Kaprun, en ort med cirka 3000 invånare i de sydvästra delarna av Österrike. Cirka 8 km därifrån ligger Zell am See, partystaden där min chef åkte skidor på bardiskarna under det glada nittiontalet. Efter det gick staden i graven under ett antal år för att sen mirakulöst återuppstå och sedemera bli skidorten för den lite mer mogna målgruppen. Här finns nu allt som man kan förvänta sig av en skidort. Billig öl, Jägerbombs och Eurotecno. Den mogna målgruppen har tagit plats men den beter sig som ungdomen för tjugo år sedan. De neonfärgade skalplaggen är många, fleecetröjorna ännu fler. Men vad det däremot är ont om är fotbollspubar, något vi snart skulle bli varse om.
Den största österrikiska fotbollsframgången
Jag öppnar dörren och möts av, vad jag tror är en folktom lokal. Men sÃ¥ ser jag att det faktiskt sitter nÃ¥gra herrar därinne, smÃ¥pratandes med varsin pint Guinness. Stället heter nÃ¥got sÃ¥ simpelt som The Irish Pub & Restaurant och det luktar avslagen öl och heltäckningsmatta. Men jag vet genast att vi har hittat rätt. Vi verkar till och med ha hittat det enda stället i Zell am See med en stream pÃ¥ Sky och som alltsÃ¥ visar Liverpool – Manchester City. Det är klart, man kan inte klandra Österrikarna för deras svaga fotbollstradition. En gÃ¥ng har de vunnit medalj i ett mästerskap, ett brons i VM 1954. De tog sig igenom kvartfsfinalen efter att ha besegrat Schweiz med 7-5 men sen Ã¥kte pÃ¥ en riktig baksmälla i form av Västtyskland där de förlorade med 6-1. De lyckades dock att samla ihop sig i jakten pÃ¥ bronspengen. I mötet med Uruguay den 3 juli lyckades man att vinna med 3-1 och säkrade sÃ¥ledes vad som än idag är den största Österrikiska fotbollsframgÃ¥ngen i mannaminne.
Kluvna känslor
Inne pÃ¥ The Irish lyckas vi att roffa Ã¥t oss nÃ¥gra pallar och tränga in oss mellan ett tystlÃ¥tet gäng grabbar som sammanbitet tittar pÃ¥ slutminuterna av Tottenham – Southampton. I egenskap av supporter vet jag med mig hur irriterande det kan vara att, i ett läge som detta bli överröst med frÃ¥gor sÃ¥ jag sitter avvaktande pÃ¥ min lilla pall med en Spigel i min hand. Snart bryts dock tystnaden. Alla inser att segern är Tottenhams och de sista tvÃ¥ minuterna faller i glömska. Istället börjar uppsnacket kring kvällens stormatch. Känslorna verkar kluvna i sällskapet. Det enda som stÃ¥r klart är att det sitter en högljudd Scouser i ena änden av bardisken och vid hans sida hans Citysupportande flickvän. Jag undrar tyst för mig själv hur den relationen kan fungera. Bakom mig sitter en äldre herre, uppenbart engelsman. Han har en dialekt som klingar bekant. Han visar sig vara frÃ¥n Manchester  men hoppet om att han skulle heja The Reds en dags som denna är obefintligt. Nä, självklart tillhör han den blÃ¥a delen av staden och flera pÃ¥ baren tittar storögt pÃ¥ mig när jag gladeligen tillkännager mig som Unitedsupporter.
Ungdomar som dansar en sommar
1954 stod österrikisk fotboll på sin absoluta topp. Än idag har vi inte skådat någon större framgång trots att vi var många som inför fotbolls-EM 2016 trodde på stordåd. Kanske inte lika stora som 1954 men likväl framgångar. Men mycket mer än förhoppningar blev det inte. Den största behållningen har således fått vara enskilda individer, som vid sidan av ett föga fragångsrikt landslag skördat framgångar. Namnkunnig för oss Premier Legauetittare är Marko Arnautovic som idag spelar i Stoke. Likaså kan de flesta av oss även dra sig till minnes David Alaba som skördade framgångar i Bayern München innan han 2011 lånades ut till 1899 Hoffenheim. Men för er unitedsupportrar som läser denna krönika är ju detta föga intressant information. Det närmaste vi kommer en unitedkoppling i detta avseende är väl något löst sammansatt rykte om att Alaba kanske var påväg att krita på för klubben, som de flesta andra ungdomar som dansar en sommar. Men så blev inte fallet, och eftersom jag är en person som föredrar att hålla mig till de fakta som faktiskt ligger på bordet så är det också där vi står nu.
Bert Trautman
The Irish Pub & Restaurant visa sig, trotts fördomsfulla blickar vara ett riktigt gemytligt ställe. Jag kommer i samspråk med manchesterbon som i min närvaro passar på att hylla Bert Trautman, fallskärmsjägaren som blev krigsfånge och sedemera målvakt i Manchester City. Inte heller här kan jag gräva fram en relevant Unitedkoppling för er som suktar efter en. Istället ser jag det som relevant att nämna FA-cupfinalen 1956 då Trautman spelade med bruten nacke, en händelse tillsammans med många andra som enligt manchesterbon nu ska bli film. Något som även jag kan bekräfta. Jag tänker mig att Trautmans brutna nacke på något sätt ska komma att sätta färgen på den resterade delen av kvällen. Att han ska få stå som symbol för det fall som väntar Liverpool, för den framgång som väntar Manchester City. Men så blir det inte. Matchen vi ser är bra men inte mer än så. Den är vad den är och alla verkar ändå nörjda när vi traskar ut i den österrikiska natten.
De österrikiska fotbollsreferenserna är få, Unitedkopplingarna om möjligt ännu färre. Men likväl känner jag mig i egenskap av fotbollsssupporter välkommen in i värmen på The Irish Pub & Restaurant. Fotbollen visar sig från sin bästa sida. Inklämd på en pall, med en medioker öl i handen i sällskap med Scousers och blåfärgare manchestersupportrar så har jag ändå en trevlig stund. Jag njuter av tillfället att få träfffa andra fotbollsintressenter, höra deras passion och glöd och lära mig mer om Bert Trautman.