Mina händer vill egentligen styra fingrarna så att de bildar frasen ”sparka honom”. Om och om igen. Sparka honom. Säsongen dog i dag – på värsta tänkbara sätt. Det här var den sista riktigt stora matchen som fanns kvar. Redan innan visste ju både du och jag att United är helt chanslöst mot Bayern München – som passade på att vinna ligan i dag – och den lilla heder som fanns kvar att rädda var att bjuda till i derbyt.Men när inte ens det räcker för att spelarna ska kunna, eller vilja, bjuda på någonting som ens liknar hjärta är gränsen nästan passerad.
Jag har hela tiden sagt att han skulle få två säsonger på sig. För första gången är jag inne på att han inte får det. Vi har förlorat 9 av 17 matcher i år. Vi har vunnit 3 av 9 på Old Trafford. Vi har framförallt förlorat med 0-3 mot Liverpool och City på hemmaplan inom loppet av nio dagar. Så får det inte gå till oavsett hur dåligt det än går i övrigt, när rivalerna kommer till ens egna territorium står man upp oavsett om de spenderat 1 eller 100 miljarder mer på spelare. Mot ärkefiender visar man inte halsen. Som om Spiderman bara skulle lägga sig ner och ge upp när Doctor Octopus och Green Goblin gick till attack. Troligt.
Jag får ta natten och morgondagen på mig att samla ihop mina fingrar och se på det med mer sinnesnärvaro. Men jag vet inte om jag fixar det. Han hänger på en skör bloggtråd just nu, 50-åringen. Som om han balanserar på en lina över Niagarafallen och halvvägs får kramp i ena benet.
The Manchester United we know:
- Wayne Rooney. I första halvlek var det han som bar laget i offensiven. Han gav allt.
- Danny Welbeck. Manchester through and through. Och det är få spelare som kan klara av att fälla sig själva in i en tackling. Men det kan han.
Undslipper den värsta ilskan:
- Juan Mata. Men det är knappt. Kraven är högre på honom och det går inte bara att skylla på att han knuffas från höger till vänster till mitten.
- Några omställningar. Framförallt första 45 hade United några embryon till bra kontringsspel, men den klassiska sista tredjedelen: Fail.
Vad händer???!!
- Felpassningarna??!! Okej att man är sargat, utan självförtroende i spelet mot topplagen – men enkla bredsidepassningar bör man klara ändå? Då får vi se Carrick – så långt han också sjunkit – och Jones och Cleverley slå bort femmeterspassningar rakt i gapet på motståndare. Dessutom helt oattackerade. Bisarrt.
- Carricks inledning. Varför backade han ner till mittback i första matchminuten? Hade han West Ham kvar i skallen?
- Motgångarna skakar. Det innebär en märklig känsla när man ser United i underläge på Old Trafford och vet att det inte går att vända. Det går inte. Man bara vet det och man ser att spelarna också vet det.
- Taktiken. Om Moyes lyckades pricka rätt mot West Ham var det tillbaka till ruta noll i kväll. Positionsbyten såg mer ut att förvirra än förstärka. Ingen rörelse. Inlägg rakt på Joe Hart.
- Assistansen. Mata-Rooney-Welbeck hade som sagt en del fina lägen att sätta press på City. Men då krävs att de får hjälp – och från Fellaini-Carrick-Cleverley fanns inte mycket att hämta. Tänk om vi hade haft ett mittfält i samma klass som spetsen, då hade vi inte varit i den här situationen.
Herre. Gud. Så. Uselt:
- Facit mot topp 6. United ligger sjua, slutar säkert sjua, och kan ståta med ett vidunderligt uselt facit på Old Trafford mot de framförvarande lagen: 1-1-4 och 2-9 i målskillnad. Robin van Persie har nickat in en hörna och Welbeck gjorde mål i öppet spel mot Spurs. På nio timmars spel.
- Inledningen. Den första kvarten kan ha varit bland det värsta jag sett United utsättas för på hemmaplan. En upplevelse jag knappt vill utsätta min värsta fiende för.
- Fellainis armbåge. Vad fan var det för något? Vilket vansinne – ett solklart rött kort. Och varför spelade han vänsterytter sista delen av första halvlek? Och vad bidrog han med? Precis som med Moyes börjar tålamodet tryta med belgaren. I dag är känslan att han är en truppspelare. Om ens det. Han har varit okej, till och med bra, i matcherna på slutet, men precis som i höstens derby var han en nivå under motståndet när han ska vara på minst samma. Helst över.
- Målsnittet. 1,2 mål på hemmaplan är alltså det sämsta United presterat sedan säsongen 1973-74. Då åkte vi ur …
- Sparlågan. Jag har blivit irriterad när det påpekats under säsongen att motståndet ”spelade fantastiskt” när det besegrat United på Old Trafford. För det har varit lögn. Bortalaget har faktiskt inte behövt vara särskilt bra för att vinna och i kväll var känslan igen att City inte behövde ge järnet. Usch.
Annars:
- Scholes sågning. Jag såg vår gamle hjälte i Sky Sports inför matchen och han var inte nådig i sin kritik. Dels mot Fellaini, men även mot Mata. Och han var orolig över startelvan, med all rätt skulle det visa sig. Han var inte mer nådig efteråt och det syntes att han lider lika mycket som vi fans.
- No Nani. Inte ens på bänken efter gästspelet på bänken senast. Underligt. Han kan som bekant producera vad fan som helst när han kommer in. Både positivt som negativt.
- RvP vs Aguero. Jag trodde att Agueros avbräck skulle påverka City mer än det skulle påverka United. I efterhand tror jag inte att det spelar någon roll. Mer än att City kanske hade vunnit med ännu mer om argentinaren spelat även om också holländaren hade gjort det.
- Ligans bästa bortalag. Tänk om vi hade varit lika dåliga på bortaplan som hemma … brrr.
- Liverpool. Att vi har Scouse support hör inte till vanligheterna, men att de fick ett resultat emot sig är föga tröst en sån här kväll. Jag har försökt glädja en liten del av kroppen med det faktumet, men inte ens ena mungipan vill le.
- Slutet. Vad ska vi se fram emot de sista veckorna av säsongen? Att hålla siffrorna nere mot Bayern? Att inte slå rekord och för första gången förlora sju hemmamatcher i Premier League? Jag vet ärligt talat inte. Just nu längtar jag bara till VM så jag slipper tänka på den här säsongen. Den är som en långvarig sjukdom som inte vill ge med sig. Vissa dagar mår man bra, men allt som oftast suger det. Och så blir man lite bättre. And so on. Fan.