Ja, då sitter man här igen och ska summera en match som inte ens fyra öl och två koppar kaffe kunde rädda. Slits mellan frustration (som alltid) och lättnad över att åtminstone sluppit kassera en tröttsam och oläglig hemmaförlust mot de Scousers vi avskyr näst mest. Det förutsägbara men ack så ambivalenta livet som Unitedsupporter.
Matchen igenom såg ut ganska exakt som den brukar. Största skrällen var kanske att det blev 1-1 istället för 0-0. Ombyte förnöjer (…) Har också märkt att bara för man slutat förvånas så har man inte slutat förfäras. Jag menar, vi mötte ett Everton som absolut inte höll igen. De låg på hyfsat framåt, och det fanns alltså egentligen ingen direkt ursäkt att inte göra mål. Vi har i regel haft svårt att bryta ner samlade defensiva lag denna säsongen och i synnerhet nu sedan årsskiftet, men dit kan man inte direkt räkna Everton ikväll. Slutsats: skulden till våra halvdana resultat och ännu mer halvdana insatser är inget annat än egna tillkortakommanden.
Konstaterar:
- Tänker definitivt inte sitta här och hylla ännu ett oavgjort resultat. Konstaterar en poäng och går vidare. Orkar inte ens lägga in bilder på Zlatan eller Shaw i inlägget. Det ni.
- Shaw fick speltid. Utan att göra något direkt avtryck utöver skottet och straffsituationen i slutet. Visst, diskussionen handlar väl inte riktigt längre om Shaws kapacitet och förmåga, även om vi kanske inte är helt hundra på exakt var vi har honom, utan snarare hans vara eller icke-vara i truppen (och klubben?) efter Mourinhos sätt att hantera honom och hans situation. Rätt eller fel agerat av Mourinho så råder det ingen tvekan om att hans stil att leda definitivt skördar sina offer emellan framgångarna. Jag personligen hoppas till alla gudar i denna och andra världar att Shaw inte blir ett sådant.
- Rojo måste vara hjärndöd.
- Herrera gjorde sina vanliga moves, trampade folk på hälarna och orsakade de vanliga, mer eller mindre meningslösa frisparkarna.
Blodtryckshöjande:
- Ibland känns det som att lagen vi möter hade kunnat spela utan målvakt och vi skulle ändå inte lyckas vinna, eller typ ens göra mål. Den evigt offside-springande, chansbrännande duon Rashford/Lingard bär störst ansvar för denna misstanke, även om namn som Mkhi, Zlatan, Pogba och Martial också figurerar på den listan. Om man ser på United och framför allt anfallsspelet över de senaste tre/fyra åren så verkar tiden då vi hade extremt mycket boll men aldrig skapade något vara över, men att skapa massa chanser utan att göra mål på en tredjedel av det vi borde börjar också blir irriterande.
- Seriöst. Alla (ALLA) hörnor och frisparkar fastnar på motståndare. Varenda gång. Utan undantag. Är det verkligen så svårt? På riktigt?
- Evertons mål var smärtsamt att se. Kommunikationen mellan Dave och Rojo kändes obefintlig (jag tror jag väljer att skylla detta på Rojo..) och det ska liksom inte behöva hända. Lägstanivån är så otroligt låg.
Inte bedrövligt.
- Bailly var inte värdelös. Faktiskt. Stod för ett par rejäla brytningar och viktiga ingripanden, i en match där få andra får godkänt, och där man dessutom ställs mot ligans bäste målskytt so far. Man får ju trots allt ge honom den cred som en hjärna fördelat på två mittbackar förtjänar.
- Zlatan får väl också ges godkänt i den här matchen. Inte alltid det lättaste jobbet han har, men blev bättre i andra halvlek. Främst tack vare Mkhitaryan tror jag. Och jag är så glad att vi inte brände en straff på Fergie-time. Det hade varit pricken över ett sanslöst deprimerande i.
- Har jag missat något? Finns det något annat positivt (eller mindre negativt) att ta med oss från dagens insats? Kan på rak arm inte komma på något faktiskt, och känner mig för övrigt ganska likgiltig såhär i efterhand.
(Sorry för pessimismen guys.. MUSS-bloggens föräldrar har haft en dÃ¥lig dag.. Bättre tider kommer!)Â