Omstart

En av fördelarna med fotbollen är att ingenting varar för evigt. Det kommer alltid en ny match, alltid en ny säsong, alltid ny drömmar.

När Manchester United imorgon sparkar boll mot Queens Park Rangers gör man det som ett nytt lag. Säsongen är förvisso redan tre matcher gammal men för United är det tvivelsutan en ny början.

Förväntningarna och förhoppningarna är kanske inte lika stora som de brukade vara. De flesta supportrarna kommer nog att vara till freds med en säsong som slutar med att vi kvalificerar oss till Champions League. Så brukade det inte vara.

Efter fiaskot förra säsongen följde en våg av optimism efter en fantastisk försäsong. Så inledde United ligaspelet med att förlora mot Swansea på Old Trafford och känslorna från säsongen 2013/14 återvände. När United följde upp premiärförlusten med icke-vinster i Sunderland och Burnley var det inte längre någon som var chockad.

Louis van Gaal är inte David Moyes, men 2014 är heller inte 2013. Tålamodet med Moyes var stort, jag tvivlar på att tålamodet med Van Gaal kommer att vara lika stort. Det spelar ingen roll att holländaren kan visa upp ett fantastiskt CV. Om laget fortsätter att agera nervöst och fantasilöst kommer det snabbt att börja muttras.

The United Way

Till viss del har det faktiskt redan börjat muttras. Uniteds beslut att sälja Danny Welbeck har kritiserats ordentligt. Kritiken har dessutom levererats av folk som Gary Neville och Mike Phelan – en före detta lagkapten och en före detta assisterande manager i klubben. Oberoende av om de har rätt eller fel i sin kritik så är det kritik som inte kan ignoreras.

Jag är mindre upprörd än många andra när det gäller försäljningen av Welbeck. Min spontana gissning är att det beror på att jag inte tror på honom som en framtida världsklassanfallare. Jag tycker att Uniteds behandling av Welbeck har varit rimlig, jag tycker att han har fått ungefär den mängd speltid som han, i förhållande till talang och prestationer, förtjänar. Welbeck själv nöjde sig inte med att vara reserv och då gav han faktiskt inte United något alternativ.

Försäljningen av Welbeck innebär inte att klubbens identitet är förlorad. En spelare gör inte en fotbollsklubb. Inte heller sommarens extrema värvningar innebär att klubbens identitet är förlorad. En transfersommar gör heller inte en fotbollsklubb.

Det är möjligt att klubbens identitet är på väg att förloras, det återstår att se. Mycket beror på vad Van Gaal gör. Vilka spelare ger han chansen och vilka värvar han i januari och nästa sommar.

Vi pratar gärna om the United Way, om Manchester United som en speciell klubb. Men vi ska inte glömma att dyra värvningar alltid har varit en del av the United Way. Även på Sir Matt Busbys tid slog United emellanåt till med rekordvärvningar.

Denis Law kom till United som den dyraste spelaren i engelsk fotboll. Gordon McQueen och Bryan Robson var också rekordvärvningar. Sir Alex Ferguson var ett tag väldigt generös med checkhäftet, innan han började svamla om att det inte fanns något värde på marknaden – Roy Keane, Andy Cole, Ruud van Nistelrooy, Juan Sebastian Veron och Rio Ferdinand var rekordvärvningar.

Skillnaden mellan nu och då är att vi på kort tid har köpt väldigt många spelare som förväntas gå rakt in i startelvan, eller åtminstone konkurrera om en plats i startelvan. Jag ser dock det mer som en effekt av att vi de senaste åren har underinvesterat i spelartruppen.

Och för all del, jag ser ju hellre att vi spenderar närmare 200 miljoner pund på att köpa Mata, Herrera, Shaw, Rojo, Di Maria, Blind och Falcao än att vi, som vi gjorde säsongen 2003/04, lägger 50 miljoner pund på Liam Miller, Gabriel Heinze, Alan Smith, Louis Saha, Dong Fangzhuo, Cristiano Ronaldo, Kleberson, Tim Howard, Eric Djemba-Djemba och Liam Miller.

Louis van Gaal lovar gång på gång att han ska ge ungdomarna chansen. Hur det blir med det återstår förstås att se, men av det vi har sett hittills så håller han vad han lovar och han har en lång historik av att ge ungdomar chansen. Tyler Blackett, Reece James, Saidy Janko, Jesse Lingard och Andreas Pereira – fem egna produkter – har debuterat i a-laget under Van Gaals fyra första matcher i klubben. Det är bättre än en genomsnittlig säsong för Sir Alex Ferguson.

Man kan beskylla Van Gaals värvningsstrategi för att vara obalanserad, man kan påstå att det fanns andra hål som var i större behov av att fyllas. Men det är en fotbollstaktisk diskussion och inte en diskussion om klubbidentitet. Kollar vi på listan av värvade spelare ser vi en flexibel försvarare, en vänsterback, en multispelare, en central mittfältare, ett offensivt geni och en anfallare. Är det verkligen så obalanserat?

Ett nytt Manchester United

Däremot är det ingen tvekan om att det vi nu ser är ett nytt Manchester United. Men det är oundvikligt då Sir Alex Ferguson närmast diktatoriskt formade klubben under 26 år. Under den tiden var det en enorm styrka för United att man hade Ferguson.

United gjorde ett misstag som försökte ersätta Ferguson med någon som man trodde var som Ferguson. Skorna blev för stora för Moyes, som heller inte fick någon hjälp av Ed Woodward.

Men jag tror inte ens att en ung Alex Ferguson hade kunnat efterträda Ferguson. Efter 26 år hade Ferguson koll på varenda litet gruskorn i United och därmed kunde han som en människa klara ett arbete som egentligen kräver flera personer. Ferguson är ingen övermänniska, han kunde arbeta som han gjorde tack vare att han visste vad han skulle och kunde delegera och till vem.

United är fortfarande byggd som en klubb som ska styras av en allsmäktig manager. Det fungerade 1986, men allting var annorlunda då. Manchester United anno 1986 kan kanske, organisationsmässigt, jämföras med typ West Bromwich Albion av idag.

Manchester Uniteds fotbollsmässiga struktur byggdes av Ferguson. Därför fallerade också strukturen när Ferguson lämnade. Klubben måste stå för strukturen, annars är risken överhängande att strukturen fallerar varje gång man byter manager.

Men Manchester Uniteds struktur kan vi fortsätta att älta vid ett senare tillfälle. Nu är det trainer-coach Louis van Gaals struktur och filosofi som gäller.

Hur Van Gaal kommer att formera sitt lag framöver blir väldigt intressant att se. Jag hoppas att han överger 3-4-1-2-systemet. Inte för att jag nödvändigtvis tror att det systemet – eller något system – är bättre eller sämre än något annat. Utan för att jag tror att Uniteds möjligheter att spela en aggressiv, offensiv och underhållande fotboll är större i ett system med en fyrbackslinje.

Angel Di Maria kan spela som en av två centrala mittfältare, men det innebär att han tvingas göra ett större defensivt arbete än nödvändigt. Han kan spela som vingback, men även där med ett alldeles för stort defensivt arbete. Ja, han kan ju få nummer 10-rollen i 3-4-1-2-systemet också men där är det redan överbefolkat.

Jag gillar tanken på ett tremannamittfält bestående av Di Maria, Blind och Herrera. Det betyder i så fall att Falcao, Rooney, Van Persie och Mata slåss om tre platser längst fram, platser som även jokrarna Adnan Januzaj och James Wilson vill ha.

Jag blir mer och mer övertygad om att trion Rooney, Van Persie och Mata aldrig kommer att leverera fantastisk fotboll tillsammans. De är för långsamma och United förlorar dessutom bredden i anfallsspelet. Det gör att jag tror att Januzaj förr, snarare än senare, slår sig in i startelvan, även om han under hösten lär vara reserv som utgångspunkt.

Champions League

Ett problem för Van Gaal är att United kommer att spela ett begränsat antal matcher den här säsongen. Det upprepas gång på gång att det skulle vara en fördel att stå utanför Champions League. Jag ser det inte så, verkligen inte.

Det var kanske ett hållbart argument förr i tiden, då när klubbarna i stort sett hade en självklar startelva. Idag arbetar toppklubbarna snarare med två spelare per position och då är varje extra match nödvändig för att kunna ge speltid även till reservspelare. När United vann trippeln 1999 var det närmast otänkbart. Visst, det hade gjorts av skotska och holländska lag tidigare, men holländska och skotska lag har ju inte riktigt samma inhemska konkurrens. De senaste åren har Barcelona, Inter och Bayern München upprepat bedriften. Under Fergusons ledning vann United ligan de fyra år man var i final i Champions League.

Ett gruppspel i Champions League hade gett Van Gaal chansen att laborera med olika uppställningar. Han hade kunnat ge ungdomarna chansen i turneringen.

Nu får Van Gaal försöka sätta sitt lag på totalt sex matcher under september och oktober. Om en spelare blir petad i ett par matcher har han helt plötsligt en månad utan match. Spelaren lär ju börja klättra på väggarna i frustration, och när han sedan får chansen är hans möjligheter att lyckas kraftigt begränsad av att han saknar matchtempo.

För oss supportrar är det ett rent helvete.

Så, nej. Jag ser ingen som helst fördel med att United inte spelar Champions League den här säsongen.

Uppgiften den här säsongen är att ta sig tillbaka till Champions League. Det är där United hör hemma. Det är måhända en svår uppgift, allra helst med tanke på att Uniteds trupp fortfarande är sargad efter förra säsongen. Men det är ändå en uppgift som Van Gaal måste lösa, allt annat bör ses som ett misslyckande, åtminstone när man beaktar värvarorgien under sommaren.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2020 MUSS.SE   •   OM MUSS & MUSCS   •   HJÄLP MUSS   •   OM MUSS.SE   •   BLI SKRIBENT   •   INTEGRITETSPOLICY   •   KONTAKTA OSS