Efter en hektisk sommar fylld utav barfotahäng, sol och bad blandat med alkohol, utomhuskonserter och brända axlar är det äntligen dags att fylla det där hålet. Det hålet som har irriterat i bakgrunden sedan i maj. Det kan tyckas vara skönt att få vara ledig från sitt maniska intresse. Det är det också, det är skönt i en knapp vecka. Efter det så kommer den smygande, den där abstinensen av riktig fotboll.
Slutet av förra säsongen var omtumlande på så många sett. Vi vann ligan och tog tillbaka titeln från lillebror. Samtidigt var det svårt att släppa snöpligheten över uttåget från Champions League. Därutöver tackade den största legendaren inom engelsk fotboll för sig. Min stora idol genom alla år lade, så att säga, fotbollsskorna på hyllan. Det han bidragit med för Manchester United och engelsk fotboll går inte att skriva ned eller förklara. Jag är tacksam över att fått ”uppleva” honom och se hans lag in action. Och till råga på allt så slutade även Sir Alexander Ferguson. Se på fan.
Men nu är det en ny säsong i antågande. Nya möjligheter, nya utmaningar! Idag, dagen innan premiärmatchen borta mot svårspelade Swansea, har vi ännu inte presenterat något nyförvärv. Det är oroligt i United-lägret. Fans vill såklart se en storvärvning i klass med Fabregas och det finns t.o.m. löst folk som hytter med den digitala näven åt vår nya manager David Moyes. Jag är fortfarande ganska säker på att vi kommer landa minst en ny spelare innan transferfönstret stänger den 2 september. Sen om det är en ny nummer 7 eller 9 (båda dessa tröjnummer är vakanta) återstår att se. För det är klart det skulle smaka fint med lite förstärkning på innermittfältet?
Dessa knappa 100 dagar utan riktig fotboll kan göra en tokig. Det hjälper föga att silly season drar igång i samma sekund som sista sparken av föregående säsong är avklarad. Jag hyser förakt mot alla värdelösa rykten, påhittade tweets och ”läckta” historier. En hel sommar av skriverier på dagisnivå gör en matt. Men å andra sidan gör det bara ännu mer att jag ser framemot ligastarten.
Under de ljumma (nåja) sommarkvällarna har jag blivit en riktig drömmare. Ett otal fantastiska scenarier har utspelats i mitt tankspridda huvud. Dessa tankar saknar i regel rim och reson men drömmar bör man ju ha. Men en sak har jag slagit fast: det kommer att bli bra även under Moyes. Han har Fergusons förtroende. Då har han även mitt.
Något som har slagit mig är att det inte är stormatcherna mot Chelsea eller City eller ens Champions League-kvällarna som jag längtar mest till. Nä, jag ser framemot att möta Stoke borta en regnig höstkväll (ser i spelschemat att det är i februari vi möter krukmakarna men ni fattar). Det är just den typen av matcher som är svårast att motivera sig inför. Det är de matcherna som avgör ligan.
Den här abstinensen efter riktig fotboll kommer så sakteligen att lätta under morgondagen när vi möter svanarna på Liberty Stadium i Wales. Då vill jag se ett piggt och anfallslystet lag. Det vill säga raka motsatsen mot vad vi sett under jippomatcherna nu på sensommaren.
Ge mig riktig fotboll nu. Ge mig Manchester United!