Haha.
Kenny Dalglish är en rolig pojk. Han försöker framställa Unitedmatchen som ”en match i mängden” för att släppa pressen pÃ¥ sina spelare.
”People say this is the biggest game of the season but I don’t look at any game as being big or small. It’s another game, another three points for a win. The only difference this time is the fact that, if we win, we will move a bit closer to them. It’s an opportunity to help yourself and dent their chances at the same time.”
Han vet vad han säger, Kenny. Och han vet lika väl som du och jag och alla andra att det här är Liverpools viktigaste matcher för säsongen, möjligen i kamp med ligacupfajterna där dom har sin enda realistiska chans till en titel. Vi har egentligen allting att vinna: Förlorar vi gör det ont, men vi vet att det inte är ödesdigert. Och vinner vi, ja då är det så klart bra. Men för oss är det, poäng- och ligatitelracemässigt, bara en match i mängden. Det är det inte för Dalglish oavsett vad han säger.
* Paul Mersons misstänkta rattfylla ledde mig vidare till en match mellan United och West Ham i augusti 2000. Oklart varför, men ofta när man tänker på en ex-spelare så leder det en vidare till en annan. Den här gången jag jag från Merson till Davor Suker, som gjorde en säsong i Arsenal innan han flyttade till Upton Park.
Vi tappade en 2-0-ledning mot ett lag med en mängd profiler. Suker och Di Canio spelade på topp, Carrick och Joe Cole fanns på mittfältet och Nigel Winterburn och Stuart Pearce fanns i defensiven hos The Hammers. Och på bänken satt Redknapp.
Davor Suker var klass. En av de främsta målskyttarna i min värld under 90-talet. Han och Predrag Mijatovic var ett helt okej anfallspar på Bernabéu.
Och när vi ändå är inne på hyfsade strikers:
Berba-fucking-magic.
