Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Resereportage: Det beror på hur man räknar…

Den 9-12 december gick Muss 85:e resa av stapeln. Tottenham stod för motståndet och Manchester United vann med 1-0.

Här kan du läsa allt du behöver veta om resan. Eller så väljer du att se det som en ytterst otillräcklig och starkt subjektiv bild av vad som egentligen hände. Det beror ju på hur man räknar…

Fredag

Undertecknad, och tillika reseledare under Tottenham-matchen, hade lyckats värva fyra nya medlemmar innan resan. Två kollegor och två nära vänner. Och fem i sällskap ger prismässigt fog för att åka taxi från flygplatsen till hotellet. Exakt hur mycket det kostar är omöjligt att säga (det beror antal resenärer, tid på dygnet och restid i taxin), det beror på hur man räknar… Men säg knappt 30 pund för fem personer. Fast egentligen 28. Men fem per skalle när skulden skulle göras upp. Typ.

I taxin diskuteras allt från resväg in till stan till att våra engelska geografikunskaper helt baseras på engelska fotbollslag. Sedan ställer Petter Malmhester frågan, vars svar ekar som ett tema genom hela resan, och den här texten: det beror på hur man räknar… (Mer om det i Muss magnifika Manchester-guide.)

Väl inne i stan är det lunchhets. Vi i taxin, det vill säga undertecknad, Linus, Martin Eriksson, Andreas Friman och Petter drar till Pie & Ale, men hinner som hastigast sticka in huvudet på relativt nya The Smithfield Market Tavern där Micke Österdahl, Kent Yxell, Mats Svensson och David Sundgren testar öl från Blackjack Beers. Pie & Ale blir lite av inledande succé, varsin Ye Old Rabbit Pie garnerade med kaninkex kan inte gå fel. Martin är något mer exalterad av själva garnityren än vi andra och äter i alla fall minst tre kaninkex helt själv. Exakt hur många öl vi drack till kaninpajen är svårt att säga. Det beror på hur man räknar… Räknar vi volym eller antal liksom? Deras provbrickor tillät oss hur som helst att smaka allt de hade på fat plus några spännande burkar och flaskor.

Gästerna på Pie & Ale har dåligt minne. Därför kommer maten med en påminnelse om vad du beställde.

Därefter mötte vi upp Blackjack-gänget och Carl Sedman (som egentligen anslöt redan på Pie & Ale, men vem bryr sig) på Common. Där blev det ett snabbt ölstopp och planerna om att gå på museum grusades, eller lades ner, men ingen verkade särskilt ledsen för det. Istället blev det en sväng på Manchesters julmarknad och allt vad det innebär: provsmaka korv, ost (Red Devil-osten var givetvis godast) och sötsaker, titta på en gigantisk tomte och dricka glühwein ur muggar från 2014 års julmarknad. Vad en mugg glühwein egentligen kostar och hur många man ska beställa till ett gäng på åtta är fortfarande lite oklart. Det beror på hur man räknar… Att det är pant på muggarna har jag förstått, men varför vi gick från att vara en mugg kort till att ha en extra är fortfarande en gåta. Och vem betalade, egentligen?

Middagen (för hela 32 Muss-medlemmar) intogs på Armenian Tavern, när vi äntligen hittade dit… Låt oss säga att undertecknad bjöd på en något längre promenad än nödvändigt i pissregnet och kan ha ursäktat sig med: ”De måste ha flyttat hela restaurangen, här låg den inte förut.” Några som hade hittat dit raka vägen var kompisgänget Ulf Appelgren, Jonathan Söderling, Daniel Finnbogasson, Christian Westerberg och Daniel Holmberg, men de hade å andra sidan fått spendera åtta timmar i Amsterdam. Att göra många mellanlandningar behöver inte innebära särskilt mycket längre restid, men det beror som sagt på vad som händer. Och hur man räknar…

Maten på Armenian Tavern var MYCKET och inte à la carte som vi hade blivit lovade, utan någon slags bordsserverad buffé. Betalningen blev klassiskt engelskt-strul-med-notan-jobbig och tog sin lilla tid att betala. Hur mycket var och en skulle betala? Det beror så klart på hur man räknar… Men till slut tror jag att allt stämde någorlunda. Armenian Tavern kanske man går till om man inte är fullt så många som vi var. TACK alla medresenärer för ert tålamod!

Nobody does Christmas like Manchester.

Kvällens första stopp på den sedvanliga pubrundan blev Britons Protection, ett ställe som skryter med sina fina utbud av whisky. Undertecknad struntade såklart i det eftersom det fanns en öl som hette som han själv, nästan. Det blev en Black Bear Ale, men Petter Malmhester lyckades få sig en rökig rackare innan färden gick vidare till Cask för några av oss.

Ett steg in på Cask skriker bartendern åt oss (och tro mig, väldigt familjärt även om det inte ser ut så i skrift): ”You got two minutes to order, 30 minutes to drink up, then FUCK OFF!” Men även det visade sig bero på hur man räknar, såklart. Det tog nog minst 7 minuter att beställa och vi satt kvar i dryga 45. Men enligt bartendern var det lugnt: ”No stress, the idiots at the other table already left!

Det något splittrade gänget (efter Britons Protection) återsamlades som sig bör på The Castle för nattens sista öl. Det är fantastiskt skönt att ha ett ställe i Manchester dit man alltid kan gå och alltid träffa någon från Muss, oavsett tid på dygnet. Vi stängde baren och kvällen avslutades med att undertecknad fick ett sms 01.21 från David Sundgren: ”Det ligger någon i Mickes säng här på vandrarhemmet… Vad ska jag göra?!” För trött för att svara överlät jag det hela åt Carl Sedman som tyckte det var lämpligt att svara: ”Let’s go oriental, na na…” Ibland är det tur att pappa Kent Yxell åker med på resorna. Han löste situationen åt David och stackars Micke Österdahl, som plötsligt hade blivit kapad på sin säng.

Lördag

På lördagen blev det tidig morgon för många av oss. Alexander Lindh och Hanna Ählman åkte till Old Trafford för en rundtur och tolv av oss (Fredrik Brenkle, Elsa Brenkle, Hans Johansson, Mats Eliasson, undertecknad, Andreas Friman, Linus, Petter Malmhester, Martin Eriksson, Mikael Krekula, Lisa Larsson, Sarah Svensson och Mikael Österdahl) åkte ståendes i ett fullsatt tåg till Sheffield för att quiza, gå en pubrunda och se Sheffield United mot Swindon på Bramall Lane. Quizet var Österdahl-skapat och handlade om Manchester och Sheffield. Den sista frågan handlade om bra låtar från Manchester och rättades subjektivt av undertecknad och Österdahl. Vann quizet, som för övrigt hölls på den finfina stationspuben The Sheffield Tap, gjorde Mikael Krekula, tätt följd av Linus och Lisa Larsson, men egentligen skulle slutresultatet kunna ifrågasättas. Den sista musikfrågan avgjorde nämligen allting och skulle någon fråga vem som egentligen vann skulle svaret kunna bli: ”Det beror på hur man räknar…

Efter en sådär lunch på Showroom i Sheffield blev nästa, och sista stoppet innan matchen, The Rutland Arms. Tänk er att dricka öl i en pubträdgård under en gigantisk graffitimålning i mitten av december och inte frysa arslet av sig. Det var så det var. Undertecknad beställde en sur citron-öl (för att jag gillar det) och det gjorde tydligen många fler av bara farten (trots att de inte gillar sur citron-öl). Så en halv pint öl blev nästa tre hela pint, men det var som så mycket den här resan, en fråga om hur man räknar… Och inte är det så noga heller, inte när det kommer till öl i alla fall. Undertecknad var mer än nöjd efter det stoppet. Så kan vi säga.

Sheffield United mot Swindon slutade 4-0 (0-0) och en viss Duffy (Sam, Pat eller Mark, kärt barn har många namn beroende på hur man räknar) i hemmalaget briljerade, men även det beror på hur man räknar. Första målet var nämligen aldrig över mållinjen. Fredrik Brenkle räknade mest likt domaren och tippade närmast slutresultatet. Därmed vann han 24 pund av oss andra.

Manchesterquiz. 20 enkla frågor. Max 24 poäng. 15 poäng för godkänt. 13 poäng för seger.

Lördagens middag blev en höjdare på The Oast House. Vi ockuperade tre av fyra lediga bord i en annars knökfull lokal (deras beer garden var också helt full) där det rådde något av festivalstämning. Bra mat och bra underhållning i form av skönsång till piano och trumma. Vi slapp också strulet med notan. Extra plus till Carl Sedman med vänner som kom in och dansade lite för oss i slutet av middagen…

Pubrundan efter middagen inleddes på The Brink, ett relativt nytt ställe för Muss, mittemot Gas Lamp låg det. För kvällen fungerade inte sittoaletterna, men annars var det helt okej. Vi blev kvar ganska länge och hann ta diskussionen om vilket Stockholmslag som är bäst (vilket verkar bero på hur man räknar). Dessutom pratade vi länge och väl om kungahuset, men det samtalet dödades typ när någon drog in Camilla Henemark i det hela.

Det hela avslutades med att vi stängde The Castle. Igen.

Söndag

Även söndagen blev tidig på grund av den tidiga avsparken. Efter biljettutdelning och matchtippning åkte några direkt till Bishop Blaize, andra (inklusive undertecknad) åkte till det något ruffigare Sam Platt’s och några chillade lite i stan.

Hur det var på Bishop Blaize kan jag inte svara för, men på Sam Platt’s dröjde det lite innan allt kom igång. Muss kände sig till och med tvingade att starta två sånger och lyckades alldeles galant med det. Därefter ökade tempot under partytältet och när det styrande gänget i mitten slängde en av sina kompisar i sopen visste vi att det var fullt ös: ”We’ll throw him in the bin, we’ll throw him in the bin. And now you’re gonna believe us, and now you’re gonna believe us…

Efter en stunds sjungande på Sam Platt’s började det lukta bränt. Och när vi vände oss om för att se vad det var så förstod vi varför half-and-half-scarves är förbjudna där inne. Det var nämligen precis en sådan halsduk som någon hade eldat på. Och för er som undrar om det kom någon vakt… Nej. Muss tar alltså tillfället i akt att varna resenärer från att bära half-and-half-scarves på Sam Platt’s. Vi avråder också från att ta med barn dit.

Kaffe före matchen är en nödvändighet. För koffeinet. Kaffets värmefunktion behövs inte i nästan alltid soliga Manchester i december.

Matchen då. Jo den slutade 1-0 till United efter ett fantastiskt mål av Mkhitaryan. Mats Eliason tippade närmast och vann 64 pund.

Efter matchen varvade många av oss ner med middag på Chiquito och sedan hamnade nästan alla på 57 Thomas Street. Vi stängde inte The Castle, men vi försökte. Det beror lite på hur man räknar…



P.S. Danny Rose, you’re a wanker.