”We believe we’re stronger united, so we partner with organisations that help us create real change for the better. We have laid deep foundations across Britain – in some of our greatest institutions – so our communities can continue to find ways to flourish, and individuals can reach their full potential. We’re here to support those who can’t yet be themselves.” – Stonewall
Jag tror att detta är ett budskap som de flesta skulle kunna tänka sig att skriva under på. Man tänker instinktivt att detta är en bra organisation. En organisation som tar ansvar i samhället och som hjälper till att förverkliga drömmar. Något som de flesta av oss nog ändå tycker är en bra grej. Så när Manchester United valde att landsätta ett samarbete tillsammans med denna organisation borde också alla tyckt att det var en bra grej. Eller?
Tyvärr var det många som inte tyckte det. Varför? För att budskapet, som vi alla ändå tycker förmedlar något som är i grunden bra, är utsänt av en HBTQ-rörelse. Att en av världens största klubbar valt att backa en organisation som arbetar med dessa frågor, som sprider budskap som det ovan, var tydligen inte lika självklart för alla. Uniteds val innebar att vissa människor såg sitt supporterskap som hotat.
Champions of equal right
För att backa bandet något så fanns det innan Uniteds samarbete med Stonewall en klubb, åtminstone i Premier League, som hade certifierats som ”gay-friendly”. Det var Manchester City som 2006 valde att ta steget för att bekämpa tabun inom fotbollen. De anställde då ”gay-people” för att arbeta på deras olika förläggningar. Att detta kliv, år 2006, skulle innebära att City blev ”champions of equal right” låter i mina öron anmärkningsvärt, ja rent av helt sjukt. Det framstår som att hela den kamp som pågått i resten av samhället gått fotbollsvärlden förbi.
We’d rather you didn’t
Jag nedvärderar absolut inte det initiativ som Citys tog 2006. Men vad jag ser som anmärkningsvärt, ja rent av helt sjukt är att det alltså fram till denna punkt varit en norm att diskriminera HBTQ-personer. Jag ser det också som helt sjukt att det sedan skulle ta ytterligare elva år innan nästa steg i processen kom. Men man ska vara glad att steget faktiskt ändå togs och för mig kändes det som en självklarhet att United valde att ta det. För andra var det snarare ett svek.
“@ManUtd @stonewalluk I’d rather support Bolton Wanderers than a club that endorses immorality without considering the fans.”
Vi kan inget annat än att tacka och bocka för det svar som Bolton gav tillbaka.
“We’d rather you didn’t. #TeamStonewall”
En icke-nyhet
Att problemen finns inom den engelska fotbollen är ingen nyhet. Inte heller är det någon nyhet att problemen även finns inom den svenska fotbollen. De flesta av oss har nog fortfarande i färskt minne den ”bomb” som brässerade för nästan exakt sex år sedan. Återigen tycker jag att det är anmärkningsvärt, ja rent av helt sjukt att denna nyhet över huvud taget blev en nyhet. Händelsen jag syftar på var den när Anton Hysén valde att komma ut som homosexuell i en intervju med tidningen Offside. En nyhet som enligt Anton själv riskerade att förstöra hela hans karriär. Det är anmärkningsvärt. Att en persons sexuella läggning skulle innebära att hela hens drömmar, mål och hårda blir om intet. Det är faktiskt helt sjukt!
Jag ansluter mig således inte till dem som anser att Uniteds arbete för människors lika värde och rättigheter är ett svek mot supportrarna. Istället är jag stoltare än någonsin över att jag bär Uniteds emblem på bröstet. Jag hoppas att ni känner samma stolthet.