.”
Och nu när man kan titta tillbaka pÃ¥ Rooneys karriär i Manchester United och England – han har rimligen gjort sin sista stora match – är det lätt att säga att han peakade i EM 2004. DÃ¥ var han magisk. Hade hans fot inte gÃ¥tt sönder dÃ¥ (det blev flera gÃ¥nger) hade England vunnit EM.
I dag har vi lika många åsikter (nästan i alla fall) som det finns fans. Jag känner mig sviken. Jag kan inte tänka mig att se och glädjas åt Rooney i en Unitedtröja igen. Det känns som ett oerhört mycket större svek än när Ronaldo och Tevez försvann. Visst, det var två stora profiler och två stjärnor, men Rooney har alltid varit mer av en talisman för United. Han har vid upprepade tillfällen sagt att han vill stanna resten av karriären och kysst klubbmärket så många gånger.
Nu när han försvinner måste vi bygga laget kring någon annan av hans sort. En Jack Rodwell kanske?
När Rooney kommer tillbaka i en bortatröja till Old Trafford kan vi alla stämma upp i
“We hate you so much because we loved you so much”.
