När Manchester Uniteds U18-lag besegrade Huddersfield i september 2007 innehöll förstaelvan namn som Joe Dudgeon, James Derbyshire, Chris Curran och Oliver Gill.
Derbyshire lirar i dag i mäktiga Grappenhall Sports FC, Dudgeon har varit långtidsskadad i Hull, Curran hänger på Nordirland med Cliftonville och Gill har som bekant lagt av.
När Englands U18-landslag besegrade Ghana i november samma år fick 18 spelare chansen i de lejonvita tröjorna. Steven Clancy, Alex Smithies, Nathan Porritt och Tristan Plummer är några namn vi kan droppa.
Alex Smithies är kvar i Huddersfield, Nathan Porritt spelar i Billingham Synthonia, Steven Clancy har inte ens en Wikipediasida medan Tristan Plummer återfinns i allas vårt Aldershot Town.
En gemensam nämnare, förutom den vattendrickande Daniel som faktiskt också fanns med i båda matcherna, är så klart den här älskvärde pojken:
Pojken, guyen, DEN killen, växte upp i Longsight – några kilometer bortom Old Trafford mot Stockport till – som under hans uppväxt präglades av gängkrig efter att tidigare varit ett välbärgat medelklassområde.
“Longsight was pretty rough. But where we lived on our estate, everybody knew each other. It was a close-knit community and at that age you’re immune to other stuff going on around you. But without realising, it makes you street-wise, you know what to do in certain situations and that has helped me through life.”
Barnet, med föräldrar födda i Ghana och som jobbade som socialarbetare i Manchester, hade som barn kan ha bara ett enda mål med sitt fotbollsspelande: Han ville till favoritklubben Manchester United. Med tanke på att han valde att ta rollen som anfallare blev förutsättningarna för att han skulle lyckas per automatik mycket lägre. Ingen anfallare hade lyckats gå hela vägen från ungdomsakademin till A-lagsspelare sedan Mark Hughes på 1980-talet.
Men Danny Welbeck var lika speciell då som han är i dag. Så speciell att han redan som 6-åring fick Manchester Uniteds ögon på sig. Att han sedan som 8-åring misslyckades att ta sig in i citys akademi är en av dessa ödets nycker vi sett prov på tidigare: Giggs var ju där en sväng, Raul hängde i Atlético, Cantona provspelade i Sheffield Wednesday är fler exempel. Lika viktigt för hans framgångar var att hans föräldrar såg det vettiga i att låta en påhittad Gud stå åt sidan till förmån för fotbollstemplet i Manchester.
“We are a religious family. My Mum still goes to church every Sunday. There was a time when I was younger when I started getting games on a Sunday so it came down to a choice between going to church and playing football. I think my mum knew what I really loved and she did not stop me from going to football”
Även om idolen från tidiga år var Ryan Giggs kanske Roy Keanes roll i Welbecks utveckling inte ska underskattas:
Welbeck växte, inte bara på längden, igenom ungdomslagen och var en av få strikers som under Fergies tid redan som tonåring ansågs vara redo för högstaligan. Och han slussades in med samma recept som Fergie framgångsrikt använt sig av genom alla år. Tonåringen fick åka med truppen på matcher flera gånger utan att ens ta plats på bänken, för att dels känna på atmosfären och dels inte låta huvudet springa iväg med några fantasier om förträffligheten. I september 2008 fick han så småningom göra det så oerhört många jordmänniskor drömmer om men som så få får uppleva: Debutera för Manchester United i ligaspel – på Old Trafford:
“We were 3-0 up and I was told to get ready, I was going on for the last half an hour. I remember being stood next to Darron Gibson, who was also coming on at the same time. I was so over the moon and I just started to think about it: I’m going to be playing in front of a massive crowd, shooting towards the Stretford End and in front of millions of fans watching on TV. Obviously it was nerve-wracking, but I quickly just tried to drown everything else out and focus on my game, concentrating on trying to play to the best of my ability.”
Tänk att inte bara få debutera, utan att göra det på det här sättet:
“I just hit it. Why not take a shot in that situation? It’s your debut and your team is already winning 3-0. So that’s what I did, I had nothing to lose and it just went straight into the top corner”.
Drömmen var uppfylld – men mycket vill till slut ha lite mer och då får lojaliteten och det faktum att han, som Joe Hart beskrev det, är “a mad, mad, mad Manchester United fan” stå åt sidan. Vill man jobba med det man älskar och inte anser sig få rätt arbetsuppgifter söker man sig gärna till någon som kan erbjuda det. En självklarhet i de flesta yrken. Men eftersom vi Manchester Unitedfans lägger mer vikt än många andra topplag i Premier League åt hemmafostrade grabbar är det svårt att föreställa sig Danny-Boy i en annan klubb.
Det är med extra stor sorg i hjärtat vi Manchester Unitedfans kunde läsa följande ingress i Independent i går kväll:
There is a long pause. “I’d rather not answer that question,” says Danny Welbeck.
The Manchester United striker has been asked to clarify his future at Old Trafford after a season that ended in reports he wanted to leave the club, followed by the arrival of a new manager in Louis van Gaal.
Jag blir trasig, moloken och ledsen i båda ögonen av detta. Inte bara för att han är lagets senaste “äkta” akademiprodukt utan för att han fortfarande inte lyckats cementera en plats i förstaelvan. Som alla ni läsare vet håller jag Dannys anfallsegenskaper högt, men faktum är att jag både trodde och hoppades att han skulle ha kommit längre än han gjort som snart 24-åring. Problemet är dock, som han själv också påpekat, att han inte fått spela tillräckligt mycket på sina naturliga position. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han om han varit tillräckligt bra hade fått spela mer. Dock: Wayne Rooney och Robin van Persie är inte två lirare man puttar åt sidan i moment 1. RvP för att han är så oerhört bra och Wayne Rooney för att han under den senaste säsongen haft David Moyes som coach när RvP varit skadad.
Ändå har han tidigare hyllat Uniteds val att ge sina anfallare flera kompetenser:
“They teach their forwards to play four different positions – on the left, up front, behind the striker or on the right wing. It’s a great asset to have, being able to mix and match. When you are called upon by the senior team, it’s not then a whole new world for you.”
Skulle han göra ett kanonmästerskap i Brasilien är jag rädd för att lockelsen att spela ordinarie i en annan klubb kan bli för stor. Om nu inte LvG har löst situationen innan dess – vilket jag innerligt hoppas – och förstått vikten av att ha en Danny i leden. Inte bara för hans mångsidighet och hans fortsatta potentiella utvecklingskurva, där jag tror fortfarande att han kan bli en world beater.
Utan för att ett United utan Welbeck är ett United med aningen mindre själ.
Och i dagens alltmer själlösa fotboll är spelare som han spelare vi fans vill fortsätta tro på.
Independentartikeln avslutas med att Unitedanfallaren precis berättat hur mycket han beundrade spelare som Ronaldo, Rivaldo och Ronaldinho och därefter fått frågan om han hade några Brasilientröjor hemma.
Svaret:
“No, always United.”
