Manchester United har sitt hem på Old Trafford. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara… Kan en tänka. Men det stämmer inte. Vad framtiden bär med sig vet vi inte. Förr är det däremot så att United ganska ofta har haft en annan hemmaplan än Old Trafford.
I några år efter andra världskriget spelade United sina hemmamatcher på Manchester citys Maine Road. Förstås otänkbart idag, inte bara för att Maine Road för ett antal år sedan jämnades med marken.
Innan Old Trafford fanns spelade United – som till och med 1902 hette Newton Heath – först på North Road och sedan på Bank Street. På Bank Street fick Walsall stryk med 14-0, den största förlusten i Football Leagues historia. Tyvärr räknades inte resultatet, då förlorarna protesterade mot skicket på planen. Det blev omspel och i en dramatisk i match drog Newton Heath det längsta strået … efter två mål var av Cassidy, Donaldson, Peters och Smith samt ett av Clarkin skrevs segersiffrorna till 9-0.
Men det är inte bara Maine Road, North Road och Bank Street som har varit hemmaplan för United. I FA-cupen 1948 användes både Goodison Park i Liverpool och Leeds Road i Huddersfield (city hade hemmamatcher samtidigt, varför United inte kunde låna Maine Road).
Säsongen 1971/72 tvingades United spela två hemmamatcher utanför Old Trafford, detta till följd av publikproblem. Mot West Brom var det Victoria Ground i Stoke som var vikarierande hem. Tre dagar tidigare, mot Arsenal, spelade United sin hemmamatch på Anfield i Liverpool. Det är definitivt otänkbart idag!
Men Anfield i al ära. Det råder ingen som helst tvekan om att Home Park i Plymouth – 453 kilometer (bilvägen) från Old Trafford – är den mest udda hemmaplanen i Manchester Uniteds historia.
Bakgrund
Åren efter Sir Matt Busby gick det inte så bra för United. Ja, 1974 gick det så illa att United åkte hur högstadivisionen, bara sex år efter segern i Europacupen. Sejouren i andradivisionen blev bara ettårig. Tillbaka i eliten ledde managern Tommy Docherty – som fick behålla jobbet trots degraderingen 1974 – United till en hedersam tredjeplats i ligan och final i FA-cupen.
Ligatrean United ställdes mot Southampton från andradivisionen i finalen. Given seger, förstås… Nä, Southampton vann (att deras segermål var offside ska vi inte nämna, en låter så bitter om en gör det).
Men Docherty lät sig inte nedslås: ”Vi kommer tillbaka nästa år. Och den gången kommer vi vinna!”
Walsall besegrades på Old Trafford i tredje omgången. Inga protester den gången. Sedan var det QPR som fick stryk. I den femte omgången ställdes United mot Southampton. Revansch! Aston Villa räckte inte till i kvartsfinalen och via 2-1 mot Leeds säkrade United en finalplats för andra året i rad.
Liverpool stod för motståndet i finalen. De hade precis vunnit engelska ligan och några dagar efter FA-cupfinalen skulle de vinna Europacupen. Således var motståndarna favorit. Det var tänkt att de skulle vinna en unik trippel.
Efter en mållös första halvlek blixtrade matchen till i början på andra halvlek. United tog ledningen genom Stuart Pearson. Case kvitterade bara ett par minuter senare. Uniteds svar kom omedelbart: Lou Macari sköt bollen i bröstet på Jimmy Greenhoff och in i mål.
Sedan blev det inga fler mål. United vann FA-cupen och kvalificerade sig för spel i cupvinnarcupen. Den där unika trippeln… Ja, den är unik och vanns av Manchester United 1999.
Battle of the Croissants
Sommaren 1977 fick Tommy Docherty, den cupvinnande managern, sparken. Inte för att fotbollsresultaten var undermåliga, han hade ju vunnit cupen! Nej, anledningen var att Docherty hade en affär med Mary Brown, som råkade vara gift med klubbens fysioterapeut. En skandal!
Därför var det Dave Sexton som fick leda United när klubben var tillbaka i Europa efter många års frånvaro. Lotten parade ihop Manchester United med Saint-Étienne. United började borta, på Stade Geoffroy-Guichard.
På den här tiden var Uniteds supportrar ökända, efter otaliga problem. Comebacken i Europa lockade, många gjorde resan till Frankrike.
I England strejkade bagarna. Det föranledde de franska supportrarna att kasta frukostbröd på de tillresta engelsmännen. Då Unitedsupportrarna inte hade något bröd att kasta valde de istället att möta fransmännen med knutna nävar. Den franska polisen gjorde förstås sitt för att förvärra det hela.
Det blev våldsamt, 33 personer fördes till sjukhus. Slaget kom att kallas Battle of the Croissants.
Själva fotbollsmatchen? Ja, den slutade 1-1.
Hemma i Plymouth
Där tyckte Uefa att Uniteds cupvinnarcupäventyr skulle ta slut. United kastades ut ur turneringen.
Nonsens, tyckte United och protesterade.
”Jag kan fortfarande inte fatta det,” kommenterade Uniteds målvakt Alex Stepney. ”Det är så löjligt att ord [saknas].” Målvakten menade att laget inte hade något med supportrarna att göra. Han tyckte även att matchen i Frankrike var fantastisk reklam för fotbollen.
Den brittiska idrottsministern Dennis Howell var besviken på Uefa.
”Jag är besviken på att Uefa inte har väntat på [mitt brev],” sa Howell. En representant för utrikesministeriet hade varit på plats och Howell konstaterade att det var ”tydligt att det var stora bristfälligheter hos hemmalaget”. Han passade också på att beskylla FA för inkonsekvent agerande. Tänk, vissa saker förändras inte.
Uniteds officiella supporterklubb ansågs ha skött sig. Däremot reste en grupp på runt 150 personer till Frankrike på egen hand, den gruppen fick skulden.
Efter protest ändrade sig Uefa. United fick vara kvar i turneringen men hemmamatchen mot Saint-Étienne fick inte spelas på Old Trafford. Kravet var att matchen skulle spelas minst 200 kilometer från Old Trafford.
”Från början var det tänkt att vi skulle spela i Glasgow,” berättar Arthur Albiston, som var ytterback i United. ”Det var många skotska grabbar i Uniteds lag, så vi såg verkligen fram emot en Europakväll på Celtic Park. Men Uefa satte stopp för den idén. Det trodde antagligen att vi skulle få för mycket stöd.”
London hade varit naturligt. Men London ville inte ha United. Så kom det sig att Plymouth fick frågan om de kunde vara värd för Uniteds hemmamatch.
För första, och hittills enda, gången skulle en Europamatch spelas på Home Park.
Kanske tänkte Uefa att en match i Plymouth inte skulle locka några åskådare. De misstog sig. Home Park fylldes med 31 634 åskådare. United vann med 2-0 efter mål av Steve Coppell och Stuart Pearson.
Men segern var förgäves. I nästa omgång blev Porto för svåra. Men så kom det sig att Manchester United en gång i tiden hade hemmamatch i Plymouth.
De båda matcherna 1977 är de enda mellan United och Saint-Étienne. På torsdag möts klubbarna igen. På Old Trafford.