Recension: The Class of ’92

Manchester Uniteds Class of ’92 har skrivit in sig i historieböckerna som en av de bästa årskullarna i fotbollshistorien. Beckham, Butt, Giggs, Neville och Scholes är klassiska namn. Pojkarna växte upp tillsammans, de etablerade sig i Uniteds a-lag tillsammans och de vann drösvis med titlar tillsammans.

The Class of ’92 är en utmärkt dokumentärfilm om det klassiska ungdomslaget. Historien bäddas in av den klassiska trippelsäsongen 1998/99 med ett längre avsnitt var för de sex spelare – David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary Neville, Phil Neville och Paul Scholes – som filmen fokuserar på. Filmen gör också ett försök att beskriva kulturen i Manchester och inkluderar förstås en hel del fantastisk Manchestermusik.

Filmen släpptes i England för ungefär ett år sedan och blev en omedelbar succé. Ja, så framgångsrik var den att den snart släpptes i en förlängd version. Det är den förlängda versionen som nu äntligen har kommit till Sverige. Totalt får vi nästan en halvtimmes extra underhållning – själva filmen är 118 minuter, mot 95 i originalversionen medan extramaterialet The Making of är förlängt från 25 till 30 minuter.

Den mest markanta skillnaden mellan originalet och den förlängda versionen är att Sir Alex Ferguson nu medverkar som ett av intervjuobjekten. Övriga intervjuobjekt är, förutom de sex huvudpersonerna, Eric Cantona, Zinedine Zidane, ungdomslagets tränare Eric Harrison, regissören Danny Boyle, Mani från Stone Roses och politikern Tony Blair.

Vi får följa med spelarna på en middag där de drar anekdoter från karriären, vilket undertecknad skulle ha kunnat kolla på i timtal.

Berättelsen är välregisserad. Det finns en röd tråd i historien som kulminerar med Ole Gunnar Solskjaers mål i Barcelona, även om berättelsen egentligen är större än så. Trots att det hoppas friskt från intervju till intervju känns det aldrig ryckigt eller otydligt. Det är uppenbart att ambitionen har varit mycket större än i den genomsnittliga fotbollsfilmen.

På senare tid har vi hört framför allt Roy Keane kritisera Class of ’92 som han menar får ett för stort utrymme i historieskrivningen. Keane har en poäng. United förlorade mot Aston Villa i ligapremiären 1995. Bröderna Neville, Scholes och Butt var med i startelvan, Beckham var inhoppare. ”You can’t win anything with kids,” förklarade Alan Hansen efter matchen. När säsongen var slut hade United vunnit både liga och cup och Hansen blir för evigt hånad för sitt uttalande.

Men det var mer etablerade spelare som Eric Cantona, Keane, Steve Bruce och Peter Schmeichel som bar United till framgångarna den säsongen. Så Keane har en poäng. Just detta berättar också Scholes i filmen. Tittar vi på vad de här spelarna har upplevt är det emellertid ingen tvekan om att de förtjänar en central plats i Uniteds historia. Giggs har gjort flest matcher någonsin för United, Scholes är trea på listan och Gary Neville är femma. De här spelarna var nyckelfigurer under klubbens mest framgångsrika epok. De är kulturbärare för en hel generation och att en grupp från ett och samma juniorlag (nåväl, Phil Neville tillhörde egentligen Class of ’95) når såna extrema framgångar är unikt. Deras historia förtjänar att berättas.

Nu är det förvisso inte en film utan brister. Bildkvaliteten är undermålig när det visas höjdpunkter från spelarnas karriärer och jag tycker att det är löjligt att svordomar censureras.

Det jag stör mig mest på i filmen är emellertid Tony Blairs medverkan, som jag anser är helt omotiverad. Jag tror att man vill beskriva hur det engelska samhället förändrades under 1990-talet och då kan det vara rimligt att inkludera premiärministern. På samma sätt är det rimligt att Mani och Danny Boyle inkluderas för att förklara kulturen och Manchester. Avsnitten med Boyle och Mani försvaras dock då spelarna i sina intervjuar relaterar till kulturen och till livet i Manchester. De uttalar sig emellertid aldrig politiskt, varvid avsnitten med Blair blir helt fristående från resten av filmen. Det blir inte bättre av att Blair är platt och okunnig när det kommer till fotboll och United samt drar anekdoter som bara är trista. De avsnitten skulle kunna klippas bort rakt av utan att de skulle saknas och utan att kontinuiteten i filmen skulle påverkas. Ännu hellre skulle Blair kunna ersättas av en supporterröst, även om Mani till viss del fyller den biten.

Annars hade jag gärna sett en större medverkan från de spelare i Class of ’92 som inte lyckades. De sveper förbi vid något tillfälle och får lite utrymme i extramaterialet, men inte mer. Jag hade också gärna sett att man diskuterade att Beckham valde att lämna United. Butt och Phil Neville lämnade också, men det för att de inte riktigt platsade. När det förklaras att spelarna var enormt dedikerade och Lee Sharpe nämns, med en antydan om att Sharpe inte var lika dedikerad, hade det varit intressant med ett inspel från honom.

Jag vill lyfta fram extramaterialet The Making of, som i vissa avseenden till och med överträffar filmen. Detta säger jag trots att jag tycker att det är tämligen ointressant att höra regissörerna Benjamin och Gabe Turner resonera kring hur de gjorde filmen. Att höra Giggs diskutera och sjunga Unitedsånger är episkt.

Jag tycker att den nya versionen är bättre än originalet som jag tycker var i kortaste laget. Jag hade inte klagat om filmen var ännu längre, man kan ju till exempel omöjligen få för mycket av Eric Cantona. Har man redan sett originalet är det inte nödvändigt att jaga den förlängda versionen. Det är samma historia, bara lite längre. Har man inte sett originalet är det självklart att välja den förlängda versionen.

Den svenska textningen får godkänt. Det här torde vara en förhållandevis svår film att översätta, med många branschtermer samt mycket slang och dialekt. Jag upptäckte någon enstaka miss, men det var inte någon kritisk miss.

Överlag är The Class of ’92 en utmärkt fotbollsdokumentär. Där den traditionella fotbollsfilmen tenderar att vara en hastigt ihopslängd orgie av mål och någon pliktskyldig intervju har The Class of ’92 en större ambition, vilket resulterar i ett bättre resultat. Om jag inte hade varit Unitedsupporter hade jag kanske inte varit lika förtjust i filmen men nu är jag ju en del av filmens målgrupp och den träffar precis där den ska. Jag vill påstå att The Class of ’92 är den bästa fotbollsfilmen jag har sett.



The Class of ’92 hade svensk release den 3 december. Filmen går att köpa hos alla vanliga återförsäljare. För medlemmar i supporterklubben finns ett erbjudande om att köpa filmen för 99 kronor (inklusive frakt), läs mer om det erbjudandet här.

Recensionsexemplaret och illustrationsbilderna (omslagsbilden privat) tillhandahölls av Universal Sony Pictures Nordic.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2021 MUSS.SE   •   OM MUSS & MUSCS   •   HJÄLP MUSS   •   OM MUSS.SE   •   BLI SKRIBENT   •   INTEGRITETSPOLICY   •   KONTAKTA OSS