In ‘94 the kop did sing,
why don’t you come back when you’ve won 18,
now we’re back
what could be worse
Fergie’s knocked you off yer fucking perch!
East Stand
Äntligen, för första gången i mitt liv och även i den engelska fotbolls-historian är Manchester United med sina nitton ligatitlar det mest framgångsrika laget i engelsk fotboll och jag måste säga att det känns helt fantastiskt.
Det har varit många stunder av gråa hår längs vägen den här säsongen, men vi borde vara vana att göra saker på det sättet nu och må det fortsätta länge. Jag menar att Uniteds sätt att vinna titlar inte alltid är utklassning av andra lag och det vore ju tråkigt om alla matcher var ensidiga. Om vi blickar tillbaka till början av säsongen när “Chelsea körde iväg med ligan” så är det vi åstadkommit fenomenalt. Jag tycker också att det har varit den märkligaste kampanjen sedan Premier League startade då även många av de mindre lagen lyckats få bra resultat mot topplagen. Skall jag vara ärlig tycker jag inte att vi har spelat till vår fulla potential i många av matcherna, men jag klagar inte.
Redan i början av mars var jag övertygad om att vi skulle vinna ligan. Men Chelseas insats under de sista veckorna såg till att när säsongen närmade sig sitt slut blev det “squeaky bum time”. Våra nerver höll och nu är vi verkligen det bästa laget av alla! Grädden på moset var naturligtvis att vinna ligan samma dag som City vann sin första titel på 35 år, de kommer alltid vara i vår skugga!
Om jag kunde plocka ut några säsongsavgörande ögonblick så är det:
1: När Chelsea sparkade Ray Wilkins.
Ett mycket märkligt beslut och det var uppenbarligen något som upprörde ryssen som inte verkar ha stort tålamod. Det påverkade Chelsea så pass mycket att deras formkurva hamnade i en nedåtgående spiral vilket gav oss möjligheten att äntligen ta över topplaceringen innan jul.
2: Förlusten mot Scousers
Det gör alltid ont, men den här gången krossade de oss verkligen på “Anfailed” och jag tror inte att Fergie behövde säga så mycket till spelarna direkt efter matchen. De visste hur vi fans kände oss och hur de själva mådde. Detta gav dem extra incitament att prestera en lång rad av bra resultat och prestationer som i slutändan skulle leda till att vi kunde lyfta trofén.
3: Comebackerna mot West Ham och Blackpool
Dessa två matcher har särskilt fastnat i mitt sinne och det var ett nöje att se hur vi lyckades komma tillbaka från uppenbara nederlag, för att leva upp till vårt anseende som de bästa i England.
4: Utklassningen av Chelsea på Old Trafford.
Så mycket var på spel den dagen men matchen var faktiskt över efter 36 sekunder. Att David Luiz gav Chicarito hans mål gjorde det hela extra kul (som ni alla vet så borde han ha fått rött kort när vi mötte dem i mars). Park förvandlades till en ny Roy Keane och Valencia gav Cole (utan tvekan en av de bästa vänsterbackarna i världen) en omgång han aldrig kommer glömma. Giggs styrde allt på mittfältet och vårt försvar tog hand om så gott som allt som kom deras väg.
5 / Chicarito! Behöver jag säga mer?
Vi är det enda laget som slagit alla andra lag i ligan minst en gång denna säsong. Vår hemma-form har varit så gott som perfekt, vi har gjort några spektakulära mål och många riktigt gedigna laginsatser.
Naturligtvis är det många titlar att slåss om varje säsong som tex Champions , men jag anser att bli ligamästare är alltid högsta prioritet och allt annat är en bonus.
Jag undrar om Liverpools 18-5 flagga sitter kvar nästa säsong? :-)
/Jamie – LUHG
West Stand
Det är nästan ofattbart att efter alla dessa år ha övertagit Liverpool i racet om ligatitlar. Jag själv var för ung för att ha varit med på 70-80 talet när scousers dominerade som mest och då jag är född och uppvuxen i Sverige har jag aldrig behövt utså glåpord från Liverpool-supportrar i skolan och grannar m fl på samma sätt som om jag vore född i Manchester. Men även om jag följt dem i en bra bit över 20 år vid det här laget och ärvt med sig rivaliteten mot Liverpool (och City) så är det givetvis extra speciellt för de som växt upp och bor i Manchester.
Skall man tro Kenny, Stevie Mee och Carragher så är Liverpool nu revanschsugna och äntligen på väg ut ur rondellen de svängt runt i två decennier. Kenny skall adlas, Suarez och Carroll är det bästa som världen sedan färdigskivat bröd och de har återfått sin självrespekt och kommer därmed vinna ligan nästa år hörs det från Merseyside-trakten. Hmm, känns som vi hört det förut (ungefär 20 gånger närmare bestämt, brukar ske varje år i takt med att vitsipporna slår ut).
Som helhet kan man nog påstå, utan att sticka ut haken för mycket, att det varit en ganska märklig säsong. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om vi varit bättre än alla andra på det hela taget eller om resten bara råkat vara sämre än oss. Särskilt hos topplagen har det sett väldigt avslaget ut och man kan bara spekulera i varför, men troligtvis spelar fotbolls VM in en del i bilden. Hemma-formen har varit så gott som oklanderlig, men bortaformen? 2-2 borta mot Fulham, Bolton och Villa, 1-1 borta mot Birmingham, 0-0 borta mot City och Spurs (kom igen, alla kan göra mål mot Spurs). Inte ok resultat och jag är säker på att Fergie delat ut mer hårtorks-behandlingar den här säsongen än på länge.
Wayne Rooneys utspel i början av säsongen fick nog de flesta av oss att klia sig lite i skallen och undra vad som försiggick. Gedigna anhängare till ”Green and gold”-kampanjen (mig själv inkluderad) var inte sena att påpeka att detta var första, stora spiken i kistan som följd av den ekonomiska situation Glazer-familjen satt oss i och att det var bra att någon äntligen satte ned foten. Allt som låg bakom får vi nog aldrig reda på, men jag tror personligen inte det var av några särkskilt ädla skäl han gjorde som han gjorde, utan att han helt enkelt ville förhandla upp lönen. Skandalerna har därefter avlöst varandra och vi får hoppas att det lugnar ner sig nästa säsong. Likaväl har det varit en behållning att se honom tillbaka i gammal god form och med lite semester och lugn och ro utanför plan tror jag han kan kliva upp ytterligare ett snäpp i utvecklingskurvan.
Med allt negativt som varit under säsongen så finns det dock väldigt mycket positivt att lyfta fram (bortsett från det uppenbara):
Valencias återhämtning efter benbrottet bara bekräftar mina misstankar om att han egentligen inte kommer från den här planeten. Hur många bryter benet på hösten och kommer tillbaka några månader senare som en bättre spelare än innan? Makalöst.
Berbatov har äntligen börjat göra mål. Massor av dem. I ”fel” matcher tyvärr dock för hans del. Visst är det kul att han stänker in fem i en match, men innan han börjar göra fler viktiga mål i stora matcher så kommer han få fortsätta sitta på bänken en hel del.
Da Silva tvillingarna har båda två utvecklats enormt under säsongen, vilket varit mycket god timing med tanke på att Gary Neville tackat för sig, O’Shea och Brown har dragits med massa skadeproblem och Evras form varit hellre än bra.
Park har (liksom Fletcher) befäst sin plats som de stora matchernas man och jag tror han är den första Fergie skriver upp på startuppställningslistan mot lag som Barca mfl. Hans match mot Chelsea påminde i mångt och mycket om Keanos uppvisning mot Juventus i semifinalen 99, vilket inte säger lite.
Javier Hernandez…ja, vad skall man säga? Vi såg lite av vad han kan göra i fotbolls VM, men jag lovar att inte ens Fergie trodde han skulle bli så viktig så fort för oss. Ett fynd av samma kaliber som Ole Gunnar Solskjaer, inte bara i förmågan att stå på rätt ställe vid rätt tidpunkt.
Givetvis måste jag ju även nämna den evigt unge Ryan Giggs, som passerat Sir Bobby Charltons rekord i antalet spelade matcher för United med god marginal. En staty vore nästan på sin plats för honom. Lika mycket legend som Sir Matt, George Best, Dennis Law m fl.
Tråkigt var det dock att se Gary Neville ha problem att hinna ifatt den långsammaste spelaren i ligan och det var uppenbart att det var slut för hans del. Tack, Gary, för alla minnen och lång och trogen tjänst!
Läxor vi lärt oss under säsongen är att det är ok att svära, så länge det inte hörs i Skys tv-sändningar. Om man inte är manager för Liverpool vill säga, då räcker det med att man inte stirrar rakt in i kameran samtidigt som man svär. Det är heller ingen bra idé att uttrycka sitt missnöje mot vissa domarinsatser, då bestraffas man med fem matcher från åskådarplats. Om man inte är fransos vill säga och predikar att bara spela ”ze beautifyl game”, då är det ok. Tydligen är det heller inte ok att uttrycka sig positivt om en domare innan matchen, medan det är helt ok efteråt. Mycket logiskt.
Men inget av detta spelar någon större roll en dag som denna, för:
”We do what we want, we do what we waaaaaant, WE’RE MAN UNITED – WE DO WHAT WE WANT!!”
//Marcus